Musiktips: Januariskörden

Fy fan för den här vintern, med sina eviga temperatursvängningar och grå himlar. Tack och lov har det släppts en del bra musik, och för att lindra er vinterdepp tänkte jag dela med mig av mina favoriter ur i januaris skivskörd.

Först och främst, Markus Krunegård har släppt en fem låtar lång EP med titeln Härskarens teknik, där åtminstone fyra av låtarna är riktigt trevliga. Född långt ifrån USA är ytterligare ett Norrköping-anthem (sjunger han om artistkollegan Pontiak i låtens första vers, eller är det jag som hör fel?) och Om du är ensam är du inte ensam är Markus på sitt bästa humör. 

Pålitliga The Decemberists har släppt ett nytt album med titeln What a Terrible World, What a Beautiful World som bjuder på deras karaktäristiskt mysiga musik. Deras musik skingrar molnen och gör mig alltid lite gladare. Skivomslaget (ovan) måste också utnämnas till "månadens omslag". Sjukt snyggt. Gillar man The Decemberists är det också sannolikt att man gillar Belle and Sebastian, som känns lite besläktade. De har också släppt en ny skiva, Girls in Peacetime Want to Dance, som också känns riktigt trevlig. Indiemänniskor av den gamla skolan har alltså en del att glädjas åt.

Är man på lite argare humör kan man lyssna på de rockiga Sleater-Kinney vars nya album No Cities To Love har hajpats rätt hårt runtomkring på nätet. Kvinnorna i bandet har alla passerat 40 och visar att man inte behöver vara yngst för att rocka hårdast. Sleater-Kinney bildades 1994, men det här är mitt första möte med dem, men många känner säkert igen bandmedlemmen Carrie Brownstein från TV-serierna Portlandia och Transparent (som jag såg nyligen och verkligen kan rekommendera). 

Är man på hiphophumör tycker jag man ska lyssna på Lupe Fiascos nya album Tetsuo & Youth, som är en tegelstensroman till skiva med otroligt mycket innehåll som det tar ett tag att fastna för. Efter några lyssningar börjar låtarna sätta sig och det känns som en skiva som kan växa enormt om man ger den lite tid. Lupe Fiasco är en väldigt begåvad och smart rappare som fyller sina låtar med intressant innehåll och det är kul att se honom tillbaka på topp, efter en allt annat än spikrak karriär. 

För den som vill bjuda sina öron på något vackert och välljudande kan Natalie Prass självbetitlade debut vara värd en chans. Hennes låtar lämnar inget starkare intryck på mig, men är så snyggt producerade och levererade att de ändå är värda att lyssnas på.

Det har också släppts en del bra singlar. Thåström och Love Antell har både släppt halvtråkiga singlar som säkert gör sig bättre på sina respektive album, tillsammans med andra låtar, vilket jag ser fram emot. Purity Ring är på gång med en ny skiva och har släppt två låtar som tyder på att de fortsätter jobba med sitt säreget sköna sound. En av månadens bästa låtar är Arcade Fire-sångaren Will Butlers Anna, från hans kommande soloalbum. Den är galet svängig och videon är också riktigt trevlig, i all sin enkelhet. 

Boktips: Funny Girl av Nick Hornby

Jag minns en tid när jag tyckte Nick Hornby var cool. Det känns avlägset, men någon gång i mina senare tonår var High Fidelity-filmen en av mina absoluta favoritfilmer (jag har alltid föredragit filmen framför boken) och Nick Hornby framstod som extremt cool, smart och rolig. Jag har inte läst alla hans böcker, men de jag har läst har känts bra och läsvärda. Efter den trevliga Juliet, Naked från 2009 har det varit rätt tyst om Hornby, men i höstas var det äntligen dags för en ny roman igen. Funny Girl är en lättsam och rätt typisk Nick Hornby-roman om en grupp människor som tillsammans skriver, producerar och spelar i en brittisk sitcomserie i 60-talets London. Som allt annat jag har läst av Nick Hornby är den klart läsvärd, underhållande och åtminstone lite gripande och rörande. Samtidigt känns det hela tiden som att det är en lite substansfattig roman som utan någon större ansträngning hade kunnat vara mycket rikare och mer intressant. Karaktärerna är alla rätt platta och beter sig precis som man vet att de kommer göra från det att de har presenterats med några rader. Allt är förutsägbart, utan att vara direkt klyschigt. Skildringen av 60-talets London måste dessutom vara den mest färg- och uddlösa någonsin, men kanske var det inte så intressant och spännande som nästan alla andra författare och filmskapare fått oss att tro. På det stora hela är det alltså en rätt tråkig och ointressant bok utan särskilt mycket att säga, men jag antar att sådana böcker också har ett existensberättigande. I en av bokens nyckelscener försvarar den fiktiva TV-seriens producent "light entertainment" och menar att man måste ge publiken vad den vill ha, och det känns också som Nick Hornbys programförklaring. De allra flesta vill inte läsa tankeväckande, intressanta och utmanande romaner utan vill bara ha stabil underhållning. Nick Hornby verkar inte ha något behov av att spela cool. Han är nog trygg i sig själv och kommer garanterat fortsätta skriva trevligt mainstreamromaner för största möjliga publik. Det är dock tveksamt om jag kommer vilja läsa dem.

