Lights Out

Filmåret 2011 verkar inte särskilt kul. Det finns verkligen inte mycket att se fram emot. Kanske borde vi börja räkna med att det bara kommer några få bra filmer varje år, så att vi inte blir besvikna på det fruktansvärda utbudet. När jag tittar på listor över kommande filmer är det inte mycket som får mig upphetsad. Som filmnörd är det deprimerande. 2010 var kanske det sämsta filmåret som jag någonsin har upplevt, med ytterst få höjdpunkter. Skillnaden då var att jag dock kunde luta mig mot ett ganska trevligt utbud av TV-serier. Men 2011 verkar det tyvärr som att det tragiska filmklimatet har smittat av sig på TV-serierna. Jag vet inte om någon bryr sig, så länge de har Solsidan och På spåret verkar de flesta nöjda, men för mig känns det fruktansvärt tråkigt. Det finns dock en TV-serie som får mig att hoppas att alla ljus inte har slocknat än. Lights Out är en dramaserie från amerikanska kanalen FX, som ligger bakom Finpopfavoriter som Terriers och Sons of Anarchy, och handlar om en boxare som planerar sin comeback.

Att göra TV-drama om boxning är förstås ett genidrag. Jag har tidigare skrivit om min kärlek till boxningsskildringar. Det finns så mycket bra att göra med boxning på film. Underdogs, klasskamp, kärlek och knockouts. Att ingen har gjort TV om boxning tidigare är lite svårt att förstå, särskilt när det finns en massa tv-serier om kåta hemmafruar och knarklangare. Det känns som att det finns ett tomrum att fylla och Lights Out lyckas bra med det jobbet. Efter ett lite trevande första avsnitt visade det sig att serien står stadigt på sina muskulösa ben. Det är en riktigt trevlig TV-serie som faktiskt nästan lyckas leva upp till genrens absoluta mästerverk som The Boxer, Rocky, Raging Bull och nya The Fighter. Storyn är rak och enkel, men förstås lite mer invecklad än de flesta boxningsfilmer för att passa till TV-formatet.

Patrick "Lights" Leary är en tidigare tungviktsmästare i boxning. Han gav upp karriären för att hans familj skulle slippa oroa sig över hur mycket stryk han får ta emot i ringen. Efter fem år utan boxning och en livsstil långt över familjens tillgångar börjar det bli uppenbart att familjen inte kan fortsätta sin lyxiga livsstil. Lights kan inget annat än att boxas och det kliar i nävarna när en av hans tidigare motståndare försöker få till en ny fight mot honom. Han har aldrig riktigt kunnat ge upp boxningskarriären och mot familjens vilja går han upp i ringen igen. Samtidigt får vi veta att alla slag mot huvudet har gjort Lights ”punch drunk”. Han har problem med minnet, men låter inte familjen veta något. Han backas upp av sin brorsa och farsa, båda tidigare boxare, och i seriens första avsnitt gör de små övertramp på fel sida av lagen. Jämförelserna med Breaking Bad ligger inte långt borta, även om Lights Out aldrig blir lika extrem och mörk som den serien. Här blandas istället glädje och lycka med mörker och frustrationer på ett rätt balanserat och trevligt sätt. Lights Out är en spännande och underhållande serie som känns lika välgjord och kompetent som de andra dramaserier som jag har sett från FX. Huvudrollen görs av Holt McCallany som är helt lysande i rollen som den smått frustrerade familjepappa-boxaren. Han ser lagom dum i huvudet ut med sitt grova ansikte och den imponerande kroppshyddan. Hans skådespel är väldigt subtilt och enkelt och insikten om hur bra han faktiskt är kommer smygande. Men efter några avsnitt knockas man plötsligt av hans framtoning och sätt att läsa repliker. Det är så uttryckslöst att det på något konstigt sätt blir gripande och rörande. Jag är djupt imponerad och jag hoppas Lights Out blir den succé som den förtjänar så att vi får följa Lights och hans familj i flera år. Skippa Oscarsgalan ikväll och se några avsnitt av Lights Out istället för att påminna dig själv om att vissa ljus fortfarande brinner.