Samaritan – Richard Price

Bokrecensionerna är uppenbarligen det minst populära inslaget här på Finpop. Det är sällan någon som kommenterar dem och jämfört med de andra saker jag skriver om verkar böcker ligga väldigt lågt i kurs bland läsarna. Det är inte särskilt överraskande egentligen, vem bryr sig om böcker nuförtiden? Samtidigt tycker jag att bokrecensionerna är bland det roligaste att skriva. För de böcker jag skriver om är ofta böcker som sällan eller aldrig får någon uppmärksamhet i svenska medier. Det är ofta romaner på engelska som inte kommer översättas till svenska och självklart finns det ett mycket begränsat intresse för sådana bland svenska bloggläsare. Men alla böcker jag skriver om är värda att läsas och själv tycker jag att en av de mest värdefulla saker en blogg av den här typen kan bidra med är att tipsa om böcker som de flesta aldrig har hört talas om.  Finpop ska vara bloggen som jag själv vill läsa och därför kommer jag inte sluta recensera böcker. Den här gången är det en nio år gammal roman av Richard Price med titeln Samaritan som recenseras.

Det var bara några månader sedan jag skrev om Richard Price senast. Efter att ha tagit mig igenom TV-serien The Wire ville jag ha mer och läste ett gäng böcker av några av de författare som skrivit manus till serien. Den som jag gillade mest var Richard Price. Han golvade mig totalt med romanen Clockers om en ung knarklangare och en deppig medelålders polis som utreder ett mord som knarklangaren tros vara skyldig till. Det var en otroligt välskriven bok, fullständigt trovärdig och alltid angelägen, och förmodligen den bästa kriminalroman som jag har läst. Efter Clockers såg jag den fantastiska gängfilmen The Wanderers från 1979 som baseras på Prices debutroman – en intensivt galen 60-talsskildring om några vilda ungdomar i New York, ungefär som en mångbottnad The Warriors. Jag läste också Prices senaste roman, Lush Life från 2008, som trots många gemensamma drag med Clockers och ett fint flyt i språket inte riktigt lyckades beröra mig. När jag fyllde år fick jag Prices roman Samaritan från 2003 av min flickvän och den lever däremot upp till de förväntningar som Clockers satte och får Richard Price att alltmer framstå som ett litterärt geni.

Ray och Tweetie växer upp i samma fattiga höghusområde i Dempsy, samma påhittade New Jersey-stad där Clockers utspelar sig, på 60-talet. Som vuxen är Ray en misslyckad pappa som kör taxi och lever med ett svårt kokainmissbruk. Han har alltid velat skriva och en tacksam slump gör att han tar sig till Los Angeles, blir fri från knarket och börjar skriva manus för en framgångsrik TV-serie. Några år senare återvänder han till Dempsy för kunna umgås mer med sin dotter och leder en skrivkurs för struliga ungdomar på sin tidigare skola. Tweetie blir, trots sin jobbiga bakgrund med en familj med mycket kriminalitet och missbruksproblem, en hyfsat framgångsrik polis. Hon ska snart gå i tidig pension och ser fram emot att lämna jobbet bakom sig och ta med sig sin halvt misslyckade son till Florida. Hon har bara ett fall kvar. Det visar sig vara Ray, som hon inte har sett sedan hon var 13, som blivit svårt misshandlad i sitt eget hem men vägrar peka ut någon skyldig. Tweetie som känner att hon står i tacksamhetsskuld till Ray efter något som hände i deras barndom bestämmer sig för att satsa allt på att lösa fallet, trots hans envisa tystnad.

