Finpop i Istanbul

Häromdagen kom jag hem till ett grått och tråkigt Sverige efter en fantastisk vecka i Istanbul. Jag åkte dit för att träffa en gammal kursare och labbpartner som kommer därifrån. Han skulle rycka in i den turkiska armén en vecka därefter och istället för att fira en gammal tradig svensk påsk satte jag mig på flyget för att hänga med min kompis och uppleva lite turkisk kultur. Jag visste att det skulle bli häftigt och annorlunda, men hade inte några egentliga förväntningar utöver det. Jag försökte läsa på om Istanbul och Turkiet i allmänhet innan resan men det var svårt att bilda sig någon uppfattning och planera några specifika saker att göra och se eftersom jag inte hade någon tidigare uppfattning om staden. Alla andra storstäder som jag har besökt de senaste åren har jag haft en ganska nära relation till genom filmer, böcker och musik. Man har redan en bra uppfattning om hur London och New York kommer vara innan man har varit där och kan nämna mängder av landmärken, kvarter och lokala företeelser utan att ha satt sin fot där. Men Istanbul är en svart punkt på kartan. Jag har visserligen försökt läsa Orhan Pamuks böcker om staden flera gånger men alltid gett upp någonstans halvvägs in i berättelserna. Jag gillar varken hans sätt att skriva eller de saker han skriver om, det är alldeles för akademiskt och medvetet svårt utan vare sig flyt eller berättarglädje. Annars finns det få turkiska författare som fått något genomslag i Sverige. Jag tror aldrig att jag har sett någon film som utspelar sig i Istanbul och turkisk pop har jag på sin höjd hört på något kebabhak. En vecka innan resan läste jag den lilla boken Hem till Istanbul av den svenska författaren Michael Lion, utgiven 2008, som min flickvän plockat upp åt mig på stadsbiblioteket eftersom titeln lät intressant. Det är en oansenlig bok med ett ovanligt fult omslag som många säkert bara skulle gå förbi och inte ägna en endaste tanke. Men överraskande nog är det en väldigt stark och fascinerande liten roman. Det framgår aldrig om boken är självbiografisk men den 10-åriga huvudpersonen delar namn med författaren och boken utspelar sig i slutet av 60-talet då Michael Lion också var i 10-årsåldern. Hans mamma träffar en turkisk man och tillsammans med honom flyttar de ned till Istanbul där den svenska pojken möter en helt främmande kultur och på många sätt också en ny värld. Det är en intressant barndomsskildring, skriven på ett glödande intensivt språk och man får verkligen en bra känsla av hur det måste vara att komma som liten, svensk och ensam till ett nytt land. Dessutom är Istanbul skildrat på ett häftigt sätt och det var således den bild man fick av 60-talets Istanbul efter att ha läst Michael Lions bok som var min främsta förebild och förväntning när jag landade i Turkiet. Mycket har förstått hänt på närmare 50 år och Istanbul har bokstavligt exploderat sedan dess. När min kompis plockar upp mig på flygplatsen och vi åker in mot staden inser jag omedelbart att Istanbul är en av de häftigaste platser som jag har besökt, och någonsin kommer besöka. Fascinationen och hänförelsen sitter fortfarande kvar när jag nu efter några dagar har hunnit smälta intrycken. Istanbul är spännande, kaotiskt, vackert och välkomnande och jag är redan sugen på att åka tillbaka.

Jag har aldrig varit i något muslimskt land tidigare och jag slogs direkt av hur pass annorlunda det är i Istanbul jämfört med de västerländska storstäder som jag har besökt tidigare. Moskéerna finns överallt och nästan hela tiden hör man de arabiska bönerna ropas ut från minareterna. Min första morgon i Istanbul vaknar jag tidigt, runt femtiden, av att den närliggande moskén har dragit igång sitt högtalarsystem och någon ropar ut sina böner på repeat. Utöver de många moskéerna, som gör alla vyer mycket roligare och vackrare, känns inte Turkiet särskilt muslimskt egentligen. Som jag har lärt mig av de turkar jag har träffat och lärt känna i Sverige är turkiska muslimer ganska fria i sin tolkning av islam och har inga problem med att supa till emellanåt. Turkarna verkar snarare ha tagit till sig islams grundvärden och förhåller sig ganska löst till dem. I en vecka bodde jag hemma hos min kompis och hans föräldrar i Beykoz, en del av Istanbul dit turister sällan hittar och där utsikterna är vackra. Under den här veckan kändes det som jag lärde mig enormt mycket om Turkiet och turkarna. Jag tror att jag förstår dem lite bättre nu och jag blev lite smått förälskad i både staden och folket. Min kompis är den mest generösa kille som jag någonsin har träffat och efter alla år med snåla och snikna svenskar är det nästan en chock med folk som ser det som en självklarhet att alltid bjuda. Turkarna verkar göra det till en hederssak att vara generösa och givmilda både när det gäller pengar och vänskap och sympati. De flesta jag träffade i Istanbul var trevliga, öppna och älskvärda och trots att jag inte snackar ett ord turkiska kände jag mig alltid välkommen och aldrig utanför. Till en början kändes det lite obekvämt med all välvilja och generositet men efter ett tag kom jag in i det och förhoppningsvis kan jag ta med mig några av turkarnas positiva sidor hem till Sverige. Det skulle onekligen behövas.

Om turkarna har några dåliga sidor märkte jag inte av dem - förutom i trafiken som var fullständigt sinnessjuk. Folk springer över motorvägarna, taxiförare bryter mot alla tänkbara trafikregler och ingen visar någon annan hänsyn eller respekt. Varje bilresa i Istanbul blir ett, oftast oönskat, hårresande äventyr. En grej som svenskar kan ha svårt för är turkarnas starka patriotism. Jag har aldrig träffat en turk som inte talat sig varm för Atatürk och i Istanbul ser man bilder av honom överallt. Den turkiska nationskänslan är väldigt stark och som svensk, utan tro på mitt eget land, kan jag ha svårt att förstå den orubbliga stoltheten över sitt land som många turkar visar. Samtidigt är det kanske inte meningen att jag ska förstå fullt ut. Det har hänt mycket skit i Turkiets namn de senaste hundra åren, men det gäller många europeiska länder också, och på många sätt känns det som att turkarna har lyckats. Och lever man i en stad som Istanbul kan man nog inte göra annat än att vara stolt. En häftigare och vackrare stad går inte att hitta. Hela staden är byggd på gröna kullar utmed den mäktiga Bosporen. Utsikten är otroligt vacker överallt och var man än vänder blicken finns det något häftigt att se.

Under en vecka åkte vi runt i Istanbul med omnejd och intrycken är många och häftiga. Min kompis var ivrig och stolt över att få visa upp sin hemstad och vi besökte uråldriga byggnader, småstäder längs Svarta havet, öar i Marmarasjön och en ovanligt charmig amatörteater där min kompis farsa jobbar som regissör. Maten var som väntat riktigt grym och mer varierad än vad man först tror (även om turkarna onekligen verkar sätta i sig ganska stora mängder kebab) och hela tiden dracks det mängder turkiskt te. Nästan alla man ser i Istanbul är väldigt smala och ser ut att vara i god form trots att dieten verkar bestå av fet yoghurt, mäktiga kötträtter och grönsaker dränkta i olivolja. Alla som tvivlar på lchf-budskapet borde således åka till Turkiet för att övertygas om att fett inte verkar vara något farligt – åtminstone inte för vikten. Jag fick också några lysande tillfällen att uppleva turkar på festhumör och förvånades av en alkoholkultur som inte verkar skilja sig särskilt mycket från den skandinaviska. Istanbul var onekligen en häftig upplevelse, från början till slut. Nu är jag tillbaka i Sverige igen, tittar på bilder och längtar tillbaka. Min kompis har nyss lämnat Istanbul för sin tjänstgöring i armén. Lyckligtvis hamnade han på ett förhållandevis lugnt ställe (staden Kars i nordöstra Turkiet där Orhan Pamuks roman Snö utspelar sig) och vi lär ses igen när han är klar där. Till dess ska jag börja utforska turkisk film och litteratur. Har ni några tips på turkisk populärkultur som jag borde kolla in är ni väldigt välkomna att komma med rekommendationer!