Serietips: Drinking at the Movies av Julia Wertz

Efter att under en dryg vecka ha utmanat (plågat) min hjärna med Thomas Pynchons prövande Mason & Dixon behövde jag något lättare och mer underhållande att läsa en seg lördag. Jag plockade därför upp den självbiografiska serieromanen Drinking at the Movies av Julia Wertz som jag lånat hem från Serieteket (en av Stockholms bästa platser där jag alltid hittar något kul och läsvärt). Boken är inte ny utan gavs ut 2010, men är så bra att jag ändå känner att jag måste tipsa om den. Jag är väldigt svag för självbiografiska serier. Det känns som en helt egen genre vars motsvarighet man inte riktigt kan hitta inom några andra medier. Det finns inga självbiografiska romaner som är skrivna och utformade på samma sätt som självbiografiska serier, som ofta påminner om välskrivna och underhållande dagböcker. Självbiografiska serier är i regel väldigt självutlämnande och öppna och till skillnad från många andra seriegenrer är det nästan ett plus om författarna inte är några "objektivt duktiga" tecknare, utan det handlar snarare om att effektivt förmedla en känsla och berätta sin egen historia. I Sverige finns det många serieskapare som är duktiga på det här med självbiografiska serier. Mest känd är förstås Martin Kellermans Rocky, men andra serieskapare att kolla in är exempelvis Mats Jonsson ("Mats kamp" är särskilt läsvärd) och Åsa Grennvall  ("Deras ryggar luktade så gott" från förra året bjuder på en riktigt stark läsupplevelse). Julia Wertz slår dock de flesta självbiografiska serieskapare på fingrarna. För mig är hon är en ny bekantskap men hon har gjort serier både innan och efter Drinking at the Movies och efter att ha läst den känns det givet att kolla upp hennes andra serier. Med enkla teckningar och ett extremt skickligt flyt berättar Julia om hur hon som 24-åring lämnar det trygga San Francisco, där hon har sin familj och vänner, och flyttar till New York. Där får hon det tufft och flyttar runt mellan skitiga lägenheter och tar tillfälliga skitjobb. Hemma i San Francisco får hennes styvpappa cancer och hennes brorsa överdoserar och hamnar på sjukhus. Själv har hon problem med alkohol och dricker alldeles för mycket. Samtidigt gör hon serier om sitt eget liv. Drinking at the Movies har allt jag vill att en självbiografisk serie ska ha. Julia Wertz berättelse om sig själv är gripande och självutlämnande, samtidigt som den är stark och enormt sympatisk. På många sätt är den allt man vill att en amerikansk indiefilm ska vara, men aldrig är. Jag känner allt oftare att det är inom de amerikanska alternativserierna som de riktiga starka amerikanska berättelserna dyker upp. Serieskapare behöver inte kompromissa på samma sätt som filmskapare och låter sig inte hindras av samma konventioner och pretentioner som "vanliga författare". Det finns mycket intressant att hitta bland de amerikanska alternativserierna och Julia Wertz Drinking at the Movies är ett väldigt bra ställe att börja på.