Storyn i Samaritan är förrädiskt enkel. Här finns ingen klurig mordgåta och inte särskilt mycket spänning. Det känns inte alls som en typisk kriminalroman och det brott som handlingen kretsar kring finns mest där för att ha något att bygga upp romanen kring. Richard Price har uppenbarligen inte varit intresserad av att skriva en spännande thriller. Istället är det människorna som står i centrum. Samaritan har mycket gemensamt med Clockers. Upplägget med två huvudpersoner och de skiftande perspektiven är detsamma och precis som i Clockers är det socialrealism som gäller. Det känns som en snällare och mer sympatisk version av The Wire. Richard Price skriver om samhällsproblem, fattigdom och missbruk utan att förlora hoppet och bli alltför pessimistisk. Det han gör allra bäst är att skriva dialog och lyckligtvis består stora delar av romanen av täta samtal. Han har ett fantastiskt flyt i språket och får varje ord som hans karaktärer säger att kännas fullständigt trovärdiga. Några av bokens bästa passager är när Tweetie besöker Ray på sjukhuset och delar med sig av långa historier från uppväxten. Trots att det ofta handlar om jobbiga saker blev jag glad och hoppfull av Samaritan. Richard Price verkar vara en ytterst sympatisk författare med en väldigt vettig människosyn. Jag antar att manusförfattaren Ray är löst baserad på Price själv, som tydligen också ska ha haft kokainproblem. Det är Ray som är samariten som titeln syftar på, han som är alldeles för snäll för sitt eget bästa och alltid tror det bästa om andra människor, men också är beroende av andra människors uppskattning. Samaritan är en bok där handlingen mest är en ursäkt för att vi ska få lära känna några fantastiska människor och ta del av deras liv. Fler böcker borde skrivas så.   

  

Coexist

Innan jag träffade min flickvän var jag ensam. Jag satt hemma framför datorn de flesta fredagskvällar och såg fler filmer och tv-serier, läste fler böcker och lyssnade på mer musik än någon som jag har träffat. Många verkar vara rädda för ensamhet och ser ensamma personer som något skrämmande, men min ensamhet var aldrig oangenäm. För det mesta var den självvald, jag hade trots allt kompisar och familj som jag umgicks med ganska ofta ändå, och mitt stora kulturella intresse hade nog inte existerat utan ensamheten. För att ha koll på något så inåtvänt som litteratur, film eller musik krävs mycket tid i ensamhet. Den här helgen är jag ensam igen. Min flickvän har åkt hem till sina föräldrar i Finland och kommer inte hem förrän på torsdag. Ganska omedelbart efter att hon hade åkt kändes det som att jag var tillbaka i ensamheten igen. För sedan jag blev tillsammans med henne har aldrig riktigt varit själv. Vi har bott tillsammans i mer än ett år och gör det mesta tillsammans. Hon delar mina intressen för böcker, film och musik så det är inget som jag har gett upp. Däremot har jag gett upp ensamheten. Och jag saknar den inte. En helg i ensamhet kan visserligen vara kul. Jag ser filmer, spelar TV-spel (klarade nyss av GTA-kopian Sleeping Dogs som utspelar sig i Hong Kong och det är ett spel som jag kan rekommendera till alla), läser böcker och lyssnar på musik. Den här helgen har soundtracket varit The xx senaste skiva Coexist som släpps om några veckor men förstås har läckt på nätet. Jag har inte lyssnat på The xx de senaste tre åren, inte sedan deras debutskiva släpptes, men min flickvän gillar dem och deras nya skiva, som förstås kommer bli en av årets stora indiesnackisar, får mig att tänka på henne och vårt gemensamma liv. Och att jag saknar henne.

