onsdag 7 augusti 2013

Dates – Lysande brittisk TV

Om och om igen blir jag förvånad över britternas förmåga att göra lysande TV-serier. De dyker alltid upp från ingenstans, de brittiska TV-serierna. Alltid utan hype i svenska medier och bloggar och nästan alltid överlägsna sina amerikanska motsvarigheter. Den senaste i raden av fantastiska brittiska TV-serier heter Dates. Jag läste några positiva rader om den på The Guardians hemsida och laddade ned de första avsnitten utan några egentliga förväntningar. Efter några minuter var jag fängslad och övertygad om seriens storhet. Hade det varit en HBO-serie hade vi redan fått läsa ett tiotal hyllande krönikor i svenska tidningar, men när serien visats på brittiska Channel 4 är det i vanlig ordning ingen som bryr sig. Det är alltså läge för en klassisk Finpop-hyllning och en stark nedladdningsrekommendation.

Dates skildrar, i nio 25-minuters avsnitt, nio dejter mellan människor som träffat varandra på internet. Varje avsnitt fokuserar på en ny dejt och medan några av karaktärerna återkommer i flera avsnitt är de flesta sådana vi bara får träffa en gång. Konceptet låter kanske inte jättespännande men jag kan nästan garantera att du kommer vara fast efter det första avsnittet. Dates är nämligen en serie som utnyttjar det korta formatet och de enkla premisserna på ett fulländat sätt. Serien är helt dialogdriven och det var länge sedan jag såg en TV-serie med dialog på samma nivå. Samtalen flyter på som om de vore på riktigt, fast smartare och roligare förstås. Trots att varje avsnitt har ungefär samma utgångspunkt finns det inte en enda död minut i serien då karaktärerna är så pass olika. Med några undantag är det ett rätt osympatiskt gäng man får lära känna, men de är alla intressanta med något viktiga att säga och förmedla till tittarna. Skådespelarna är genomgående lysande och de klarar alla av att gestalta den första dejtens desperation och förväntningar på ett trovärdigt sätt. Det är sällan jag blir så imponerad av en TV-serie och med tanke på den egentligen ganska blygsamma utgångspunkten är Dates en oerhört mäktig TV-serie.

Dates är skapad av Bryan Elsley som mest är känd för att också ha skapat ungdomsserien Skins, som blev rätt populär även bland svenska ungdomar för några år sedan. Skins var hyfsat underhållande emellanåt men lyckades aldrig beröra mig på samma sätt som Dates. Det finns inget ironiskt skimmer över Dates eller några som helst ambitioner att framstå som tuff. Förmodligen är det årets ärligaste TV-serie då den verkligen försöker skildra vanliga människor och deras längtan efter kärlek, tillhörighet och mening. Även de konstigare karaktärerna respekteras och den humor som ibland uppstår ur vissa situationer känns aldrig direkt avsiktlig. På många sätt är det en märklig serie och med sämre manus och skådespelare hade det kunnat bli fullständigt meningslöst. Nu är det istället en av årets stora TV-överraskningar. Serien lyckas skildra den spänning som ligger i luften när förväntningsfulla människor träffar varandra för första gången på ett lysande sätt. Det är både spännande och roligt att ta del av de här dejterna och alltid väldigt engagerande. Jag tror att det är en serie som alla borde kunna ta till sig och gilla. Förhoppningsvis kommer en andra säsong och om någon som köper in TV-serier till svenska TV-kanaler skulle läsa det här så är Dates ett säkert kort som skulle kunna göra succé i Sverige. Det skulle vara kul om de som inte laddar ned TV-serier för en gångs skull också fick se något kul och sevärt. Ni som brukar ladda ned TV-serier har dock inget att vänta på, det är bara att ladda hem Dates och hänföras på direkten. Det är stor TV i ett litet format.   


söndag 4 augusti 2013

A Bright Moon For Fools – Jasper Gibson

Jag är alltid på jakt efter roliga romaner. Böcker är ett medium där folk fortfarande vågar ta risker och vill man ha bra, unik och rolig humor är det på biblioteken och i bokhandlarna man ska leta. Är man trött på urvattnade Hollywoodfilmer och tjatiga sitcoms kan man ge sitt humorintresse en nytändning med en riktigt rolig roman. Tyvärr är jag kräsen när det gäller rolig skönlitteratur, precis som jag är oavsett vilken genre det handlar om, och romaner som är verkligt roliga och samtidigt välskrivna är ganska svåra att hitta. I år har jag haft tur då jag hittat den unga brittiska författaren Ned Beauman vars båda romaner, Boxer, Beetle och The Teleportation Accident, jag skrivit om på Finpop. Nu har jag dessutom bekantat mig med ytterligare en rolig britt, debutanten Jasper Gibson som med sin starka A Bright Moon For Fools verkligen får mig att känna att britterna är överlägsna amerikanska författare när det gäller skönlitterär humor. Överhuvudtaget finns det få som kan mäta sig med britter när det gäller roliga romaner och A Bright Moon For Fools är utan tvekan den mest underhållande nya bok jag läst i år.

Jag fick upp ögonen för A Bright Moon For Fools när jag satt och bläddrade bland nyutgivna romaner på min favoritinternetbokhandel The Book Depository (jag brukar vanligtvis inte göra reklam för företag på bloggen men för er som har missat den här bokhandeln kan jag verkligen rekommendera ett besök – oslagbara priser på ny och gammal engelskspråkig skönlitteratur och gratis frakt över hela världen) och jag fastnade för det snygga omslaget och efter att ha ögnat igenom några positiva recensioner lade jag en snabb beställning. A Bright Moon For Fools är verkligen en snygg bok. Det är den snyggaste inbundna roman jag sett på länge och väl värd att ha i bokhyllan endast därför att den är så fin att titta på. Jag har tidigare erkänt att jag är svag för snygga omslag, men lyckligtvis levererar den här boken på andra plan också.

A Bright Moon For Fools handlar om den färgstarka engelsmannen Harry Christmas, ett 58-årigt svin med höga tankar om sig själv, en stark avsky för sin samtid och akut brist på sympatiska drag. Inledningsvis påminner han om Ignatius J. Reilly från Dumskallarnas sammansvärjning i sitt envisa avståndstagande från moderna företeelser och i sin övertygelse om samhällets förfall. Med en plånbok full av stulna pengar reser han till Venezuela där han beter sig som ett fullständigt svin i krig mot samtiden. Men med en psykotisk paintballinstruktör, styvsonen till en kvinna som Christmas bedragit på ett mycket fult sätt, efter sig tvingas Christmas på flykt och får bekanta sig med det venezuelanska samhällets avigsidor.

Det är tydligt att Jasper Gibson har väldigt bra koll på Venezuela och det venezuelanska samhället och boken blir därför också ett intressant resereportage från det moderna Venezuela. Gibson är uppenbart kraftigt förälskad i landet men han ryggar inte för all den misär och stora fattigdom som verkar dominera stora delar av landet. Rika turister får sig en välförtjänt pungspark och trots att landet känns ganska fascinerande kommer jag nog aldrig vilja åka dit efter den här läsupplevelsen. Som läsare får man bekanta sig både med huvudstaden Caracas, småstäder och landsbygden och får en känsla för hur det venezuelanska samhället fungerar med utbredd korruption, svår fattigdom och allvarlig missbruksproblematik. Det bidrar till att göra A Bright Moon For Fools till en intressant läsupplevelse och ger en intressant svärta till den lyckade komiken.

Vad som gör A Bright Moon For Fools till en rolig roman är huvudpersonen Harry Christmas, och hur Gibson skriver honom. Allt han gör känns fel, smutsigt och förkastligt, men också ganska roligt. Halvvägs in i boken, när han förlorat alla sina stulna pengar och befinner sig i en rejält jobbig situation, börjar Gibson förvandla honom till en smått sympatisk person genom att, i små portioner, berätta om hans förflutna och de jobbiga händelser som gjort Harry Christmas till det fullständiga svin han är. Framåt slutet hejar jag på honom och när slutet visar sig vara ganska sorgligt känner jag mig nästan lite ledsen för hans skull och håller tummarna för en uppföljare där han kan få lite upprättelse. Den resa Christmas gör i boken, både fysiskt och själsligt, gör honom till en väldigt minnesvärd  romanfigur och jag hoppas få återse honom någon gång.

Jasper Gibson har alltså skrivit en roman som är både rolig och litterärt intressant. Det är onekligen en bedrift och som debutroman känns A Bright Moon For Fools som en fullträff. Humorn känns väldigt brittisk och jag har svårt att se en amerikansk författare skriva en liknande roman. Att humorn också ramas in av en lyckad skildring av ett intressant land och ett tydligt samhällsengagemang gör att jag vill rekommendera A Bright Moon For Fools till alla som läser den här bloggen.         

Juli revisited

Sommaren rullar förbi och vi är redan inne i augusti. Finpop fyllde fem år för några veckor sedan, nästan obemärkt även av mig. Den här bloggen lever fortfarande, om någon skulle vara orolig, men från att ha skrivit nästan dagligen under bloggens första år har jag kommit att skriva alltmer sällan. De här månadssammanfattningarna har kommit att bli de huvudsakliga inläggen och jag kommer fortsätta skriva sådana även om ingen skulle vara intresserad. De är ett bra sätt för mig att dokumentera min egen kulturkonsumtion och förhoppningsvis kan jag tipsa om roliga och intressanta grejer som ni inte har hört talas om. Här följer alltså julis höjdpunkter i form av musik, böcker, film och TV-serier.

