Cloud Atlas – David Mitchell

Årets hittills största läsupplevelse är The Thousand Autumns of Jacob De Zoet av David Mitchell, som jag skrev om för några veckor sedan. Den har fortfarande inte släppt taget och under långtråkiga dagar på jobbet brukar jag i tankarna försvinna till 1800-talets Japan. ”The Thousand Autumns…” var mitt första möte med David Mitchell. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare men fascinerades av hans fantastiska sätt att skriva och blev genast sugen på att läsa mer av honom. Direkt efter att jag hade läst den sista sidan i ”The Thousand Autumns…” lade jag en beställning på Mitchells Cloud Atlas från 2004. Cloud Atlas visade sig också vara en fantastisk roman, och jag känner på mig att jag kommer läsa alla Mitchells böcker under de kommande månaderna. Mitchells stil påminner om mina favoriter Haruki Murakami och Paul Auster och hans sätt att skriva är på en helt egen nivå. David Mitchell har snabbt blivit en ny favoritförfattare för mig och jag hoppas att fler svenskar upptäcker honom, så att någon av hans böcker kan bli översatt till svenska.

Cloud Atlas är en riktigt spännande bok, inte minst till formen. Den består av sex löst sammanhållna berättelser som alla rör sig kring samma teman. Förutom den sjätte berättelsen är de olika historierna uppdelade i två delar. Den första berättelsen börjar och avslutar boken medan den andra berättelsen också är den näst sista. Den sjätte berättelsen återfinns i mitten av boken, och man skulle alltså kunna beskriva upplägget med talserien 1,2,3,4,5,6,5,4,3,2,1. Det låter klurigt och märkligt, men när man läser boken känns det hela väldigt självklart. De olika berättelserna utspelar sig i olika delar av världen och i olika tider. Språket och stilen är helt olika mellan de olika berättelserna. Den första är en berättelse om livet till sjöss på 1800-talet där människans värsta sidor visas upp medan den andra berättelsen handlar om en ung och plågad kompositör som skriver ett mäktigt stycke musik med samma struktur som boken i 1930-talets Belgien. Den tredje berättelsen utspelar sig i 70-talets Kalifornien och är en riktigt spännande deckarhistoria som handlar om en ung journalist som försöker sätta dit männen bakom ett kärnkraftverk. Den fjärde berättelsen är en ganska komisk nutida historia om en förläggare som mot sin vilja blir inlåst på ett märkligt ålderdomshem. Berättelsen därefter utspelar sig i framtiden och är skriven som en intervju med en av alla kloner som människorna utnyttjar som arbetskraft i denna dystopiska framtid. Den sjätte berättelsen utspelar sig ännu längre in i framtiden när den mänskliga civilisationen har fallit, men sakta har börjat byggas upp igen. Det finns några återkommande teman mellan de olika berättelserna, men i princip skulle de kunna läsas som fristående kortromaner. Då skulle man dock gå miste om den mäktiga helheten. De olika berättelserna dyker upp i varandra, antingen som filmer eller böcker, och huvudpersonerna blir på olika sätt väldigt känslomässigt berörda av de föregående berättelserna. David Mitchell har skrivit boken som att de olika huvudpersonerna är varandras reinkarnationer, vilket inte påverkar berättelserna i någon större omfattning, mer än att man förstår att vad Mitchell vill säga med Cloud Atlas är att människans natur aldrig kommer förändras. Vi är dömda till vår egen undergång, utan att framtiden för den sakens skull är helt utan hopp.

När jag läser det föregående stycket inser jag snabbt att det här är det mest flummiga och svårförståeliga inlägget som jag har skrivit på Finpop. Det känns svårt att göra Cloud Atlas rättvisa med en recension. Det är fantastisk roman, som är alltid annat än flummig eller svårförståelig. David Mitchell är så långt bort från new age-floskler som man kan komma. Jag är otroligt imponerad av hans förmåga att variera sin stil och sitt språk. Vare sig det handlar om deckare, sci-fi eller brev från 1800-talet känns det trovärdigt och spännande. Han har uppenbarligen gjort omfattande research för alla berättelserna och dessutom måste han ha läst ett stort antal böcker för att greppa de olika stilarna som han använder sig av. Jag har inte läst någon bok där de olika delarna är lika snyggt sammanlänkade (och samtidigt inte) sedan Paul Austers New York-trilogi. Cloud Atlas är lite av ett mästerverk och det är sällan jag läser böcker som ger mig som läsare lika mycket som den här. Jag kommer kasta mig över David Mitchells övriga böcker, och jag hoppas att du gör detsamma.