söndag 26 augusti 2012

Coexist

Innan jag träffade min flickvän var jag ensam. Jag satt hemma framför datorn de flesta fredagskvällar och såg fler filmer och tv-serier, läste fler böcker och lyssnade på mer musik än någon som jag har träffat. Många verkar vara rädda för ensamhet och ser ensamma personer som något skrämmande, men min ensamhet var aldrig oangenäm. För det mesta var den självvald, jag hade trots allt kompisar och familj som jag umgicks med ganska ofta ändå, och mitt stora kulturella intresse hade nog inte existerat utan ensamheten. För att ha koll på något så inåtvänt som litteratur, film eller musik krävs mycket tid i ensamhet. Den här helgen är jag ensam igen. Min flickvän har åkt hem till sina föräldrar i Finland och kommer inte hem förrän på torsdag. Ganska omedelbart efter att hon hade åkt kändes det som att jag var tillbaka i ensamheten igen. För sedan jag blev tillsammans med henne har aldrig riktigt varit själv. Vi har bott tillsammans i mer än ett år och gör det mesta tillsammans. Hon delar mina intressen för böcker, film och musik så det är inget som jag har gett upp. Däremot har jag gett upp ensamheten. Och jag saknar den inte. En helg i ensamhet kan visserligen vara kul. Jag ser filmer, spelar TV-spel (klarade nyss av GTA-kopian Sleeping Dogs som utspelar sig i Hong Kong och det är ett spel som jag kan rekommendera till alla), läser böcker och lyssnar på musik. Den här helgen har soundtracket varit The xx senaste skiva Coexist som släpps om några veckor men förstås har läckt på nätet. Jag har inte lyssnat på The xx de senaste tre åren, inte sedan deras debutskiva släpptes, men min flickvän gillar dem och deras nya skiva, som förstås kommer bli en av årets stora indiesnackisar, får mig att tänka på henne och vårt gemensamma liv. Och att jag saknar henne.

Trots att jag diggade den första xx-skivan och hyllade den på bloggen när det begav sig har jag efter det intalat mig själv att de är ett överskattat och tråkigt band. De blev lite för stora, fick ett för stort genomslag och en för bred publik i förhållande till hur enkel och intim deras musik lät. För varje fantastiskt nytt band är det bara ett litet fåtal som kan få samma extrema genomslag. Men egentligen känns deras succé ganska självklar. Den grund som deras musik vilar på är lika enkel som genial. Alla bandets låtar består av avskalad, inåtvänd och intim sovrumsmusik som kretsar kring de två försiktiga rösterna – en tjej och en kille – som rör sig över självklara och enkla melodier. Det är pop med total avsaknad av rock, men som också tar avstånd från det kommersiella och intetsägande. De lyckas säga mycket med enkla uttryck. Men på något sätt lyckades jag tröttna på dem innan de ens hade hunnit bli populära och när de sedan fick sitt välförtjänta publika genomslag räknade jag ut dem. Jag hade inga förhoppningar på den nya skivan men eftersom jag hade mycket tid och inget bättre att göra lät jag den gå några varv. Jag var inte övertygad till en början men sen lät jag den gå några varv till och sakta började det gå upp för mig att The xx faktiskt är riktigt bra, även denna gång. De gör musik som växer och den här gången är de ännu mer avskalade i sitt uttryck. Melodierna består bara av det mest nödvändiga och rösterna får ofta ta över, men tar aldrig särskilt mycket plats de heller. Det känns väldigt intimt och nära, musik som man vill lyssna på när man är ensam. Den nya skivan bjuder i princip på samma sak som debuten, jag tror inte att de kan göra någon annan musik än den här, men den här gången känns låtarna mer eftertänksamma och mindre direkta. Det är en skiva för en publik som är beredd på vad de kommer få höra och inte behöver vinnas igen. Jag har inte sett The xx live men antar att det måste vara en splittrad upplevelse. Alla som gillar dem och har fattat deras grej har förmodligen fastnat för bandet när de varit själva, i avskildhet, och att dela dem med hundratals andra svettiga unga människor med koll på ny musik måste kännas konstigt. Eller så är det helt fantastiskt.

The xx är hursomhelst ett strålande band. Den här skivan kommer garanterat belönas med höga betyg när den släpps på riktigt och kommer dyka upp på många årsbästalistor. Vi får se hur den här skivan kommer kännas för mig vid årets slut. Förmodligen förlorar den sin magi om några dagar när man flickvän är hemma igen. För mig är det fortfarande Kevin Rowland som har berört mig mest i år och jämfört med honom har ungdomarna i The xx inget att sätta emot. Det ska bli intressant hur The xx fortsätter utvecklas de kommande åren, när de växer upp på riktigt, eftersom deras ungdom känns som en av bandets centrala drivkrafter. Det är beundransvärt att deras popularitet inte har fått dem att omfamna ett mer publikvänligt sound utan att de snarare har grävt ner sig i det avskalade och enkla och om den utvecklingen fortsätter kommer det vara väldigt spännande att höra deras nästa skiva. Nu när Jamie T har gått under jorden (det ryktas dock om en ny skiva, och Lily Allen verkar också vara på väg tillbaka) är The xx den unga brittiska musikens främsta fanbärare, men jag kan inte sluta hoppas på ett nytt brittiskt band som fullständigt golvar mig. Ett nytt The Clash, med musik som verkligen betyder något, som får rockmusik att kännas viktigt och fräscht igen. Det är vad världen behöver. Men till dess får The xx duga.
                                                                                                  

7 kommentarer:

P.J. sa...