När det gäller musik kändes juli som årets sömnigaste och tråkigaste månad. Det har varit tufft att vara musiknörd den här sommaren. Under juli släpptes väldigt få skivor och om jag inte missat något har det inte kommit en enda skiva som fått bra recensioner. Förutom Håkan Hellströms bejublade Skansen-spelning och ett gäng festivaler jag aldrig skulle vilja besöka har popmusiken känts helt död under den gångna månaden. Jag har flera gånger känt mig lite musikdeprimerad och ofta tänkt dystra tankar om pop- och rockmusikens framtid. I brist på skivtips har jag satt ihop en spellista med ett gäng låtar som jag lyssnat mycket på i sommar, mest uråldriga klassiker men också några nyare låtar. Lyssna på den!

Böcker är däremot något som det alltid är rätt säsong för, och tur är väl det. Under den gångna månaden tog jag mig igenom ett antal trevliga böcker. Höjdpunkten var nog den roliga Boxer, Beetle av den vansinnigt begåvade Ned Beauman som också skrivit den lysande The Teleportation Accident som jag skrev om för några månader sedan. Boxer, Beetle var hans debutroman och som sådan är den galet imponerande. Ned Beauman är rolig på ett sätt som enbart britter kan vara och han är dessutom otroligt allmänbildad. Liksom The Teleportation Accident är Boxer, Beetle också intressant ur ett historiskt perspektiv och som läsare får man bland annat stifta bekantskap med stolliga brittiska 30-talsfascister. Det är sällan man hittar roliga romaner som är både riktigt roliga och välskrivna och jag skulle nog utnämna Ned Beauman till årets litterära fynd för min del. För alla som kan tänka sig att läsa böcker på engelska och har saknat något riktigt roligt och tankeväckande sedan Douglas Adams gick bort är Ned Beaumans två romaner säkra kort. Med tanke på hans unga ålder har vi nog mycket att se fram emot från honom. 
Jag har också läst Neil Gaimans nya vuxenroman, den första på sju år, The Ocean at the End of the Lane, men jag tycker det räcker att konstatera att jag växt ifrån honom på samma sätt som jag inte längre riktigt kan uppskatta Tim Burton. För tonåringar som vill ha något lite roligare än vampyrromaner och alla som fortfarande gillar Gaimans typiska berättelser borde den dock vara given läsning. 
Jag har också fortsatt fördjupa mig i svensk arbetarlitteratur. Först med Jan Fridegårds två uppföljare till den fantastiska Lars Hård, Här är min hand från 1942 och Lars Hård går vidare från 1951. De är inte alls lika bra som Lars Hård men känns mer tydligt självbiografiska än den första boken och ger en intressant bild av hur Jan Fridegård började sin författarbana. Som vanligt när det gillar svensk arbetarlitteratur blir man förbluffad av de hårda förhållanden som Fridegård levde under i många år. Hans prestation blir ännu mer imponerande när man vet hur tufft han faktiskt hade det. I de två böckerna får man både en intressant bild av Fridegård och hur han mantlade författarrollen och tiden han levde i. Flera gånger kommer jag att tänka på Karl Ove Knausgårds Min kamp och det går att dra flera intressanta paralleller mellan de båda författarna och hur de skriver om sig själva. Jag har också lokaliserat Jan Fridegård och hustrun Gudruns grav på Gamla kyrkogården i Uppsala och gått förbi där flera gånger de senaste månaderna. Jan Fridegård är en gigant inom den svenska litteraturen och jag ser fram emot att läsa fler av hans böcker framöver. 
Jag har också läst Folke Fridells proletärklassiker Död mans hand från 1946 som var oväntat gripande och underhållande. I vartannat kapitel berättar textilarbetaren David Bohm om det själadödande och innehållslösa fabriksarbetet och i vartannat kapitel får vi ta del av hans uppväxthistoria. Det är en både rolig och starkt politisk bok, som innehåller både förvånansvärt mycket snusk och lustigheter och tidlösa vänstertankar. Jag tror till och med att borgare skulle kunna uppskatta den och kanske är boken den bästa inkörsporten till den svenska arbetarlitteraturen. Det är helt klart en stor roman, men i ett litet och behändigt format, och går ganska snabbt att ta sig igenom. Man ska inte underskatta vad de svenska arbetarförfattarna hade att säga. Trots att få unga svenskar i dagens Sverige sliter ut sina kroppar i fabriker finns det många tankar att ta till sig i de här böckerna och för de flesta borde det vara lätt att se samma tomhet och meningslöshet i olika arbetsmarknadsåtgärder och utbildningar som inte leder någonstans som Folke Fridell och de andra kände inför fabriksarbetet. Så länge vi lever i ett kapitalistiskt samhälle kommer den gamla arbetarlitteraturen aldrig bli inaktuell.       

