Skulle jag
våga släppa iväg min flickvän på semester till Italien? Jag vetefan, för den
bild och uppfattning som jag fått av Italien från böcker och filmer känns inte
särskilt tjejvänlig. Maten verkar ju suverän och jag skulle gärna åka dit
själv, men mina fördomar säger mig att det råder ett tufft klimat för tjejer i
Italien. Landet verkar i stort vara den moderna sexismens hemland där alla
tjejer är lovligt byte och begrepp som våldtäkt och utnyttjande knappast
existerar. Men det är kanske bara mina fördomar. För några månader sedan läste
jag den utmärkta självbiografiska serieromanen Idag är sista dagen på resten avditt liv av österrikiska Ulli Lust. Den snygga svartvita serien handlar om hur
hon och en kompis beger sig till Italien, utan några pengar eller
ansvarskänslor, och lever vilt rövarliv som 17-åriga punktjejer i början av
80-talet. Som väntat blir det ganska tufft för Ulli och nästan samtliga män hon
möter beskrivs som charmiga våldtäktsmän, som först är flirtiga men snart visar
sig vara ute efter en enda sak. Det är en vanlig skildring av italienska män
som manifesteras av stökiga italienare på utlandssemester och lirare som
Berlusconi. I sin fantastiska debutroman Stål skildrar Silvia Avallone, född
1984, de italienska männen och deras sexistiska samhälle på ett förväntat men
ändå nyanserat sätt. Killarna och gubbarna i hennes bok är riktiga svin som ständigt
beter sig illa mot sina kvinnor, knarkar, går på bordell och runkar till småtjejer
från balkongen. Samtidigt kan man ibland skymma ett vagt hjärta bakom allt
pumpande testosteron. Men framförallt handlar Stål om tjejer och kvinnor som
mot alla odds försöker överleva i männens värld.
Stål
utspelar sig i den italienska kuststaden Piombino omkring år 2001 och handlar
om två 14-åriga tjejer och deras familjer och vänskap. Jag var själv 14 då, men
mitt liv såg förstås väldigt annorlunda ut. Tjejerna växer upp i ett slitet
betongområde, med närhet till stranden, där småbarn pissar i trapphusen och
heroinister skjuter upp på gården. Alla män jobbar på stålverket som en gång
närde hela staden – och gett namn åt boken - men nu hotas med ständiga
nedskärningar. De två tjejerna har precis kommit ur puberteten och närmar sig
förtjust vuxenvärlden. Det är två självsäkra tjejer, stolta över sina kroppar
och medvetna om sin egen överlägsenhet. De flirtar ständigt med äldre killar,
som förstås är galna i de små 14-åringarna. Jag känner så väl igen typen och
trots att jag aldrig hade haft någon som helst chans med tjejerna hade jag nog
undvikit dem när jag själv var i samma ålder. Jag kan snarare identifiera mig
men den ”töntiga och tjocka” Lisa – författarens alterego? - som iakttar dem
från stranden och drömmer om att skriva böcker. Silvia Avallone skildrar
perioden mellan barndomen och vuxenvärlden med perfekt lyhördhet. Det finns
inte en rad i boken som inte känns trovärdig. Men hon nöjer sig inte med att
skildra de två tjejerna utan ägnar också mycket tid åt deras familjer vilket
får boken att kännas ännu större och mer angelägen. Den ena tjejen kommer från
en familj där mamman är engagerad kommunist och bryr sig väldigt mycket om
orättvisor men ändå tvingas stå ut med en totalt ansvarslös make och en
hopplöst högervriden son som tyngs av olycklig kärlek och snortar kokain innan
varje skift på stålverket. Den andra tjejens familj är riktigt mörk, med en vidrig farsa som misshandlar både mamman och dottern och styr familjen
med järnhand, och en mamma från landet som lyder totalt under fadern trots att
både hon och dottern mår skit.
Även om Stål
handlar om hur kvinnor förtrycks i ett samhälle som totalt domineras av män och
deras lust och nycker är det ändå inte en nattsvart bok. Till skillnad från
Sofi Oksanens överskattade Utrensning som kretsar kring samma ämne finns här
ändå glädje och livslust, vilket gör att boken aldrig känns jobbig att läsa. Silvia
Avallone skriver med ett fantastiskt flyt, väldigt stilsäkert, och det är svårt
att tro att den här mäktiga romanen är hennes debut. För det känns som att man
har med en rutinerad och etablerad författare att göra. Sättet som hon byter perspektiv
mellan de olika personerna i boken är mästerligt och att hon får dem alla att
kännas levande och trovärdiga är också en bedrift. Såväl de livsglada tonårstjejerna
som de totalt ocharmiga gubbäcklen får ett eget liv utanför boken. Jag är som
bekant väldigt svag för välskrivna ungdomsskildringar, och särskilt sådana som
Stål som handlar om arbetarklassen och alltid har en närvarande och stark
klasskänsla. Det är både kul och skrämmande att få en inblick i det hårda och
dekadenta mansdominerade italienska samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar