Första klassens superhjältar

I mina tonår spenderade jag så många timmar med X-Men att de unga mutanterna började kännas mer riktiga och viktiga än många av mina kompisar. X-Men kan vara bland det bästa som har skrivits för unga, smått vilsna och ambitiösa ungdomar och jag tog serien väldigt varmt till mitt hjärta. Det är flera år sedan jag aktivt orkade följa serierna om X-Men. Det som till början var en av seriens starkaste dragkrafter – att den aldrig tog slut, att man kunde fortsätta läsa och fördjupa sig så länge man ville – blev snarare ett problem när jag hade passerat tjugo. Men kärleken till karaktärerna finns fortfarande kvar, och när jag häromkvällen gick och såg X-Men: First Class satt jag med ett stort leende på läpparna under stora delar av filmen. X-Men: First Class är ganska exakt som jag hade förväntat mig att den skulle vara. Det är inte på något sätt ett filmiskt mästerverk utan en hygglig superhjältefilm som underhåller och får mig att minnas mina tonårseftermiddagar med gamla serietidningar.

X-Men: First Class berättar storyn om hur X-Men kom till. Även om storyn är starkt förankrad i serierna har regissören Matthew Vaughn tagit sig en hel del friheter med karaktärerna och berättandet. Alla serienördar har ett stort förtroende för Vaughn efter det att han regisserade Kick-Ass, tidernas kanske mest underhållande superhjältefilm, förra året. Vaughn är helt rätt kille att regissera en X-Men-film och han gör det med perfekt fingertoppskänsla. X-Men: First Class utspelar sig 1962 och i centrum står relationen mellan de unga Charles Xavier och Magneto. De spelas av James McAvoy och Michael Fassbender och båda är utmärkta i sina roller. Det är framförallt i scenerna mellan de båda som filmen verkligen blixtrar till. För en gammal X-Men-nörd är det nästan gåshudsgaranti när man ser de scenerna. Xavier och Magneto är karaktärer med substans och för mig hade gärna hela filmen fått kretsa kring dem. Men eftersom det är en X-Men-film det handlar om ska en massa andra karaktärer också få utrymme och speltid. Det blir lite hetsigt och rörigt när ett stort antal unga mutanter ska introduceras och etableras på så kort tid. Har man läst mycket X-Men-serier kommer man känna igen de flesta av karaktärerna, men man kommer också förundras över vissa av karaktärsvalen. Det finns ett 20-tal mutanter som jag hellre hade sett i filmen, men samtidigt känns det som att alla karaktärer passar i storyn. Större delen av skådespelarna är riktigt duktiga och det finns en hel del coola namn med på rollistan. Kevin Bacon gör rollen som den stora skurken och January Jones, mest känd som den kvinnliga huvudrollen i Mad Men, får exponera sina stora (!) bröst i rollen som hans hjälpreda Emma Frost. Rose Byrne, som gjorde i huvudrollen i suveräna TV-serien Damages, coola Jennifer Lawrence från Winter’s Bone och Nicholas Hoult från About a Boy, Skins och A Single Man gör också bra roller. Det är alltså ett ganska coolt och fräscht gäng framför kameran och alla gör sina roller med precis så mycket allvar som behövs för att det ska kännas trovärdigt och kul. Alla som medverkar är förmodligen medvetna om att den här filmen inte kommer vinna några priser, men de verkar ha det kul och skapar liv i sina karaktärer.

X-Men:First Class är varken bättre eller sämre än de tidigare X-Men-filmerna. Som superhjältefilm är den riktigt lyckad och jag ser fram emot de förmodade uppföljarna. Samtidigt går det inte att bortse från filmens något bortslösade potential. Att filmen utspelar sig på 60-talet utnyttjas aldrig fullt ut. Det hade kunnat bli mycket coolare om man hade gått hela vägen med mer 60-talsmusik och tidstypisk estetik. Karaktärerna och deras relationer med varandra är alltid det som har varit det centrala i X-serierna och i en film som denna är det omöjligt att utveckla några närmare relationer till karaktärerna. Det hela blir ganska ytligt, men det är också ett problem som X-Men: First Class delar med nästan alla andra superhjältefilmer. Viktigast av allt är dock att filmen lyckades återuppväcka mitt intresse för X-Men. När jag åker hem till mina föräldrar nästa gång ska jag gå raka vägen till mitt gamla pojkrum och ta fram mina gamla serietidningar.