One Day – David Nicholls

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva en recension av en bok vars omslag pryds med ett stort Marian Keyes-citat. Men nu sitter jag ändå här och recenserar One Day. Keyes tycker att den är ”incredibly moving”. Men det är inte bara hon som tycker det. Det verkar som att alla britter, inklusive den betydligt mer kreddiga Nick Hornby, älskar David Nicholls senaste bok. Och jag är beredd att hålla med. One Day är den perfekta semesterboken: lagom lättsam och lättläst, samtidigt som den är ganska rörande och vågar diskutera några av livets svåra frågor. Jag hade ingen direkt relation till David Nicholls innan One Day. Jag hade sett den halvdana filmatiseringen av hans debutroman Starter for Ten, vilket inte gav någon direkt mersmak. One Day följde med av bara farten när jag lade en större bokbeställning i början av sommaren. Det var tveksamt om jag ens hade tänkt läsa den. Och när jag väl började läsa den var det med ganska låga förväntningar – trots alla lovord. Böcker som är mainstream och unisont hyllade gör mig misstänksam. Jag satt och letade fel och anledningar till att sluta läsa One Day ändå tills att jag hade passerat 200 sidor. Därefter kapitulerade jag och lät mig förföras av den fina, och på många sätt tragiska, berättelsen.

Emma och Dexter har båda pluggat i Edinburgh i flera år, men de lär känna varandra kvällen efter att de har tagit examen. Dagen efter börjar deras "riktiga" liv och de ska bege sig åt olika håll. De bestämmer att de ska hålla kontakten med varandra. Vi som läser One Day förstår att de är det perfekta paret och är beredda på att få läsa en brittisk När Harry mötte Sally-berättelse med lyckligt slut. Men One Day är en ganska sorglig och ledsam bok. När Emma och Dexter träffas är det den 15e juli 1988. Sen får vi träffa dem den där dagen varje år som följer. Varje kapitel skildrar ett nytt år, och det känns som ett rätt kul grepp som David Nicholls hanterar väldigt väl. Vi får följa Emma och Dexter genom 20 år av framgångar och misslyckanden, dåliga relationer, populärkultur och droger. De tappar aldrig kontakten med varandra och boken rör sig oundvikligt mot deras slutliga förening. Nicholls är lika gammal som sina huvudpersoner och skildrar de olika åren på ett trovärdigt och roligt sätt. Han har lyckats fånga de tankar om framtiden som rör sig i alla unga människors huvuden på ett väldigt fint och sympatiskt sätt. Jag känner väl igen mig i huvudpersonernas oro och förväntningar inför framtiden, som senare visar sig styras av ganska små händelser som inte går att styra. Nicholls sätt att skriva påminner mycket om Nick Hornby. Det känns väldigt brittiskt och samtidigt som det är melankoliskt och dystert är det också ganska mysigt och fint. Man kommer huvudpersonerna väldigt nära och det känns lite jobbigt att lämna dem när boken tar slut. One Day kommer nog bli film eller TV-serie förr eller senare. Världen skriker efter sevärda brittiska mysfilmer och ett bättre manus än One Day hittar man inte. Jag föreställer mig typ Felicity Jones (från tokmysiga Cemetery Junction och kommande SoulBoy) och Jamie Bell i huvudrollerna, ett skönt soundtrack med gammal britpop och fina Londonbilder. Gillar man London är nämligen One Day ett måste. Dexter och Emma rör sig i Brixton, Camden, Soho och alla andra häftiga stadsdelar. Jag är själv på väg dit väldigt snart - jag åker till London imorgon och kommer sedan röra mig uppåt Skottland framåt helgen. Jag är tillbaka i Sverige någon gång nästa vecka och har förhoppningsvis en spännande reseberättelse i bagaget. I väntan på nya Finpop-inlägg tycker jag att ni ska läsa One Day!