Me and the Devil Blues

Jag tror jag var fjorton när min pappa berättade om Robert Johnson, bluesmannen som en natt gick till det ödsliga vägskälet och sålde sin själ till djävulen, i utbyte mot en gudabenådad förmåga att spela gitarr. Det skulle dröja flera år innan jag fick möjlighet att lyssna på Robert Johnsons inspelningar, men jag blev omedelbart attraherad av legenden och har aldrig riktigt kunnat släppa Robert. Myten om Robert Johnson är lika viktig som hans musik. Det finns faktiskt ingen musiker som är mer fascinerande än honom. Gillar man blues och sagor från den amerikanska södern finns det ingen häftigare. Nuförtiden vet vi allt om våra idoler. Det finns tjocka biografier om de flesta band och artister som har haft något som helst inflytande på pop- och rockmusiken. Vissa artister lyckas med modern mytbildning, men med de senaste 60 årens mediabevakning har det varit svårt att vara riktigt mystisk. Det är kanske därför som så många har attraherats av Robert Johnson och hans liv. Visserligen är hans musik riktigt bra, och man kan höra både Bob Dylan och Rolling Stones i hans sätt att sjunga och spela, men det är framförallt myterna och legenderna som har gjort Robert Johnson till den betydelsefulla förgrundsgestalt inom rockmusiken som han är idag. Rock handlar ju ofta lika mycket om attityd, image och mystik som om den faktiska musiken.

"The thing about Robert Johnson was that he only existed on his records. He was pure legend." Så säger Martin Scorsese och det känns som en väldigt träffande beskrivning. Oroande lite är känt om Robert Johnson, och det som man vet med någorlunda säkerhet får honom bara att framträda som ännu mer mystisk. Robert Johnson föddes 1911 i Mississippi och drogs tidigt till bluesmusiken. Bluesmusikern Son House mindes den unge Robert som en pinsamt dålig gitarrist och när Robert, efter några månaders mystisk frånvaro, kom tillbaka och plötsligt visade sig vara en otroligt begåvad bluesmusiker började ryktena florera. Robert hade uppenbarligen sålt sin själ i utbyte mot bluesen. Det känns inte helt otänkbart att Robert drog igång ryktena själv, och att han spred dem med glädje. Redan under sin livstid var Robert Johnson en mystisk bluesman, en drifter och sökare. Det finns bara två fotografier på Robert och han spelade bara in 29 låtar. I studion spelade han sin gitarr vänd mot väggen. Var han bara blyg eller var det något annat som gjorde att han inte ville visa sitt ansikte? De enkla inspelningarna vittnar om en musiker med otroligt mycket talang och känsla. Med tanke på hur USA såg ut på 30-talet känns det otroligt att Robert Johnson någonsin skulle ha nått några större framgångar, och när han mystiskt dog av förgiftning, 27 år gammal, dröjde det många år innan han fick den uppmärksamhet som han förtjänade.

Robert Johnsons mest kända låt heter Me and the Devil Blues. Den handlar om Roberts relation till djävulen, om hur han en dag vaknar upp av att djävulen knackar på hans dörr och säger att det är ”time to go”. För någon månad sedan fick jag, mer eller mindre av en slump, reda på att det fanns en manga med titeln Me and the Devil Blues som handlar om myten om Robert Johnson. Mangan är skriven och tecknad av Akira Hiramoto och inledningsvis kändes det lite konstigt att det var en japansk serietecknare som bestämt sig för att göra en serie om Robert Johnson. Idén är förstås fantastisk, men det känns på något sätt fel att det inte är en amerikan som skriver om Robert. Men japanerna har ofta mer livlig fantasi än jänkarna. Det har till och med gjorts ett japanskt TV-spel om kompositören Chopins drömvärld. Det görs otroligt mycket amerikanska serier, men även de alternativa serierna känns ofta väldigt likriktiga. Den japanska seriescenen känns i många fall bredare och därför är det kanske inte helt konstigt att det finns en manga om Robert Johnson. Och faktum är ju att Robert dök upp redan i Naoki Urasawas 20th Century Boys, den bästa manga som jag någonsin har läst. Hiramotos manga har undertiteln The unreal life of Robert Johnson och utgår från myterna om Robert Johnson. Hiramoto verkar vara väldigt påläst om Roberts liv, bluesens historia och amerikansk sydstatshistoria. Han tar det som är känt om Robert och utvecklar historien på ett typiskt japanskt twistat sätt.

Det börjar som väntat, med en ung Robert Johnson som sliter på fälten om dagarna och om kvällarna försöker lära sig spela gitarr. Men det går inte så bra och när han får höra talas om legenden att man vid ett särskilt vägskäl kan bli en onaturligt duktig gitarrist försvinner han i flera månader. Där tar det japanska vansinnet över och när Robert kommer tillbaka hem har hans fru och barn dött, och han kan inte redogöra för vad han har gjort de senaste månaderna. För honom har tiden förflutit utan att han har märkt något. Han har blivit en fantastisk gitarrist, men har samtidigt förlorat allt som gjorde livet värt att leva, och bestämmer sig för att ge sig ut på vägarna. Han blir en drifter. Det dröjer inte länge förrän han, motvilligt, slår följe med Clyde Barrow. Alltså samme Clyde som åkte runt och härjade med sin Bonnie under den amerikanska depressionen. Det är ett lika roligt som häftigt grepp att slå ihop Robert Johnson och Clyde Barrow. Både Clyde och Robert har förlorat sina älskade och inser att de behöver varandras hjälp. Jag fascineras av Akira Hiramotos förmåga att ta historiska fakta och skriva en märklig historia, som innehåller både skräckelement och övernaturligheter, men som ändå känns trovärdig. Depressionens USA är skildrad på ett levande sätt och Robert och Clyde stöter på många otäcka sydstatstyper. Jag har läst de två tjocka volymer av Me and the Devil Blues som finns översatta till engelska och jag tycker att det är en väldigt fascinerande serie. Det är ibland svårt att veta vad Hiramoto vill säga med serien. Ibland känns det som en häftig övning i att berätta en seriehistoria i ett ovanligt högt tempo. Teckningsstilen är inte helt konsekvent och det är inte ofta Me and the Devil Blues känns som en typisk manga. Det är helt klart en ovanlig serie och jag är inte riktigt säker på att jag gillar den fullt ut. Tempot är märkligt, det händer inte särskilt mycket, men allt berättas ändå väldigt intensivt och fort. Ibland känns det som att Hiramoto tappar bort sig i berättandet och att han egentligen bara vill visa häftiga bilder på gitarrer och pistoler. Karaktärerna är ändå intressanta och den Robert Johnson som målas upp är en färgstark och väl sammansatt figur. Med hans snart 80 år gamla inspelningar spelandes i bakgrunden är Me and the Devil Blues en intressant läsupplevelse. Lika förbryllande och märklig som Robert Johnson måste ha varit.