Baby’s in Black

Baby’s in Black är en av Beatles mindre kända låtar. Jag har aldrig ägnat den någon större uppmärksamhet. Som många av Beatles tidigare låtar är den inget som står ut ur mängden. En fin låt med vemodig text, men inte så mycket mer. Men det är också titeln på ett av de häftigaste seriealbum som jag har läst de senaste åren. Den tyska tecknaren Arne Bellstorfs skitsnygga serie ger hela historien bakom låten. Först var det omslaget som attraherade mig. Jag har sällan sett något snyggare. Då visste jag inte ens att serien handlade om Beatles. När jag sen fick reda på lite om handlingen blev det en omedelbar beställning. Baby’s in Black visade sig mycket riktigt vara en väldigt stark läsupplevelse som jag redan är sugen på att återvända till.

Baby’s in Black utspelar sig i Hamburg under det tidiga 60-talet och handlar om hur några hippa ungdomars liv för alltid förändras när de lär känna det unga Beatles, som på den tiden harvade på skitiga rockklubbar på Reeperbahn. Alla som någon gång har intresserat sig för Beatles har sett den här bilden:Den togs av den unga fotografen Astrid Kirchherr, tjejen som låten Baby’s in Black syftar på. Hon kunde knappt någon engelska men när hon träffade Beatles förälskade hon sig genast i Stuart Sutcliffe (längst till höger i bilden ovan), bandets femte medlem. Han var en kompis till John Lennon som köpte sig en bas och hakade på när bandet drog till Tyskland. Framförallt var han intresserad av konst och när han träffade Astrid visste han att han hade hamnat på rätt ställe, trots att Hamburg annars kanske inte var så trevligt som han hade väntat sig. Arne Bellstorf tecknar en levande och vacker kärlekshistoria. Det är sällan som jag har upplevt en serieskildring av den stora kärleken som känts lika äkta och omvälvande. Samtidigt är Baby’s in Black också en fascinerande skildring av efterkrigstidens Hamburg och stadens unga kulturintresserade invånare. Dialogen är fantastisk och flytet i berättandet är mästerligt. Bellstorf är onekligen en otroligt begåvad serietecknare. Bäst av allt är hans svartvita teckningar. Bellstorf sparar inte på svärtan men det mesta ser ändå ganska rent och mysigt ut. Linjerna är grova, men ändå mjuka. Karaktärerna är ganska gulliga och enkla, medan miljöerna och bakgrunderna är väldigt detaljerade. Skuggningen är gjord på ett medvetet slarvigt sätt med kluddrig blyerts. Bilderna är så snygga att jag ofta stannar upp i läsningen och bara sitter och tittar på teckningarna. Alla som har hört Baby’s in Black vet att den här berättelsen omöjligt kan sluta på ett lyckligt sätt. Det här är en historia med ett oundvikligt tragiskt slut. Och Bellstorfs sätt att hantera det fruktansvärt sorgliga slutet är både imponerande och smakligt. Plötsligt har Baby’s in black växt i mina öron. När jag hör låten ser jag Bellstorfs teckningar framför mig och kan inte, trots att jag vet hur sorglig den är, undvika att le.