Ett skivtips

Fleet Foxes är tillbaka. Ingen kan ha missat det. Jag har lyssnat mycket på deras nya skiva, Helplessness Blues, den senaste veckan. Jag gillar den. Jag skulle till och med gå så långt att säga att den är mycket bättre än den tre år gamla debuten, som ju ändå var en av 2008 års allra bästa skivor. Helplessness Blues har mer substans och känns mindre pretentiös. Det är helt enkelt en väldigt stark skiva. Om man har någon som helst känsla för vad som är ”bra musik” kommer man gilla den. Jag tycker dock att många av de hyllningar som jag har läst den senaste tiden är helt obefogade. Po Tidholm kallade Helpness Blues för ”millenniets hittills bästa skiva” och det är ett uttalande så befängt och bisarrt att jag inte ens tänker kommentera det. Däremot tycker jag att det blir störande när vissa skivor ska få orimligt mycket uppmärksamhet. Ungefär som att de flesta inte skulle vara intresserade av att lyssna på fler än tre skivor per år, att de inte har plats för mer i sina liv, och så kanske det är. Men det innebär att det är så mycket bra som bara sopas åt sidan och glöms bort.

Idag tänkte jag tipsa om Cass McCombs som för mig har gjort en av årets allra starkaste skivor med sin Wit’s End. Jag tror att det är en skiva som de flesta har missat och jag känner därför att den förtjänar lite Finpop-uppmärksamhet. Det är trots allt en mycket bra skiva som jag tycker att alla borde lyssna på. Wit’s End är första gången jag stiftar bekantskap med Cass och under de två veckor jag har spenderat i hans sällskap har hans musik växt sig till något stort och betydelsefullt. Hans tidigare album finns på Spotify. Till en början var det den inledande County Line som jag fastnade för. Det är årets enskilt bästa låt och jag förmår inte att sluta lyssna. Den är vacker, vemodig och helt fantastisk. När det gäller den tätt befolkade singer-songwriter-genren är det särskilt svårt att beskriva varför en artist skulle vara bättre än en annan. Men när det gäller Cass McCombs känner man direkt, i hjärtat, att han är bättre än nästan alla andra. Wit’s End är det bästa singer-songwriteralbum jag har hört sedan Peter Dohertys Grace/Wastelands. Det berör på djupet och jag tycker att alla låtar har något speciellt som får mig att vilja lyssna igen. Några av Cass sånger får mig att känna på ett sätt som det var länge sedan någon musik lyckades med. Memory’s Stain känns som en försvunnen Anna Järvinen-låt, framförd på ett väldigt ärligt sätt. Cass McCombs låtar ställer sig utanför allt vad pretentioner heter. De känns bara raka och ärliga. Som att han säger sanningen, eller åtminstone hans egen sanning. Därför blev jag otroligt förvånad över Po Tidholms DN-recension där han skriver att musiken är svår att ”mäkta med” och att Cass borde ”visa sin publik lite hänsyn”. Jag tycker att det är ett otroligt intressant utlåtande eftersom det visar hur olika man kan uppleva ”bra musik”. Tydligen är Po inte den enda svenska kritiker som har totalsågat Wit's End, och kanske beror det lite på vem som lyssnar om man ska älska eller hata det här. Han är inte särskilt glad av sig, Cass, men om man vill ha glad musik borde man inte ens närma sig honom. Det finns visserligen en låt, Hermit’s Cave, på Wit’s End som fick mig att stänga av skivan första gången jag hörde den. Den börjar väldigt bra och texten är riktigt intressant men snart drar någon igång med den mest störande rytmmarkören som jag någonsin har hört. Det låter som om någon piskar mattor av betong. Hårt. Och det gör ont i öronen. Men annars har Cass McCombs gjort en ganska lättlyssnad och oerhört fascinerande skiva. Den griper tag och släpper inte taget. Dessutom är den bättre än Helplessness Blues.

Jag inser också att jag borde avsluta med att säga jag inte har något emot Po Tidholm. Jag tycker att han är en av våra bästa kritiker. Han verkar vara en skön kille och jag respekterar hans kunnande. Dock är det hög tid att han låter mig ta över.