När jag var
liten var Batman nummer ett. Jag och brorsan kollade alltid på den tecknade
Batmanserien på lördagsmorgnarna och lekte med Batmanleksaker hela tiden (både
leksakerna och TV-serien har åldrats med mer värdighet än mycket annan
kommersiell barnkultur från det tidiga 90-talet) . När vi var några år äldre
fortsatte vårt förhållande till Läderlappen med Tim Burtons Batmanfilmer och
Batman Forever-filmen med Val Kilmer som Batman. På födelsedagarna gjorde mamma
Batmantårtor med fladdermussymbolen i marsipan och hon sydde oss fina svarta
mantlar med samma symbol i gult på ryggen. Batman var på något sätt alltid
närvarande när jag växte upp och som tonåring och besatt av superhjälteserier
stiftade jag åter bekantskap med Bruce Wayne, Jokern och de andra. Jag har läst
mycket Batmanserier, sett samtliga Batmanfilmer och spelat de senaste årens
suveräna tv-spel med Batman i huvudrollen. Vid det här laget har jag bra koll
på mytologin kring seriefiguren och hans universum. Batman är nog den
superhjälte som skrivits och framställts på flest olika sätt. Hans
bakgrundshistoria från 30-talet är så pass enkel att olika författare har
kunnat skriva karaktären på ett sätt som passar dem och den tänkta målgruppen.
Därför är det nog många som har sin högst personliga bild av Batman och
föredrar honom på olika sätt. Vi har allt från den töntiga Läderlappen från
60-talets TV-serie och mer barnvänliga versioner till skarpa detektiver och den
hårda mörka riddaren, som definitivt är den tolkning som dominerar idag. Som
vuxen Batmanfantast föredrar jag de mörkare serierna med mycket noirkänsla och
stort fokus på hjältens mentala hälsa. Även om jag gillar Christopher Nolans
två tidigare Batmanfilmer har jag aldrig varit överdrivet entusiastisk och var
därför inte särskilt förväntansfull inför hans tredje och sista (?) film om
Läderlappen – The Dark Knight Rises.
Jag har
inget emot Christopher Nolan. Inte alls. Han är en väldigt skicklig regissör
och hans filmer är ofta sevärda och häftiga. Hans Batmanfilmer är de mest
seriösa och ambitiösa tolkningarna av Batman som vi har fått se på film, och
förmodligen kommer hans efterföljare (för vare sig vi vill det eller inte
kommer det garanterat pumpas ut många fler Batmanfilmer) aldrig komma i
närheten av vad han lyckats prestera. Både Batman Begins och The Dark Knight är
två riktigt bra superhjältefilmer. Ändå tycker jag att de är otroligt
överskattade. Särskilt The Dark Knight fick överdrivet positiv respons när den
kom för fyra år sedan. Att filmkritiker börjat hylla actionfilmer om
superhjältar ser jag som ett tecken på en filmbransch i kris. När en Batmanfilm
är det bästa man kan se på bio är det något som är allvarligt fel. Och då är
jag ändå ett stort Batfan. Jag förstod aldrig riktigt hyllningarna av filmen
och kunde inte sluta tänka på alla Batmanserier som jag läst genom åren som var
så otroligt mycket djupare och mer intressanta. The Dark Knight var på många
sätt en märklig film och jag har aldrig riktigt kunnat acceptera den som det
mästerverk alla andra verkar tycka att det är. Jag har sett filmen flera gånger
men stör mig fortfarande på den jobbiga filmmusiken som aldrig slutar rulla i
bakgrunden och den styltiga storyn som så ihärdigt försöker vara avancerad och
banbrytande (för en superhjältefilm). När nördar diskuterar djupet i filmen
avfärdar jag det som nonsens – det var en bra actionfilm, men längre än så
sträcker jag mig inte. Varför kan inte nördar intressera sig för There Will Be
Blood istället? Jag håller Batman Begins som en bättre film och blev förvånad
när Watchmen, som på alla sätt är en bättre och djupare superhjältefilm än The
Dark Knight, fick svalare kritik när den kom ett knappt år senare. The Dark
Knight är och förblir en av 2000-talets mest överskattade filmer och för mig är
det framförallt den film som fick mig att inse att Hollywoods filmfabrik börjat
gå sönder på allvar.
Åter till
The Dark Knight Rises, filmen med den något märkliga titeln, och den film som
avslutar Nolans trilogi om Batman. Jag satte mig för att se filmen utan
några stora förväntningar. Jag visste förstås att filmen skulle vara bra, Nolan
verkar inte riktigt kunna misslyckas, men jag hade faktiskt inte väntat mig att
den skulle vara så bra som den faktiskt är. The Dark Knight Rises känns som
Nolans bästa Batmanfilm och överglänser hans två tidigare Batfilmer på alla
punkter. Först och främst för att det i grunden är en rak och enkel
hjältehistoria. Filmen utspelar sig åtta år efter händelserna i The Dark
Knight. Bruce Wayne har dragit sig undan och hängt slängkappan i garderoben men
när Gothman börjar terroriseras av det hiskeliga muskelberget Bane (vars röst
är ännu mer skrattretande än Batmans patenterade väsande) tvingas Batman ut på
gatorna igen. Pålästa serienördar känner igen delar av storyn från (bland
annat) Frank Millers klassiska 80-talsserie The Dark Knight Returns där en
pensionerad Batman måste dra på sig manteln igen. Det blir mycket action och
domedagskänslor när Batman kämpar för sin stads överlevnad. Det är pampigt och
storslaget och laddat med religiös symbolik. Nolan klipper snabbt mellan olika
scener och trots speltiden på nästan tre timmar går allt i ett rasande tempo.