Trots att jag diggade den första xx-skivan och hyllade den på bloggen när det begav sig har jag efter det intalat mig själv att de är ett överskattat och tråkigt band. De blev lite för stora, fick ett för stort genomslag och en för bred publik i förhållande till hur enkel och intim deras musik lät. För varje fantastiskt nytt band är det bara ett litet fåtal som kan få samma extrema genomslag. Men egentligen känns deras succé ganska självklar. Den grund som deras musik vilar på är lika enkel som genial. Alla bandets låtar består av avskalad, inåtvänd och intim sovrumsmusik som kretsar kring de två försiktiga rösterna – en tjej och en kille – som rör sig över självklara och enkla melodier. Det är pop med total avsaknad av rock, men som också tar avstånd från det kommersiella och intetsägande. De lyckas säga mycket med enkla uttryck. Men på något sätt lyckades jag tröttna på dem innan de ens hade hunnit bli populära och när de sedan fick sitt välförtjänta publika genomslag räknade jag ut dem. Jag hade inga förhoppningar på den nya skivan men eftersom jag hade mycket tid och inget bättre att göra lät jag den gå några varv. Jag var inte övertygad till en början men sen lät jag den gå några varv till och sakta började det gå upp för mig att The xx faktiskt är riktigt bra, även denna gång. De gör musik som växer och den här gången är de ännu mer avskalade i sitt uttryck. Melodierna består bara av det mest nödvändiga och rösterna får ofta ta över, men tar aldrig särskilt mycket plats de heller. Det känns väldigt intimt och nära, musik som man vill lyssna på när man är ensam. Den nya skivan bjuder i princip på samma sak som debuten, jag tror inte att de kan göra någon annan musik än den här, men den här gången känns låtarna mer eftertänksamma och mindre direkta. Det är en skiva för en publik som är beredd på vad de kommer få höra och inte behöver vinnas igen. Jag har inte sett The xx live men antar att det måste vara en splittrad upplevelse. Alla som gillar dem och har fattat deras grej har förmodligen fastnat för bandet när de varit själva, i avskildhet, och att dela dem med hundratals andra svettiga unga människor med koll på ny musik måste kännas konstigt. Eller så är det helt fantastiskt.

The xx är hursomhelst ett strålande band. Den här skivan kommer garanterat belönas med höga betyg när den släpps på riktigt och kommer dyka upp på många årsbästalistor. Vi får se hur den här skivan kommer kännas för mig vid årets slut. Förmodligen förlorar den sin magi om några dagar när man flickvän är hemma igen. För mig är det fortfarande Kevin Rowland som har berört mig mest i år och jämfört med honom har ungdomarna i The xx inget att sätta emot. Det ska bli intressant hur The xx fortsätter utvecklas de kommande åren, när de växer upp på riktigt, eftersom deras ungdom känns som en av bandets centrala drivkrafter. Det är beundransvärt att deras popularitet inte har fått dem att omfamna ett mer publikvänligt sound utan att de snarare har grävt ner sig i det avskalade och enkla och om den utvecklingen fortsätter kommer det vara väldigt spännande att höra deras nästa skiva. Nu när Jamie T har gått under jorden (det ryktas dock om en ny skiva, och Lily Allen verkar också vara på väg tillbaka) är The xx den unga brittiska musikens främsta fanbärare, men jag kan inte sluta hoppas på ett nytt brittiskt band som fullständigt golvar mig. Ett nytt The Clash, med musik som verkligen betyder något, som får rockmusik att kännas viktigt och fräscht igen. Det är vad världen behöver. Men till dess får The xx duga.

                                                                                                  

Finpop i Paris

Jag pluggade franska under sex år av grundskolan och gymnasiet. Trots höga betyg kände jag aldrig att jag fick något flyt i språket. Till skillnad från engelskan som lossnade tidigt och på flera sätt öppnade nya världar och möjligheter kom aldrig franskan till mig. Jag kom aldrig till Frankrike under skoltiden och den lilla franska jag faktiskt behärskade glömdes snabbt. När jag har besökt Belgien och Quebec, flera år efter gymnasiet, har jag bittert insett att jag inte kan någon franska överhuvudtaget. Nästan allt är borta. När jag har träffat andra som har pluggat franska känns det ofta som att de delar min erfarenhet av att franskan bara försvinner. De enda som verkar kunna franska någorlunda är de, som av olika anledningar, haft möjligheten att leva i något franskspråkigt land en längre tid. För de allra flesta är det dock inte någon faktiskt möjlighet att bosätta sig i Frankrike några månader eller år. Det känns som att franskaundervisningen har misslyckat kapitalt, och inte bara i Sverige. Dryga sex år efter att jag slutade gymnasiet har jag äntligen besökt Frankrike. Jag och min flickvän är nyss hemkomna efter en väldigt lyckad vecka i Paris. Trots att mina franskakunskaper är bortglömda och fullständigt värdelösa, och inget av de korta samtal vi hade med de fåtål människor som vi pratade med gick smidigt, hade vi en otroligt givande vecka i den franska huvudstaden. Det känns som att jag har fått göra en resa som jag borde ha gjort för längesedan och att jag fått se och göra allt som jag ville.

