Black Swan Green – David Mitchell

Det mesta har en tendens att te sig ganska fint och bra i backspegeln. När man ser det förflutna genom ett nostalgiskt skimmer verkar det som att allt det som var dåligt, outhärdligt och fruktansvärt aldrig hände. Istället är det de bra dagarna och de fina stunderna som gör sig påminda. Livet som sög ter sig rätt bra ändå. Förmodligen är det någon slags försvarsmekanism som vi använder oss av för att klara av att leva. Men om jag anstränger mig riktigt hårt kan jag delvis komma ihåg hur det faktiskt var att vara 13 år. Det var inte kul. Det finns otroligt många ungdomsskildringar skrivna av vuxna författare. De allra flesta lyckas dock inte nå fram. De skriver om ungdomen som den ter sig i minnet och inte hur den var. David Mitchell – som jag har hyllat på bloggen tidigare – har med Black Swan Green lyckats besegra nostalgin. Han tränger sig in hos den 13-åriga Jason Taylor och som läsare kastas man tillbaka till sin egen barndom. Man tvingas komma ihåg hur det faktiskt var att vara 13. Black Swan Green är den bästa uppväxtskildring som jag någonsin har läst. Den är otroligt stark, insiktsfull och välskriven. Varje kapitel är en fascinerande resa dels genom mina egna minnen och dels till en liten engelsk by där en pojke sakta växer upp.

Black Swan Green är ett litet samhälle. Året år 1982 och Margaret Thatcher styr och ställer i England. New wave-musik pumpas på radiostationerna och i högstadieklasserna är allt som det brukar vara. David Mitchell låter oss följa Jason Taylor och hans tankar genom hans 13:e år. Jason försöker passa in. Han beter sig som han ska, säger och gör de rätta sakerna. Han vill inte vara någon tönt. Och det är han inte heller. Men han har ett stort problem med stamning och skriver dikter i hemlighet. Om det skulle komma ut skulle han garanterat bli mobbad. Så han försöker spela spelet. David Mitchell är lagom mörk i sin skildring av det lilla samhället. Falklandskriget finns där i bakgrunden, Thatchers fascistpolitik gör sig ofta påmind och alla är rädda för zigenare. Jason är en otroligt fängslande berättare och jag ser mitt 13-åriga jag i honom. Han är en vanlig kille som försöker överleva det tuffa skollivet. Han är ganska maktlös och kan inte påverka vad som händer omkring honom. När hans familj börjar krackelera kan han bara se på. David Mitchell har skrivit en otroligt trovärdig och ärlig skildring av livet mellan 13 och 14. Varje kapitel är en mindre litterär sensation och framåt slutet kändes det väldigt tufft att behöva skiljas från Jason. Tydligen ska boken delvis vara självbiografisk - det måste nästan vara självupplevt för att det ska vara så här bra och drabbande - och det måste ha varit jobbigt att återuppleva många av de minnen som boken utgår ifrån. Likt de andra böcker som jag har läst av Mitchell har Black Swan Green en snygg, men okomplicerad, struktur. Kapitlen står för sig själva, en månad i taget, och när Mitchell knyter ihop den här boken med hans tidigare roman Cloud Atlas känns det otroligt mäktigt. David Mitchell är årets litterära fynd och Black Swan Green är den hittills starkaste roman som jag har läst i år. Det känns som en roman som kommer stanna kvar hos mig en lång tid. Jag har bara läst ett fåtal romaner som har fått mig att känna på samma sätt och självklart skulle jag vilja uppmana er alla att läsa den. Det blir inte mycket bättre.