Det är väldigt bra och underhållande och föredömligt enkelt. Nolan försöker
inte låtsas som att The Dark Knight Rises är något mer än en superhjältefilm.
Om än en fantastiskt bra sådan.
Det finns
väldigt mycket som är väldigt bra i The Dark Knight Rises. Dels är det en
otroligt snygg film. Nolan vet verkligen vad han gör och det känns bra att en
sådan gigant vägrar 3D och kör sitt eget race. Det finns inga actionfilmer som
har släppts nyligen som kan jämföras med The Dark Knight Rises. De storslagna
scenerna avlöser varandra på ett grymt sätt och filmen tappar aldrig sitt flyt.
Allt är sjukt snyggt och smakfullt filmat. Samtidigt som det känns
tillbakahållet och nedtonat känns allt väldigt generöst och episkt. Filmen är
helt enkelt en fröjd för ögat och tål nog att ses flera gånger. Dels gör
skådespelarna ett väldigt bra jobb. Christian Bale gör som vanligt en bra Bruce
Wayne och Batman. Han känns aldrig så djup och komplex som han borde vara, men
i en stor Hollywoodproduktion kanske det inte hade fungerat. Valet av skurk är
smart eftersom Bane är en karaktär som få av tittarna har någon relation till.
När man i de tidigare filmerna har valt mer klassiska skurkar som Jokern och
Two-Face har man befunnit sig på trygg mark men inte riktigt bjudit på något
nytt eller intressant. Bane är inte någon särskilt spännande fiende till Batman
men han känns som ett fräscht nytillskott till ett något trött karaktärsgalleri
och tillför mycket till filmen. Tom Hardy som fått äran att göra den väldigt
osmickrande rollen gör ett bra jobb, även om han sällan känns direkt otäck. Mer
bekant är Catwoman, som alltid varit en av mina absoluta favoriter i
Batmanmytologin, som har en stor och viktigt roll i filmen. Här spelas hon av
den lysande Anne Hathaway som gör den bästa Catwomantolkningen som setts på
film. Hon är suverän i rollen och får karaktären att kännas äkta och levande,
precis som hon gör i många av serierna. Catwoman är en häftig kvinnlig karaktär
och mycket mer än ännu ett fånigt sexobjekt i tight latexdräkt och Hathaway är
verkligen ett perfekt val för rollen. Michael Caine, Gary Oldman och Morgan
Freeman gör repriser på sina roller från de tidigare filmerna – och de gör alla
ett riktigt bra jobb. Det är många kända ansikten som dyker upp i olika roller
under filmen men det mest lyckade nytillskottet är ändå Joseph Gordon-Levitt som spelar en
Batmanbeundrande polis. Gordon-Levitt är en lika sympatisk som duktig skådis
och han glänser i de flesta roller han gör och i The Dark Knight Rises tillför
han väldigt mycket hjärta. Hans karaktär får mig att bry mig om det som händer
på duken och han bidrar starkt till att filmen känns engagerande och angelägen.
The Dark Knight Rises är en riktigt bra film. För att vara
en actionfilm om superhjältar är den ovanligt mångbottnad och har flera
intressanta karaktärer. Jämfört med den nya Spider-man-filmen, som är sjukt
onödig men sevärd, har Nolan gjort en oändligt mycket bättre film. Det är
överhuvudtaget få moderna biofilmer som kan mäta sig med det här. Men ändå, det
är långt ifrån något filmiskt mästerverk och jag har svårt att acceptera att
det här är det bästa man kan se på en biograf 2012. Den stora publiken, den mainstreammålgrupp
som all ny film verkar vara tänkt för, föredrar storslagna actionfilmer med
mycket effekter och billiga storys och då är The Dark Knight Rises självklart
att föredra eftersom det faktiskt är en film med innehåll. Men det är ändå lite
skrämmande när man börjar tänka på hur få verkligt bra filmer som produceras
idag. Mina hittills starkaste filmupplevelser i år har varit raka motsatsen
till storslagna actionfilmer. Det blir allt tydigare att filmer som Elena, Pojken med cykeln och Tomboy behövs men de blir allt färre och får allt mindre
uppmärksamhet. Även de flesta kritiker verkar ha hakat på 3D-trenden och delar
ut höga betyg till ihåliga storproduktioner. The Dark Knight Rises, och Nolans
tidigare Batmanfilmer, står dock ut bland de nyare storfilmerna. Det är filmer
förklädda till actionfilmer som jobbar hårt på att vara både filmiskt
intressanta och få tittaren att tänka. Christopher Nolan var det bästa som
kunde hända Batman. Även om The Dark Knight Rises slutar med en cliffhanger så
tror jag inte att vi kommer få se fler Batmanfilmer från Nolan. Den regissör
som tar över manteln har mycket att leva upp till, men som utvecklingen ser ut
idag känns det sannolikt att nästa Batmanfilm blir ett innehållslöst
effektfyrverki. Helst hade jag sett en Catwoman film där Hathaway fick
fortsätta utveckla rollen, men jag antar att det är uteslutet. Hursomhelst är det
ganska självklart att Batman alltid återvänder. Han känns som en av
populärkulturens mest nödvändiga stöttepelare och jag tror inte det dröjer
många år innan han kommer tillbaka på ett eller annat sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar