L.A. Noire

Jag har spelat mycket TV-spel det senaste året. I takt med att utbudet av TV-serier och filmer har blivit allt sämre och tråkigare är det X-boxen som har fyllt mina timmar framför teven. Uttrycksmässigt ligger TV-spelen väldigt nära filmen och TV-serierna, men när jag spelar är jag inte längre nödvändigtvis ute efter en bra story och trovärdiga karaktärer. När jag spelar är jag snarare ute efter en intensiv och actionfylld upplevelse. Som de flesta andra föredrar jag spel där man springer omkring i häftiga miljöer och dödar fiender på spektakulära sätt. För de flesta TV-spel är storyn bara en ursäkt för att det ska finnas ett sammanhang och tema att hålla spelet till. Det finns egentligen inte några spel med bra storys. Man kan uppleva en spelstory som bra om den presenteras på ett snyggt och engagerande sätt (med mycket action, högt tempo och snygg grafik, vill säga) men jämfört med bra romaner finns det inga spelberättelser som hållet måttet. Det finns förstås de spelutvecklare som vågar närma sig ett filmiskt berättande, som vill berätta en stark historia och beröra spelarna. Manusförfattare av spel ställs dock inför samma problem som manusförfattarna av Hollywoodfilmer – det är så dyrt att göra ett TV-spel att spelet måste tilltala en stor publik. Och därför kommer det aldrig komma TV-spel med särskilt avancerade storys. Som vanligt kommer man få leta efter de välskrivna och gripande berättelserna i böckernas värld. För till skillnad från TV-spel och filmer kostar det nästan ingenting att skriva en bok. Istället för att ta del av en halvhjärtat berättad och tråkig story när jag spelar TV-spel, föredrar jag att läsa de starka berättelserna och spela intensiva actionspel. Men det finns förstås undantag och när jag i höstas fick höra talas om L.A. Noire blev jag ovanligt förväntansfull. För första gången förhandsbokade jag ett spel och jag började vänta på ett spel som skulle ligga närmare filmen än något tidigare spel.

L.A. Noire utspelar sig i Los Angeles 1947. I rollen som Cole Phelps, en nyligen hemkommen soldat, får spelaren prova på jobbet som polis. I ett ganska segt tempo åker vi runt i ett väldigt trovärdigt återgivet Los Angeles och löser olika brott. Spelets uppbyggnad påminner om en TV-serie med olika episoder. Varje episod är snyggt berättad och kretsar kring ett brott som måste lösas. Polisarbetet genomförs lugnt och metodiskt, vittnen och misstänkta ska intervjuas, ledtrådar och bevis ska samlas och en skyldig ska till slut pekas ut. Efter ett tag börjar man som spelare se ett större sammanhang och spelet blir alltmer spännande.

L.A. Noire är ett väldigt snyggt spel som på förhand fick väldigt mycket uppmärksamhet. Det är utvecklat av Team Bondi, en liten australiensisk spelstudio, men uppbackat och marknadsfört av det mer välkända spelföretaget Rockstar Games. Efter spel som GTA och Red Dead Redemption förknippas allt med Rockstar-loggan med kvalitet och därför började L.A. Noire hajpas direkt. Jag är själv väldigt förtjust i Rockstar-spelen och i efterhand kan man tycka att mina förväntningar på L.A. Noire var orimligt höga. För även om L.A. Noire är snyggt och imponerande på alla sätt är det inte ett särskilt roligt spel.

Noirgenren är ganska svårgreppbar och särskilt i USA verkar noir-begreppet användas om mycket och av många. ”Noir” är helt enkelt kreddigt och coolt. Det är tydligt att L.A. Noire har inspirerats av klassiska noirfilmer, men det är ändå ganska sällan under spelats 20 timmar som den där typiska noirkänslan infinner sig. Det är kanske mer rättvist att jämföra L.A. Noire med en väldigt gammaldags polisserie där ett nytt brott ska lösas i varje avsnitt. Spelmässigt känns det som ett mellanting mellan GTA och de där skitsvåra äventyrsspelen till PC som man ibland tvingade sig själv att spela på 90-talet. Under hela spelet satt jag och längtade efter ett nytt GTA och kunde inte förmå mig att spela mer än ett uppdrag åt gången. Det finns stora ambitioner bakom spelet och ibland tänder det till, men ofta blir det tjatigt och småtråkigt. Det är meningen att spelaren ska lösa fallen själv men även om man kan göra väldigt snygga spel i dagsläget klarar inte den moderna speltekniken av att göra spel där man får tänka och bestämma själv. All sorts valfrihet i spel är valfrihet med modifikation, och det är ännu en anledning till att jag föredrar linjära och intensiva actionspel. I L.A. Noire tvingas spelaren att tänka precis som utvecklarna har tänkt. När man ska intervjua misstänkta slutar det ofta i en slags gissningslek om huruvida det talas sanning eller inte. På sätt och vis dödar det spelet helt.

Men det finns också områden där L.A. Noire verkligen briljerar. 40-talets Los Angeles känns så detaljerat och snyggt återgivet att det är kul att bara åka runt och se sig omkring. Och det är sant att L.A. Noire är det spel som hittills har haft störst filmiska ambitioner. Efter att ha spelat Rockstars tidigare spel har man blivit bortskämd med välskrivna spelmanus och tokroliga karaktärer, men L.A. Noire är bättre än något jag hittills har sett. Man har använt riktiga skådespelare och den unika Motion Scan-tekniken gör att figurerna i spelet ser ut och beter sig som riktiga människor. I ett spel där dialogen med figurer i spelet är central är det något viktigt som tillför spelet väldigt mycket. Storyn känns väldigt allvarlig och är berättad i ett lugnt och sansat tempo, helt annorlunda jämfört med de flesta spel vi är vana vid. Skådespelarna är oväntat bra, och Mad Men-skådisen Aaron Staton gör sig riktigt bra i huvudrollen. Regin av spelets många scener är också riktigt bra, och ofta känns det som att man sitter och tittar på en riktigt hygglig gammal polisfilm. Även om storyn aldrig lyckas beröra på djupet är det en skickligt berättad historia om vänskap, korruption och mord som håller mitt intresse uppe hela vägen. L.A. Noire är inte det spel som jag hade hoppats på. Men det känns som ett modigt steg i rätt riktning. Det Team Bondi har åstadkommit här lovar väldigt gott inför framtiden. Spelen närmar sig filmen alltmer och när speltekniken har blivit mer avancerad och spelaren kan ta del av berättelsen på ett annat sätt än idag tror jag att spelindustrin har goda chanser att dra in mer pengar än filmindustrin.