När det gäller film finns det väl egentligen bara en film att diskutera från den gångna månaden och det är förstas Håkan Hellström-filmen Känn ingen sorg. Flera veckor efter att jag såg den känner jag mig fortfarande väldigt splittrad till filmen. Efter den illavarslande trailern var jag beredd på det värsta och riktigt så illa var förstås inte filmen. Adam Lundgren är duktig, filmen är allmänt snygg och underhållande och musiken är (förutom den där jobbiga A New England-covern) givetvis fantastisk. På så sätt är det en ganska bra film. Tyvärr känns det som filmen är gjord för att övertyga de sista tvivlarna och inte för fansen. Om man älskat Håkan Hellströms låtar i många år och verkligen tagit till sig texterna vet man vilken potential som finns där. Många av Håkans låtar är så filmiska och rika på häftiga bilder att det borde var hur enkelt som helst att göra flera lysande filmer utifrån några enstaka låtar. Men det känns som att manusförfattaren Cilla Jackert inte ens har lyssnat på Håkans låtar utan bara skrivit ett manus med samma djup som en taskig amerikansk high school-film och kryddat det hela med några uppenbara låttitlar och fraser som alla känner till. Hur kan man skriva så usel dialog och ytliga karaktärer utifrån ett så rikt utgångsmaterial? Under tiden jag såg filmen kände mig lite småäcklad av manuset men dagarna efteråt började jag känna mig alltmer provocerad, särskilt då de hyllande recensionerna började rulla in. De som inte har någon direkt relation till Håkan Hellström och hans låttexter har nog lättare att ta till sig filmen men jag känner mig fortfarande besviken. När det gäller regin är det många som har nämnt Danny Boyle och Trainspotting men Känn ingen sorg är snarare en Slumdog Millionaire-tolkning av Håkans låtar. Jag har svårt att inte tänka på den bortslösade potentialen. Jag ser framför mig en film som utifrån Håkan Hellströms-låttexter målar upp en både rolig och socialrealistisk film, tänk tonlägget i Ken Loachs Looking for Eric och The Angels’s Share, om unga svenska människor som aldrig fått synas på film. Unga människor som sitter på Långedragspaviljongen med pensionärerna, svarta i tankarna, som stannat på sina rum och sett dagarna gå, som saknar illusionen av att allt kommer ordna sig, som ser skiten med. Det hade kunnat bli hur bra som helst.

När det gäller TV-serier känns det dock som att juli, väldigt oväntat, har varit mer intressant än den sömniga TV-våren. Dels har den avslutande säsongen av Dexter dragit igång och även om det kanske inte är jättespännande än är det helt klart stabil underhållning. Den här säsongen gör den kreddiga Charlotte Rampling en viktig roll och Dexters syster (som alltid har hatats av många, men som för mig alltid har varit en av de främsta anledningarna att fortsätta se serien) har fått mycket utrymme, vilket gillas av mig. Dels har Netflix-serien Orange Is the New Black fått mycket uppmärksamhet. Jag har bara sett de två första avsnitten och är ännu inte helt övertygad, men tycker att det känns som en hyfsat modig serie för att vara riktad till en mainstreampublik. Amerikansk TV i all ära men den stora TV-höjdpunkten i juli var utan tvekan den brittiska miniserien Run som sändes fyra kvällar i rad på Channel 4 (som ju producerar många av de bästa brittiska TV-serierna). Varje avsnitt är fristående och skildrar olika karaktärer som på olika sätt är kopplade till varandra. Run är brittisk socialrealism när den är som bäst, men ännu mörkare och mer deprimerande än vanligt. Jag imponeras verkligen av brittiska TV-kanaler som inte ryggar för att producera TV-serier om viktiga frågor. Run hade nog aldrig kunnat produceras i USA 2013, där TV-klimatet med några undantag känns mer verklighetsfrämmande än på länge. Run är en stark, gripande och omskakande serie med osentimental regi, grymt manus och fantastiska skådespelare. Bland annat gör Olivia Colman (det känns som hon är med överallt nuförtiden!) och tyska Katharina Schüttler, som senast sågs i sevärda Krigets unga hjärtan på SVT, minnesvärda roller. Blir man för deprimerad av Run rekommenderar jag att man livar upp stämningen med den brittiska komediserien Phoneshop (också från Channel 4), om ett gäng udda typer i en telefonaffär, som precis dragit igång sin tredje säsong. Jag tog mig igenom de två tidigare säsongerna under sommaren och även om serien omöjligt kan mäta sig med moderna klassiker som Inbetweeners och Peep Show är det en sevärd serie för alla som gillar brittisk humor. Serien bjuder på många bisarra inslag och konstiga karaktärer och är vida överlägsen de flesta amerikanska komediserier.