Nu har jag också sett The Wire

”Du måste se The Wire!”. ”The Wire är världens bästa TV-serie”. ”Hur kan du kalla en TV-serie bra när du inte har sett The Wire?”. ”The Wire är det största, mäktigaste och viktigaste som någonsin har visats på TV”. Jag har hört variationer av de där uttalandena länge nu. David Simons polis- och samhällsserie har nått en status som nästan inga andra TV-serier har varit i närheten av. Tillsammans med Mad Men är det den mest omskrivna TV-serien hos svenska kulturjournalister, faktiskt en av få serier som de överhuvudtaget har brytt sig om. Det känns inte som en serie som fått något större genomslag hos de vanliga TV-tittarna, men hos de som är passionerat TV-intresserade har den alltid verkat vara en av de stora favoriterna - en serie om förändrar tittarnas förhållande till hur TV-serier, och i förlängningen också samhället, ser ut. The Wire dyker ofta upp på bloggar och olika forum och många har rekommenderat serien till mig. Men länge tog det emot att se The Wire. Serien har legat och vilat på hårddisken i många år och trots att jag älskat The Wire-skaparens övriga serier (The Corner, Generation Kill och Treme) kändes avståndet till att faktiskt börja titta på The Wire stort. Jag tror att jag blev trött på alla hyllningar och tänkte att serien knappast kan vara så bra som alla påstår, varför nämner de aldrig några andra serier? TV-kritikerna i DN och andra svenska tidningar hade gjort mig trött på The Wire innan jag hade sett ett enda avsnitt. För fem-sex år sedan gav jag serien en chans och kollade igenom den första säsongen under en trött helg. Jag tyckte visserligen att det The Wire var en bra och genomtänkt serie, men inte särskilt underhållande och gick vidare till andra serier med åsikten att The Wire var en grovt överskattad serie. För några månader sedan tyckte jag att det var dags att ta mig an The Wire igen, och se hela serien den här gången. TV-klimatet under våren har varit riktigt dystert och av de serier som jag följer har det egentligen bara varit Mad Men och nykomlingen Girls som har varit sevärda. Jag är van att se ganska mycket TV men plötsligt fanns det inte längre något som kändes kul eller angeläget att se och då dök The Wire upp i tankarna. Under dryga två månader har jag tagit mig igenom de fem Wire-säsongerna och den här gången föll jag också för serien. Under de senaste fem åren, sedan jag senast såg The Wire, har mitt intresse för socialrealism ökat enormt och det är främst som en socialrealistisk skildring av en trasig amerikansk stad som The Wire briljerar.

Det känns som att jag är den sista i världen att se The Wire och serien har diskuterats så mycket att jag inte vet om jag kan tillföra så mycket till diskussionen om serien. För er som inte har sett serien handlar The Wire om staden Baltimore på den amerikanska östkusten och under fem säsonger får vi följa människorna i staden. Ett stort fokus ligger på poliser och kriminella och kriget mot knarket, men seriens skapare David Simon har haft ambitionen att skildra hela staden med dess olika institutioner och under seriens gång får vi stifta bekantskap med politiker, hamnarbetare, skollärare och journalister. Det är mäktigt och nyanserat, utan några egentliga hjältar eller pekpinnar. Ingen av människorna som skildras i The Wire gör allt rätt, och vem som är ond och god är inte alltid självklart. Den hårda verkligheten skildras på ett väldigt osentimentalt sätt. När en karaktär som man lärt känna under flera säsonger dör (blir mördad) är det plötsligt och direkt och får sällan några direkta konsekvenser eller uppföljning. The Wire är faktiskt så bra som alla har påstått. Karaktärerna är starka och intressanta och manuset är fantastiskt välskrivet. Det mesta känns äkta och realistiskt. Strukturen skiljer sig väsentligt från de flesta andra serier och påminner mer om uppbyggnaden av en roman. Det myllrar av intressanta karaktärer som ofta bara dyker upp några få minuter per avsnitt. Nästan alltid känner jag att jag vill ha mer av allt när jag ser The Wire.