Paris är en av de där städerna som man har bra koll på trots att man aldrig har varit där. Man vet hur det ser ut och vad som utmärker staden. Man har sett många filmer och läst böcker som målat upp staden som världens och kulturens centrum. Har man pluggat franska i grundskolan har man blivit matad med en massa fakta som framhäver Paris som världens bästa och vackraste stad, med ett rikare kulturliv än någon annan huvudstad. Paris är romantiskt, spännande och mystiskt. Alla vill dit och inte särskilt överraskande är det den stad som lockar flest turister i hela världen. Det Paris som man så gärna skulle vilja uppleva är förstås en fantasi och dröm, men trots myllret av turister känns ändå inte Paris särskilt avlägset från den stad man fantiserat om. Jag anlände till Paris med en känsla av att jag skulle bli besviken men jag blev glatt överraskad av stadens effekt på mig och är glad att jag äntligen åkte dit.       

Jag och min flickvän hyrde en lägenhet i Édith Piafs hemkvarter nära Père Lachaise-kyrkogården där turisternas Paris tar slut. Det var lugna och trevliga kvarter, precis som man tänker sig ett mysigt Pariskvarter med sina vykortsfina balkonger och små bagerier i gathörnen. Även om resten av staden var knökfull med spanska och italienska turister hade vi där en liten fristad och om morgnarna och kvällarna kändes det som att man fick ta del av den där äkta Pariskänslan som man hade hoppats på. Min patetiska franska räckte precis till bageribesöken varje morgon, ”une baguette et deux  croissants, s’il vous plaît”.

Tio minuter från vår lägenhet låg som sagt den omtalade Père Lachaise-kyrkogården där många storheter som Édith Piaf, Marcel Proust, Chopin och Oscar Wilde är begravda. Det är också här man hittar The Doors-mannen Jim Morrisons grav, omgärdad av kravellstängsel. Père Lachaise är en stor och lummig kyrkogård, väl värd ett besök. Många av gravarna är riktigt häftiga och det är en ganska bisarr upplevelse att se alla turister som går omkring på den labyrintartade kyrkogården letandes efter kända personers gravar att småskända eller fotografera sig intill. Lite undanskymt och svårhittat hittar man den något bortglömde filmpionjären George Méliès, som nyligen fått upprättelse i Martin Scorseses fina Hugo, som har en riktigt tjusig men halvsliten grav. Näst efter Highgatekyrkogården, världens vackraste kyrkogård strax utanför centrala London, är Père Lachaise den mäktigaste kyrkogård som jag har besökt. Vi besökte också den mindre populära Montparnassekyrkogården där man hittar bland annat Serge Gainsbourg och Sartre, även det en häftig kyrkogård som är värd att besökas.

Paris är en stad som alla förknippar med konstnärer och stor konst, och även om staden inte direkt känns som världens konstnärliga centrum nuförtiden finns det mycket kul och häftigt att se i staden. Första dagen i Paris tog vi oss till Montmartre, den stadsdel som mer än någon annan har haft ryktet om sig att vara bohemisk och konstnärlig. Tyvärr är dagens Montmartre något av besvikelse, som en blandning av Gamla stan i Stockholm och en stormarknad för porr och dildos. När vi kliver av tunnelbanan och tar oss till det legendariska Moulin Rouge för de obligatoriska turistfotona är vi omgivna av porrbiografer och sexbutiker, tills vi tar in på en sidogata och går förbi kaféet där Amelie jobbade i filmen Amelie från Montmartre som numer är en riktig turistmagnet, och plötsligt befinner oss på charmigt turistvänliga kullerstensgator upp mot Sacré Coeur där turistvansinnet kulminerar. Men med den utsikten bryr man sig inte riktigt om sådana saker.

Alla som åker till Paris går till Louvren för att kunna säga att de sett Mona Lisa och självklart gick vi också dit. Louvren är makalöst och häftigt och fullständigt övermäktigt, liksom British Museum i London eller Metropolitan i New York. Museet är, precis som alla säger, så stort att man omöjligt kan ha glädje av allt som finns där, oavsett hur fantastisk det må vara. Efter en liten stund har man fått fler intryck än man riktigt klarar av och snart går man omkring med öppen mun och förundras mest över mängden konst som finns i världen och att ingen omöjligt kan ha glädje av den. Kanske vore det bäst om man instiftade kvartersmuseer i varje stad där varje konstverk kunde få den uppmärksamhet som det förtjänade? Att vara på Louvren är lite som att vara på en rockfestival där man blir slussad från scen till scen i ett myller av människor som alla rör sig i samma riktning. Som mest galet och absurt blir det förstås vid Mona Lisa där det känns som att man är på en Bruce Springsteen-konsert. Framför tavlan, som är så liten och fjuttig till storleken som alla säger, står flera säkerhetsvakter och håller koll på alla ivriga museibesökare. Själv hade jag mer glädje av Venus från Milo som trots sin armlösa skönhet inte var alls lika omsvärmad. Louvren är en upplevelse och inget man bör gå miste om när man åker till Paris. På andra sidan Seine ligger det nyare Orsaymuseet i en gammal och oerhört häftig tågstationsbyggnad (som var övergiven under stora delar av 1900-talet och där Orson Welles spelade in sin filmatisering av Kafkas Processen) som framförallt visar tidig modern konst av legender som Monet, Degas, van Gogh och Toulouse-Lautrec. För mig är det konst som känns många gånger mer angelägen än allt det som visas upp på Louvren vilket gör besöket på Orsaymuseet lite roligare och mer givande, även om upplevelsen att gå omkring på Louvren onekligen är mäktigare. Min mamma är en stor beundrare av de tidiga modernisterna och jag har blivit matad med deras konst under hela min uppväxt och att se den på plats kändes därför som en speciell och häftig upplevelse.

Min mamma har också alltid varit fascinerad av Marie Antoinette och min flickvän är ett stort fan av Sofia Coppolas film om den franska drottningen och därför var ett besök till Versaillesslottet där hon levde givet. Versailles är också en turistmagnet och oavsett vilken tid på året man åker kommer man aldrig kunna ha nöjet att vandra runt i slottsträdgårdarna helt själv. Men för mig, som håller Botaniska trädgården som Uppsalas bästa plats, är Versailles ett måste. Slottsträdgården som sträcker sig långt bortom slottet är helt fantastisk, med långa alléer, formklippta buskar och träd, fina dammar och fontäner och imponerande planteringar. Vi hyrde cyklar och hade picknick i en någorlunda avskild del av trädgården, vilket helt klart var en av resans absoluta höjdpunkter. Slottet var också otroligt häftigt och det var både kul och intressant att vandra runt i de mäktiga salarna. Versailles lider dock av samma rockfestivalkänsla som Louvren så personer som lider av torgskräck ska nog undvika att gå in i slottet och hålla sig i trädgårdarna. Första kvällen hemma i Uppsala efter resan såg vi om Sofia Coppolas film och efter att ha varit på slottet kändes det som en betydligt häftigare filmupplevelse och jag var tvungen att omvärdera filmen, som numer framstår som en något seg men klart underskattad och modig film med flera intressanta grepp.  

Paris är enorm stad full av saker att se och göra. Det är inga som helst problem att fylla sina dagar med aktiviteter och man ska nog vara beredd att gå mycket om man åker dit. Trots att vi hann se mycket finns det en hel del grejer kvar att göra som lovar gott inför nästa Parisresa. Paris är också en stad full av ”måsten” som man känner sig tvungen att göra som turist. Man måste besöka vissa sevärdheter, käka crepes och se några berömda tavlor. Notre Dame är en av de där självklara sakerna som man ska se i Paris och det är mycket riktigt en mäktig syn som inga turister i hela världen kan förstöra. Nästa gång i Paris ska jag upp i tornen och hälsa på alla snygga gargoyles! En annan sevärdhet som känns starkt förknippad med Paris är förstås Eiffeltornet. Jag hade hört talas om de vansinnigt långa köerna och hade nästan bestämt mig för att det inte var värt att ta sig upp i tornet, men när vi gick omkring nedanför tornet och hade passerat de evighetslånga köerna hittade vi en kortare kö för de som ville bestiga tornet till fots. På tio minuter var vi inne i Eiffeltornet och började gå uppför de många trapporna. Lagom till att vi, två bleka nordbor med usla förutsättningar för snygga solbrännor, kom till Paris drabbades staden av en riktig värmebölja och vår väg upp till Eiffeltornets andra våning var därför väldigt svettig och kvalmig. Uppe i tornet fick vi trängas med svettiga turister från hela världen men den mäktiga utsikten kändes värd all svett i världen. Nästan alla som besöker Paris verkar ta sig upp i Eiffeltornet och jag måste nog hålla med om att tornet och utsikten därifrån är värd alla lovord. Det är en häftig och imponerande konstruktion och det känns faktiskt häftigt att ha varit där. En annan häftig utsikt var den från Triumfbågen, som vi inte heller hade väntat oss att se. Till skillnad från Eiffeltornet fanns det ingen lång kö för att ta sig upp i det mäktiga monumentet. Paris måste nog vara en av världens vackraste städer, överallt ser man vykortsvackra vyer och ganska ofta känner man sig som om man vore med i en mysig fransk film.

Den här reseskildringen skulle kunna bli mycket längre. Jag skulle kunna skriva långa utläggningar om Bellevilles Chinatown, omtalad falafel i judekvarteren i Marais där man ständigt blir påhoppad av unga ortodoxa judar med yviga skägg som undrar om man delar deras religion, extrema tiggare som inte skyr några medel, häftiga bokhandlar och enorma seriebutiker, fransmän som vägrar inse att man inte pratar flytande franska, hur hela centrala Paris ser ungefär likadant ut med charmiga hus och fina balkonger och hur kul det var att vara där tillsammans med min flickvän, men man måste runda av någon gång och det är tveksamt om någon skulle vilja läsa mer om min Parisresa. Jag är väldigt glad att jag till slut tog mig dit och hoppas att jag kan åka dit igen någon gång. Paris är inte en överskattad stad utan snarare en stad som uppfyller nästan alla förhoppningar.  

    

Line of Duty

Socialrealistisk film är ett populärt ämne på Finpop. Åtminstone gillar jag att skriva om sådana. Om någon gillar att läsa om socialrealism är däremot mer tveksamt. I det här inlägget är visserligen utgångspunkten socialrealistisk film, men ni kan vara lugna, framförallt kommer det handla om tuffa poliser och sådana är ju alltid uppskattade. Som jag skrivit tidigare så var Ken Loachs film Sweet Sixteen från 2002 vändpunkten som fick mig att börja gilla socialrealism. En av de saker som gjorde det till en så bra och lyckad film var huvudrollsinnehavaren Martin Compston som aldrig hade skådespelat tidigare och med sin inlevelse och sitt speciella utseende – väldigt brittiskt och både hårt och mjukt - fick sin svåra roll att kännas äkta och trovärdig. Han gjorde ett starkt intryck på mig och när jag senare har sett honom i andra filmer och TV-serier har jag alltid blivit lite glad. Martin Compston har ju inget hunkutseende och han har nog aldrig hoppats på att bli en Hollywoodstjärna. Sedan Sweet Sixteen har han varit med i bland annat TV-serien Monarch of the Glen (eller Karl för sin kilt som den heter på svenska), den sevärda filmen A Guide to Recognizing Your Saints med Robert Downey Jr. och den småmysiga Soulboy som är en ganska ordinär ungdomsfilm som utspelar sig kring northern soul-kulturen. Sweet Sixteen hade lätt kunnat bli hans enda film men eftersom han är en så pass bra skådis glädjer det mig att han får andra roller. Senast har han gjort en av de stora rollerna i BBCs femdelade polisserie Line of Duty som visats på brittisk TV nu i sommar. Det är en otroligt spännande och välgjord fem timmar lång thriller och Martin Compston får verkligen chansen att briljera.

I Line of Duty spelar Martin Compston en ung och duktig polis som drivs av viljan att alltid göra rätt. Serien börjar med att han och kollegorna i antiterroriststyrkan utför en klantig och hastigt planerad operation med resultatet att en oskyldig man skjuts och dör. Han uppmanas att ljuga för att skydda sina överordnade, men vägrar och utfryst av arbetskamraterna byter han jobb och börjar arbeta på den enhet som försöker upptäcka och motverka korruption inom polisen. Där får han uppdraget att spana på en framgångsrik och uppskattad polis, nyligen utnämnd till ”årets polis”, som verkar lite skum. Denne fuskar med statistiken av uppklarade fall för att framstå som mer effektiv än vad han är, men har inga grövre saker på sitt samvete. Men när han inleder en otrohetsaffär med en gammal kärlek går saker snabbt utför och snart befinner han sig i en ohanterlig härva av våld, lögner och förlorad heder.    

Jed Mercurio som har skrivit Line of Duty kan alla knep för att skapa att snabbt, spännande och effektivt polisdrama. Han måste kunna alla klassiska polisthrillers om korruption utantill och Line of Duty känns verkligen som en framtida klassiker i genren. Det är oavbrutet spännande och angeläget och samtliga karaktärer är väldigt välskrivna. Under seriens fem timmar finns inte en enda död minut. Det är intensivt och intressant hela tiden utan att tappa tempo. Serien är snyggt filmad och klippt och skådespelarna är suveräna. Martin Compston övertygar som den unga snuten som alltid sätter sanning och heder i första hand och inte bryr sig om att kollegorna hatar och föraktar honom. Både hans utseende och raka skådespel gör att han passar perfekt som snut. Hans partner spelas av en annan duktig skådespelare som också fick sitt genombrott i en socialrealistisk film nämligen Vicky McClure som spelade Lol i This is England. Hon passar också perfekt som snut, inte ens The Wire hade en så cool kvinnlig polis, och det är sjukt kul att se henne och Compston spela mot varandra. Det känns häftigt att se två skådespelare som fick sina respektive genombrott med roller som trasiga och utstötta underklassungdomar spela två ädla poliser. Att de båda gör det så bra gör det ännu roligare. De andra skådespelarna i Line of Duty är också riktigt duktiga. Craig Parkinson som spelade en mycket svinig övervakare i roliga ungdomsserien Misfits dyker också upp som polis. Line of Duty har blivit förnyad för en andra säsong och jag är väldigt förväntansfull. Tillsammans med suveräna advokatserien Silk är nämligen Line of Duty bland det bästa som producerats av BBC på senare år. Och det är kul att se Martin Compston igen.

Stål – Silvia Avallone

Skulle jag våga släppa iväg min flickvän på semester till Italien? Jag vetefan, för den bild och uppfattning som jag fått av Italien från böcker och filmer känns inte särskilt tjejvänlig. Maten verkar ju suverän och jag skulle gärna åka dit själv, men mina fördomar säger mig att det råder ett tufft klimat för tjejer i Italien. Landet verkar i stort vara den moderna sexismens hemland där alla tjejer är lovligt byte och begrepp som våldtäkt och utnyttjande knappast existerar. Men det är kanske bara mina fördomar. För några månader sedan läste jag den utmärkta självbiografiska serieromanen Idag är sista dagen på resten avditt liv av österrikiska Ulli Lust. Den snygga svartvita serien handlar om hur hon och en kompis beger sig till Italien, utan några pengar eller ansvarskänslor, och lever vilt rövarliv som 17-åriga punktjejer i början av 80-talet. Som väntat blir det ganska tufft för Ulli och nästan samtliga män hon möter beskrivs som charmiga våldtäktsmän, som först är flirtiga men snart visar sig vara ute efter en enda sak. Det är en vanlig skildring av italienska män som manifesteras av stökiga italienare på utlandssemester och lirare som Berlusconi. I sin fantastiska debutroman Stål skildrar Silvia Avallone, född 1984, de italienska männen och deras sexistiska samhälle på ett förväntat men ändå nyanserat sätt. Killarna och gubbarna i hennes bok är riktiga svin som ständigt beter sig illa mot sina kvinnor, knarkar, går på bordell och runkar till småtjejer från balkongen. Samtidigt kan man ibland skymma ett vagt hjärta bakom allt pumpande testosteron. Men framförallt handlar Stål om tjejer och kvinnor som mot alla odds försöker överleva i männens värld.