Håller i stort med hela texten. Såsom ensamhet, kulturintresse och The XX. Jag har inte heller stora förväntningar på Coexist, men hoppas att jag kan känna likadant som du när jag väl tar och lyssnar på den, vilket blir när den har släppts. Annars finns det ju möjligheter till förändring i deras musik om man ser på Jamie XXs musik vid sidan om, men han kanske gör sin mer elektroniska musik själv, just för att det inte är bandets sound.

Just nu lyssnar jag på Wild Nothings nya, och även deras andra, album. Jag lyssnade inte särskilt mycket på dem efter Gemini, som kom ut 2010, och jag hade ungefär samma attityd gentemot dem som mot XX. Överskattade, helt enkelt. Men när jag nu lyssnar på nya skivan fylls jag ändå med ett lugn. Den är lika bra som debuten, om inte bättre.

P.J. sa...

Ett exempel på sämre lyckad uppföljare inom indie i år är Twin Shadow, annars.

Henrik Valentin sa...

Jag har bara hört några låtar från Wild Nothings nya än så länge men ska lyssna in mig på den de kommande dagarna. Jag har lyssnat på dem tidigare, men det har inte varit något som fastnat, har känts lite intetsägande. Men den nya skivan verkar ju få fin kritik så jag ska ge den en ordentlig chans :)

Jag fastnade inte för Twin Shadow heller efter att ha lyssnat på hans debut några gånger (läste en intervju med honom nyligen och han verkar vara ett ganska galet cokehead!). Den nya skivan hade jag därför inga höga förväntningar på, men det finns några bra låtar där måste jag säga, även om jag inte riktigt gillar helheten som känns lite väl ytlig och fel sorts 80-tal.

Annars är en av mina favoritskivor det här året The Walkmens senaste som kom för några månader sedan. Jag har inte skrivit om den på bloggen men det är helt klart en av de skivor som jag lyssnat på mest i år och förmodligen årets bästa rockalbum. Jag gillar det raka och enkla i deras musik och Hamilton Leithauser sjunger sjukt bra!

Förresten, blev det Uppsala till hösten? :)

P.J. sa...

Det nya albumet är dock ingen större förändring, mest en slipning på soundet.

Jo, Walkmens är trevlig. Heaven har nog blivit min favorit av dem. Bland rockalbum blev jag positiv överraskad av Bloc Partys nya album Four. Var aldrig något Bloc Party-fan, men börjar gilla deras grejer nu när jag ger det en chans. Skulle säga att albumet är helt OK, om inte mer.

En av mina absoluta favoritskivor i år är Fiona Apple - The Idler Wheel och, när det kommer till Sverige, Anna von Hausswolff - Ceremony. Annars går Matthew Dear - Beams varm för tillfället.

Nej, jag är andra reserv, ironiskt nog. Så jag pluggar i Linköping för tillfället. Och när jag tänkte efter kände jag att det inte spelar någon större roll. Kursen är till januari. Jag är ju dock sugen på att flytta till någon annan stad, så jag får se om jag väljer att plugga vidare i exempelvis Uppsala, eller väljer att gå kvar.

Henrik Valentin sa...

Både Fiona Apple och Anna von Hausswolff har flera riktigt grymma låtar på sina nya album men jag har tyvärr lite svårt att orka med några längre stunder med någon av dem...

Angående studierna så är nog Linköpings universitet helt OK också. Det är nog klokt att ta det lite lugnt första året på universitet och passa på att ha kul och plugga kurser som man faktiskt vill plugga. Uppsala står kvar! Och när/om du kommer hit tar jag på mig att rycka in som fadder :)

P.J. sa...

För mig är det nästintill tvärtom vad gäller de två albumen. Jag dras in och har svårt att sluta lyssna. Skivor som kan tendera att vara lite mer svårlyssnade än genomsnittet lockar oftast mer, då de har större chans att växa och bilda en djupare relation med mig som lyssnare.

Absolut. Och nu har jag extra tid att tänka på ett program, så jag inte bara väljer fristående kurser, exempelvis. Vi får se, som skrivet. Jag hör av mig, åtminstone som det är nu, om jag tar mig till Uppsala inom en snar framtid.

Oskar sa...

Fint skrivet!