The Wire har ofta kallats för en smart TV-serie och många hävdar att man som tittare måste vara mer uppmärksam och lyhörd när man ser The Wire än andra TV-serier. På det sättet känns The Wire återigen mer som än en roman än som konventionell TV. Jag vet inte om det är David Simon och The Wire som är smarta eller om nästan alla andra serier är dumma. The Wire förutsätter att tittaren faktiskt tittar och underskattar inte tittarnas intelligens. De bygger upp ett drama med många karaktärer och parallella handlingar som utspelar sig på flera nivåer och de gör det på ett snyggt och effektivt sätt, utan att fördumma tittarna med överdrivet tydliga förklaringar och refererande fram och tillbaka. Det finns inte många TV-serier som The Wire och med tanke på hur TV-klimatet ser ut idag är det inte troligt att det kommer göras särskilt många fler TV-serier med samma djup och känsla för struktur och karaktärer. 

En grej som jag ofta kommer att tänka på när jag ser The Wire är att serien knappast är underhållande, åtminstone inte i ordets traditionella mening. Serien är hård, mörk och uppgiven i tonen. Det finns flera anledningar att gilla och hylla The Wire. Många verkar ha fastnat för serien därför att den är just så hård och osentimental i skildringen av våld, orättvisor och elände. Skildringen av livet på gatorna och i polisbilarna känns mer autentisk och äkta än i någon annan serie och film. Allt med The Wire känns som ett genidrag och det som känns mest lysande är att David Simon såg till att de som skrev manus verkligen kunde skriva, och dessutom hade känsla för snacket på Baltimores gator. Det känns aldrig tillgjort eller falskt. Dialogen är fantastisk genom hela serien och det som främst bidrar till att jag faktiskt tror på det jag ser. Inom kort kommer jag skriva ett blogginlägg där jag tar en närmare titt på några av The Wire-författarna.   

Vad jag fastnade för i The Wire var framförallt David Simons uppenbara samhällsengagemang. Socialrealism har sällan varit bättre och den hårda skildringen av individernas kamp mot de olika samhällsinstitutionerna griper tag på djupet. The Wire är på många sätt en sorglig och jobbig serie eftersom budskapen är så självklara och direkta. Precis som i Gökboet slås allt motstånd ned demonstrativt och effektivt. De fattiga och obetydliga har sällan eller aldrig någon ärlig chans att förändra sina liv och om de mot förmodan skulle försöka blir konsekvenserna allvarliga. Serien lämnar en ytterst bitter eftersmak. Trots allt mörker behöver man aldrig tvivla på David Simons sympatier. Seriens största hjälte är heroinmissbrukaren Bubbles och jag tror aldrig att jag sett en amerikansk dramaproduktion som varit så uppenbart vänster. Kanske är det mina egna vänstersympatier som gör att jag ser The Wire som en oerhört politisk serie. Många The Wire-fans verkar mest se våldet, det hårda snacket och de ”coola” karaktärerna men för mig är det omöjligt att se serien som något annat än en både uppgiven och arg politisk skildring av ett samhälle i spillror. Seriens politiska kärna får mitt hjärta att slå hårt för serien och för min del är det seriens budskap som får den att stå högre i kurs än några andra amerikanska dramaserier. Det finns tanke, hjärna och hjärta bakom The Wire som sträcker sig betydligt längre än bra manus och skickligt skådespel. Det politiska budskapet går som en röd tråd genom hela serien och färger allt som händer och skildras i de 60 avsnitten. The Wire spottar på all vålds- och drogromantik och fokuserar på de viktiga och centrala frågorna som bygger en stad och ett samhälle.

Är The Wire då världens bästa TV-serie? Ja, det är den nog. Jag har varit mer underhållen och road av många andra serier, men när det kommer till manus, skådespel, regi och produktion finns det egentligen ingenting som kan mäta sig med The Wire. Serien är inte bara välgjord utan dessutom viktig eftersom det hela tiden känns som att det finns en större mening bakom det man ser. Att The Wire blev så stor, populär och hyllad som den faktiskt blev är faktiskt lite överraskande men det gör mig samtidigt väldigt hoppfull. Jag tror det dröjer innan jag får se en serie av The Wires kaliber igen och har du inte tagit dig an David Simons mästerverk än har du definitivt något storslaget framför dig.