Bokrecensionerna är uppenbarligen det minst populära inslaget
här på Finpop. Det är sällan någon som kommenterar dem och jämfört med de andra
saker jag skriver om verkar böcker ligga väldigt lågt i kurs bland läsarna. Det
är inte särskilt överraskande egentligen, vem bryr sig om böcker nuförtiden?
Samtidigt tycker jag att bokrecensionerna är bland det roligaste att skriva.
För de böcker jag skriver om är ofta böcker som sällan eller aldrig får någon
uppmärksamhet i svenska medier. Det är ofta romaner på engelska som inte kommer
översättas till svenska och självklart finns det ett mycket begränsat intresse för
sådana bland svenska bloggläsare. Men alla böcker jag skriver om är värda att
läsas och själv tycker jag att en av de mest värdefulla saker en blogg av den
här typen kan bidra med är att tipsa om böcker som de flesta aldrig har hört
talas om. Finpop ska vara bloggen som
jag själv vill läsa och därför kommer jag inte sluta recensera böcker. Den här
gången är det en nio år gammal roman av Richard Price med titeln Samaritan som
recenseras.
Det var bara några månader sedan jag skrev om Richard Price
senast. Efter att ha tagit mig igenom TV-serien The Wire ville jag ha mer och
läste ett gäng böcker av några av de författare som skrivit manus till serien.
Den som jag gillade mest var Richard Price. Han golvade mig totalt med romanen
Clockers om en ung knarklangare och en deppig medelålders polis som utreder ett
mord som knarklangaren tros vara skyldig till. Det var en otroligt välskriven
bok, fullständigt trovärdig och alltid angelägen, och förmodligen den bästa
kriminalroman som jag har läst. Efter Clockers såg jag den fantastiska gängfilmen
The Wanderers från 1979 som baseras på Prices debutroman – en intensivt galen
60-talsskildring om några vilda ungdomar i New York, ungefär som en mångbottnad
The Warriors. Jag läste också Prices senaste roman, Lush Life från 2008, som
trots många gemensamma drag med Clockers och ett fint flyt i språket inte
riktigt lyckades beröra mig. När jag fyllde år fick jag Prices roman Samaritan
från 2003 av min flickvän och den lever däremot upp till de förväntningar som
Clockers satte och får Richard Price att alltmer framstå som ett litterärt
geni.
Ray och Tweetie växer upp i samma fattiga höghusområde i Dempsy,
samma påhittade New Jersey-stad där Clockers utspelar sig, på 60-talet. Som
vuxen är Ray en misslyckad pappa som kör taxi och lever med ett svårt kokainmissbruk.
Han har alltid velat skriva och en tacksam slump gör att han tar sig till Los
Angeles, blir fri från knarket och börjar skriva manus för en framgångsrik
TV-serie. Några år senare återvänder han till Dempsy för kunna umgås mer med
sin dotter och leder en skrivkurs för struliga ungdomar på sin tidigare skola.
Tweetie blir, trots sin jobbiga bakgrund med en familj med mycket kriminalitet
och missbruksproblem, en hyfsat framgångsrik polis. Hon ska snart gå i tidig
pension och ser fram emot att lämna jobbet bakom sig och ta med sig sin halvt
misslyckade son till Florida. Hon har bara ett fall kvar. Det visar sig vara
Ray, som hon inte har sett sedan hon var 13, som blivit svårt misshandlad i
sitt eget hem men vägrar peka ut någon skyldig. Tweetie som känner att hon står
i tacksamhetsskuld till Ray efter något som hände i deras barndom bestämmer sig
för att satsa allt på att lösa fallet, trots hans envisa tystnad.
Storyn i Samaritan är förrädiskt enkel. Här finns ingen
klurig mordgåta och inte särskilt mycket spänning. Det känns inte alls som en
typisk kriminalroman och det brott som handlingen kretsar kring finns mest där
för att ha något att bygga upp romanen kring. Richard Price har uppenbarligen inte
varit intresserad av att skriva en spännande thriller. Istället är det
människorna som står i centrum. Samaritan har mycket gemensamt med Clockers. Upplägget
med två huvudpersoner och de skiftande perspektiven är detsamma och precis som
i Clockers är det socialrealism som gäller. Det känns som en snällare och mer
sympatisk version av The Wire. Richard Price skriver om samhällsproblem,
fattigdom och missbruk utan att förlora hoppet och bli alltför pessimistisk. Det
han gör allra bäst är att skriva dialog och lyckligtvis består stora delar av
romanen av täta samtal. Han har ett fantastiskt flyt i språket och får varje
ord som hans karaktärer säger att kännas fullständigt trovärdiga. Några av
bokens bästa passager är när Tweetie besöker Ray på sjukhuset och delar med sig
av långa historier från uppväxten. Trots att det ofta handlar om jobbiga saker
blev jag glad och hoppfull av Samaritan. Richard Price verkar vara en ytterst
sympatisk författare med en väldigt vettig människosyn. Jag antar att
manusförfattaren Ray är löst baserad på Price själv, som tydligen också ska ha
haft kokainproblem. Det är Ray som är samariten som titeln syftar på, han som
är alldeles för snäll för sitt eget bästa och alltid tror det bästa om andra
människor, men också är beroende av andra människors uppskattning. Samaritan är
en bok där handlingen mest är en ursäkt för att vi ska få lära känna några
fantastiska människor och ta del av deras liv. Fler böcker borde skrivas så.
1 kommentar:
Hej Henrik, hur kommer jag i kontakt med dig via mail? Skicka mig gärna ett mail till birgitta.haller@bigispromotion.se om du är intresserad av att få löpande info och pressreleaser om musik.
Vänliga hälsningar
Birgitta
Skicka en kommentar