Stål utspelar sig i den italienska kuststaden Piombino omkring år 2001 och handlar om två 14-åriga tjejer och deras familjer och vänskap. Jag var själv 14 då, men mitt liv såg förstås väldigt annorlunda ut. Tjejerna växer upp i ett slitet betongområde, med närhet till stranden, där småbarn pissar i trapphusen och heroinister skjuter upp på gården. Alla män jobbar på stålverket som en gång närde hela staden – och gett namn åt boken - men nu hotas med ständiga nedskärningar. De två tjejerna har precis kommit ur puberteten och närmar sig förtjust vuxenvärlden. Det är två självsäkra tjejer, stolta över sina kroppar och medvetna om sin egen överlägsenhet. De flirtar ständigt med äldre killar, som förstås är galna i de små 14-åringarna. Jag känner så väl igen typen och trots att jag aldrig hade haft någon som helst chans med tjejerna hade jag nog undvikit dem när jag själv var i samma ålder. Jag kan snarare identifiera mig men den ”töntiga och tjocka” Lisa – författarens alterego? - som iakttar dem från stranden och drömmer om att skriva böcker. Silvia Avallone skildrar perioden mellan barndomen och vuxenvärlden med perfekt lyhördhet. Det finns inte en rad i boken som inte känns trovärdig. Men hon nöjer sig inte med att skildra de två tjejerna utan ägnar också mycket tid åt deras familjer vilket får boken att kännas ännu större och mer angelägen. Den ena tjejen kommer från en familj där mamman är engagerad kommunist och bryr sig väldigt mycket om orättvisor men ändå tvingas stå ut med en totalt ansvarslös make och en hopplöst högervriden son som tyngs av olycklig kärlek och snortar kokain innan varje skift på stålverket. Den andra tjejens familj är riktigt mörk, med en vidrig farsa som misshandlar både mamman och dottern och styr familjen med järnhand, och en mamma från landet som lyder totalt under fadern trots att både hon och dottern mår skit.

Även om Stål handlar om hur kvinnor förtrycks i ett samhälle som totalt domineras av män och deras lust och nycker är det ändå inte en nattsvart bok. Till skillnad från Sofi Oksanens överskattade Utrensning som kretsar kring samma ämne finns här ändå glädje och livslust, vilket gör att boken aldrig känns jobbig att läsa. Silvia Avallone skriver med ett fantastiskt flyt, väldigt stilsäkert, och det är svårt att tro att den här mäktiga romanen är hennes debut. För det känns som att man har med en rutinerad och etablerad författare att göra. Sättet som hon byter perspektiv mellan de olika personerna i boken är mästerligt och att hon får dem alla att kännas levande och trovärdiga är också en bedrift. Såväl de livsglada tonårstjejerna som de totalt ocharmiga gubbäcklen får ett eget liv utanför boken. Jag är som bekant väldigt svag för välskrivna ungdomsskildringar, och särskilt sådana som Stål som handlar om arbetarklassen och alltid har en närvarande och stark klasskänsla. Det är både kul och skrämmande att få en inblick i det hårda och dekadenta mansdominerade italienska samhället.

När det gäller bra uppväxtskildringar känns det som att manliga författare totalt dominerar och därför är det extra kul att läsa en så stark coming of age-roman av en ung tjej. Jämförelsen med den svenska uppväxtskildringen Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson som kom tidigare i år känns för mig oundviklig men Stål är överlägsen den boken på alla plan. Jag hade svårt för Hetekivi Olssons väl medvetna ”barnspråk” och den avgrundsdjupa Svinalängornamisären. Visserligen är det ofta så samhället ser ut och för alldeles för många människor finns det inget ljus eller räddning, men i böcker och filmer föredrar jag ändå några solstrålar i min socialrealism. Det är inte fel att hoppas och som jag ser det är hoppet en symbol för en lite ljusare och snällare, och inte totalt cynisk, människosyn. Silvia Avallone vet att det mesta är skit och misär, men vågar ändå hoppas. Det, tillsammans med hennes imponerande och säkra sätt att skriva, gör Stål till sommarens bästa roman.