lördag 4 augusti 2012

Stål – Silvia Avallone

Skulle jag våga släppa iväg min flickvän på semester till Italien? Jag vetefan, för den bild och uppfattning som jag fått av Italien från böcker och filmer känns inte särskilt tjejvänlig. Maten verkar ju suverän och jag skulle gärna åka dit själv, men mina fördomar säger mig att det råder ett tufft klimat för tjejer i Italien. Landet verkar i stort vara den moderna sexismens hemland där alla tjejer är lovligt byte och begrepp som våldtäkt och utnyttjande knappast existerar. Men det är kanske bara mina fördomar. För några månader sedan läste jag den utmärkta självbiografiska serieromanen Idag är sista dagen på resten avditt liv av österrikiska Ulli Lust. Den snygga svartvita serien handlar om hur hon och en kompis beger sig till Italien, utan några pengar eller ansvarskänslor, och lever vilt rövarliv som 17-åriga punktjejer i början av 80-talet. Som väntat blir det ganska tufft för Ulli och nästan samtliga män hon möter beskrivs som charmiga våldtäktsmän, som först är flirtiga men snart visar sig vara ute efter en enda sak. Det är en vanlig skildring av italienska män som manifesteras av stökiga italienare på utlandssemester och lirare som Berlusconi. I sin fantastiska debutroman Stål skildrar Silvia Avallone, född 1984, de italienska männen och deras sexistiska samhälle på ett förväntat men ändå nyanserat sätt. Killarna och gubbarna i hennes bok är riktiga svin som ständigt beter sig illa mot sina kvinnor, knarkar, går på bordell och runkar till småtjejer från balkongen. Samtidigt kan man ibland skymma ett vagt hjärta bakom allt pumpande testosteron. Men framförallt handlar Stål om tjejer och kvinnor som mot alla odds försöker överleva i männens värld.

Stål utspelar sig i den italienska kuststaden Piombino omkring år 2001 och handlar om två 14-åriga tjejer och deras familjer och vänskap. Jag var själv 14 då, men mitt liv såg förstås väldigt annorlunda ut. Tjejerna växer upp i ett slitet betongområde, med närhet till stranden, där småbarn pissar i trapphusen och heroinister skjuter upp på gården. Alla män jobbar på stålverket som en gång närde hela staden – och gett namn åt boken - men nu hotas med ständiga nedskärningar. De två tjejerna har precis kommit ur puberteten och närmar sig förtjust vuxenvärlden. Det är två självsäkra tjejer, stolta över sina kroppar och medvetna om sin egen överlägsenhet. De flirtar ständigt med äldre killar, som förstås är galna i de små 14-åringarna. Jag känner så väl igen typen och trots att jag aldrig hade haft någon som helst chans med tjejerna hade jag nog undvikit dem när jag själv var i samma ålder. Jag kan snarare identifiera mig men den ”töntiga och tjocka” Lisa – författarens alterego? - som iakttar dem från stranden och drömmer om att skriva böcker. Silvia Avallone skildrar perioden mellan barndomen och vuxenvärlden med perfekt lyhördhet. Det finns inte en rad i boken som inte känns trovärdig. Men hon nöjer sig inte med att skildra de två tjejerna utan ägnar också mycket tid åt deras familjer vilket får boken att kännas ännu större och mer angelägen. Den ena tjejen kommer från en familj där mamman är engagerad kommunist och bryr sig väldigt mycket om orättvisor men ändå tvingas stå ut med en totalt ansvarslös make och en hopplöst högervriden son som tyngs av olycklig kärlek och snortar kokain innan varje skift på stålverket. Den andra tjejens familj är riktigt mörk, med en vidrig farsa som misshandlar både mamman och dottern och styr familjen med järnhand, och en mamma från landet som lyder totalt under fadern trots att både hon och dottern mår skit.

Även om Stål handlar om hur kvinnor förtrycks i ett samhälle som totalt domineras av män och deras lust och nycker är det ändå inte en nattsvart bok. Till skillnad från Sofi Oksanens överskattade Utrensning som kretsar kring samma ämne finns här ändå glädje och livslust, vilket gör att boken aldrig känns jobbig att läsa. Silvia Avallone skriver med ett fantastiskt flyt, väldigt stilsäkert, och det är svårt att tro att den här mäktiga romanen är hennes debut. För det känns som att man har med en rutinerad och etablerad författare att göra. Sättet som hon byter perspektiv mellan de olika personerna i boken är mästerligt och att hon får dem alla att kännas levande och trovärdiga är också en bedrift. Såväl de livsglada tonårstjejerna som de totalt ocharmiga gubbäcklen får ett eget liv utanför boken. Jag är som bekant väldigt svag för välskrivna ungdomsskildringar, och särskilt sådana som Stål som handlar om arbetarklassen och alltid har en närvarande och stark klasskänsla. Det är både kul och skrämmande att få en inblick i det hårda och dekadenta mansdominerade italienska samhället.


När det gäller bra uppväxtskildringar känns det som att manliga författare totalt dominerar och därför är det extra kul att läsa en så stark coming of age-roman av en ung tjej. Jämförelsen med den svenska uppväxtskildringen Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson som kom tidigare i år känns för mig oundviklig men Stål är överlägsen den boken på alla plan. Jag hade svårt för Hetekivi Olssons väl medvetna ”barnspråk” och den avgrundsdjupa Svinalängornamisären. Visserligen är det ofta så samhället ser ut och för alldeles för många människor finns det inget ljus eller räddning, men i böcker och filmer föredrar jag ändå några solstrålar i min socialrealism. Det är inte fel att hoppas och som jag ser det är hoppet en symbol för en lite ljusare och snällare, och inte totalt cynisk, människosyn. Silvia Avallone vet att det mesta är skit och misär, men vågar ändå hoppas. Det, tillsammans med hennes imponerande och säkra sätt att skriva, gör Stål till sommarens bästa roman. 

Inga kommentarer: