Några kära återseenden

De senaste veckorna har bjudit på några trevliga musikaliska återseenden. Först var det Love Antell som släppte sin första skiva under eget namn, Gatorna tillhör oss, där det ändå känns som att han håller kvar i allt det som gjorde Florence Valentin så bra och angelägna. Den här gången låter det mindre Clash och istället går tankarna till en Håkan Hellström och Billy Bragg-hybrid. Det är sorgset uppgiven musik som träffar lyssnaren på rätt ställe och verkligen berör och fortsätter växa med antalet lyssningar. Love Antell lyckas skildra dagens Sverige i sina låttexter bättre än de flesta och det känns som att han verkligen bryr sig om vad som pågår i samhället. Titelspåret Gatorna tillhör oss är en av årets finaste låtar och när Love spelar på Kafé 44 i Stockholm på tisdag kommer jag vara där och lyssna.

Förra veckan släpptes Joel Almes senaste skiva A Tender Trap och det var ett av de skivsläpp som jag hade sett fram emot mest under våren. Jag vet inte riktigt om skivan levde upp till mina höga förväntningar för även om Joel är så känslosam och skev som jag vill ha honom känns det som att något saknas jämfört med hans två tidigare album, som ju är bland det starkaste och mest gripande som har släppts i Sverige de senaste fem åren. A Tender Trap är full av bra låtar men problemet med Joel Alme är, som för många andra svenska artister, att han alltid kommer tävla med sig själv och det han gjort tidigare. Produktionen och texterna är lite tråkigare den här gången och jag blir inte lika berörd som jag blev av låtar som A young summer’s youth och If you got somebody waiting. Joel Alme är lite mer tillbakahållen på den nya skivan och undviker de stora och yviga gesterna och då känns det som att något av det som gör honom så speciell går förlorat. Det hindrar mig självklart inte från att förälska mig i hans nya låtar och i The Coast och Take a Better Look har jag hittat nya favoriter. Jag tror att A Tender Trap kommer växa med tiden och jag förutspår att den kommer följa mig igenom sommarens ljusa kvällar och nätter.

För några dagar sedan landade den nya skivan, Bloom, från prettoduon Beach House som jag och alla andra popnördar förälskade oss i för två år sedan när de släppte den drömlika och fluffigt svävande skivan Teen Dream. Jag minns det som ett riktigt trevligt album som verkligen definierade musikvåren 2010 och på allvar satte det sofistikerade flummet på musikkartan igen. Jag hade en intensiv men ganska kort romans med Beach House och lät dem falla i glömska, där de kanske hörde hemma, men som sig bör har jag självklart lyssnat på deras nya album och läst några tillhörande (ganska skitnödiga) intervjuer. Bloom är en bra skiva. Det låter väldigt mycket som Teen Dream, vilket är både ett problem och en tillgång. Beach House är musikaliskt duktiga och Victoria Legrand  har en fantastisk sångröst men de har inte snickrat lika trevliga sånger den här gången och medan det mesta på skivan låter riktigt bra och kompetent är det få låtar som verkligen fastnar, även efter flera lyssningar. Bloom känns som en skiva att mysa och somna till, och det kanske är meningen, även om jag misstänker att Beach House-duon förstärker myseffekten med diverse kemiska substanser som gör dem allmänt outhärdliga på kuppen. Man blir både lite irriterad (emellanåt vill jag ge Beach House-killen en smäll på käften) och fascinerad av den här sortens människor och artister och jag förhåller mig splittrad till musiken.

En annan flummare, som dock känns mer älskvärd och rak, är Bethany Cosentino i Best Coast som är aktuell med en ny skiva. Jag bekantade mig med Best Coast sommaren 2010 och till en början fattade jag inte riktigt grejen med bandet men efter ett tag lossnade det och allt tvivel ersattes med kärlek och beundran. Musikaliskt var Best Coast smittsamt avskalade och enkla med en skön och skramlig ljudbild, raka motsatsen till band som Beach House, och det enkla har ofta en direkt charm och dragningskraft när det gäller musik. Bethanys texter var också enkla och omedelbart direkta och ekade av 50- och 60-talets bästa amerikanska tjejgrupper. Även om hon ofta framstod som både lat och dum, och också framställde sig själv på det sättet, förstod man direkt att det fanns något mer bakom de enkla låttexterna och den dryga fasaden. Kanske finns det ibland mer djup och sanning att hämta i det enkla och okomplicerade? För snart brydde jag mig verkligen om Bethany. Hon kändes mer verklig och äkta än de flesta andra artister och hennes texter, hur dumma och enkelspåriga de än var, berörde faktiskt på djupet. Nu har hon och den betydligt äldre bandkompisen Bobb Bruno släppt bandets andra skiva The Only Place och det är en betydligt mer välproducerad och mindre skramlig skiva än debuten Crazy For You. Det är förstås ett väntat resultat, jag tror ingen hade velat se en direkt kopia på den hyllade debuten. Att göra mer genomarbetad pop känns därför som den självklara riktningen. The Only Place är en bra skiva. Bandet låter bra och Bethany får utforska sin grymma sångröst över sina charmiga texter. Men det går inte att förneka att de lät bättre förr. Låtarna på debuten var bättre och den skeva ljudbilden passade bandet bättre. Texterna, som fortfarande är spektakulärt simpla, var också bättre förr. Bethany skriver speciella låtar med sig själv i fokus. Texterna pendlar ofta mellan att kännas smarta och fyndiga och enkelspåriga och smått idiotiska. Trots att det mesta handlar om Bethany känns det aldrig som att hon är överdrivet självupptagen. Hon vet att vi som lyssnar är intresserade av henne som person. Hon känns fortfarande som en kompis och jag är intresserad av vad hon gör och hur hon mår. Bethany är, precis som tidigare, den stora behållningen med Best Coast och det är hon som får mig att lyssna om och om igen och ju fler gånger jag lyssnar desto bättre känns de enkla låtarna. Jag hoppas att Best Coast kommer fortsätta spela in skivor för jag vill inte förlora kontakten med Bethany.