Serietips: Evig lycka av Klas Isaksson

Trots att de också kommer från Norrköping har jag knappt lyssnat på Den svenska björnstammen. Jag har hört några enstaka låtar här och där, men det är aldrig något som har fastnat eller gjort något större intryck. Därför hade jag inte heller några större förväntningar på bandmedlemmen Klas Isakssons serieroman Evig lycka, utgiven av Galago, men jag var ändå tillräckligt intresserad för att börja läsa den. Först var jag tveksam. Jag trodde att det skulle vara lite av en reklamaktig grej, eftersom alla karaktärer ser ut som kantiga björnar och det står ”Den svenska björnstammen” tydligt på omslaget, att han aldrig skulle ha fått ge ut en bok om det inte varit för att han var med i det hyfsat kända bandet. Men efter några sidor var alla tvivel borta och resten av läsningen var en mycket trevlig upplevelse. Teckningarna är enkla men effektiva och efter ett tag känns de väldigt naturliga och inte det minsta störande. Serien sträcker sig över 450 sidor och den välskrivna dialogen är ganska fåordig vilket gör att boken får ett riktigt skönt mangaliknande flyt som gör att man verkligen rycks med och vänder sida efter sida i ett högt tempo. Storyn uppges vara delvis självbiografisk och är fullpepprad av märkliga och absurda händelser, men sanningshalten spelar ingen roll då det är en bra historia som faktiskt fungerar. Klas Isaksson har skrivit en rätt klassisk uppväxtskildring där ensamhet, isolering och mani är några av de centrala frågorna. Boken utspelar sig i Stockholm, trots att de verkliga händelserna utspelade sig i Norrköping, eftersom ”det blev lättare att få distans till allting så” enligt bokens huvudperson som också heter Klas och själv jobbar med en liknande bok. Framåt slutet av serien blir förhållandet mellan verklighet och fiktion, öde och slump väldigt förvirrande både för läsaren och huvudpersonen och när en tragisk händelse som ingen Norrköpingsbo kan ha missat får en framträdande roll blir förvirringen fascinerande och intressant. Evig lycka är en ambitiös serieroman som särskilt i jämförelse med mycket annat som ges ut på Galago tar ut svängarna ordentligt. Jag är imponerad och antar att nästa steg borde bli att ge Björnstammen en ärlig chans.     

Filmtips: Polska Yesterday från 1985

Ibland hittar man filmer som känns så udda och ovanliga att de blir roliga att se bara därför. Häromveckan snubblade jag över en 30 år gammal polsk film, Yesterday, som jag tyckte lät intressant och i förmiddags, medan gatorna fylldes av snö, såg jag den. Det var på flera sätt en intressant filmupplevelse som förstärktes av känslan att jag satt och kollade på en gammal raritet. Filmen handlar om ett gäng pojkar i gymnasieåldern i en polsk småstad 1964 och deras kärlek till Beatles. Killarna har ett eget band där de kör Beatlescovers och de kallar varandra John, Paul, Ringo och George. Jag har sett ett stort antal västerländska filmer och TV-serier om musikälskande ungdomar som växer upp på 60-talet, men aldrig något från Östeuropa och självklart är kontrasterna väldigt stora. Huvudrollen är trummisen i bandet, som förstås kallas Ringo av kompisgänget, och bor tillsammans med en utsliten moster och om nätterna delar de samma säng. En natt klipper hon av honom Beatlesfrisyren, på inrådan av stadens inflytelserika präst. Här finns också en sadistisk och väldigt militär lärare som ställer till med problem för pojkarna. Filmen är regisserad av Radoslaw Piwowarski som har regisserat ett antal polska filmer och TV-serier, men jag har svårt att tänka mig att den någonsin fick något större genomslag utanför Polen, vilket gör det ännu roligare att den dyker upp på nätet 30 år senare. Det känns hela tiden som att man kollar på en gammal och omodern film men den har ändå många förtjänster som gör den sevärd. Dels är storyn och miljöerna som skildras tämligen unika och intressanta att få ta del av, men skådespelarna gör också ett bra jobb. Filmen är vemodig och sorgsen, samtidigt som den innehåller en hel del glädje kopplad till musiken, och visar upp delar av en värld som för mig känns helt främmande. Trots att filmen är gjord med väldigt enkla medel är manuset ambitiöst och filmen tar sig en del konstnärliga friheter och känns betydligt mindre konventionell än många moderna liknande filmer. Vill du ha en kul och lite ovanlig filmupplevelse kan jag alltså varmt rekommendera den här gamla filmen.

Jaime Hernandez och Love and Rockets

För några veckor sedan lade jag upp en introducerande text om Gilbert Hernandez och Love and Rockets här på bloggen och idag har turen kommit till en liknande text om hans bror Jaime Hernandez och hans serier. Jaime har jämte brorsan Gilbert producerat en imponerande mängd serier som publicerats i deras gemensamma serietidning Love and Rockets sedan början av 80-talet. Liksom Gilbert har Jaime fokuserat på samma karaktärer hela tiden och att såhär mer än 30 år efter att serierna började publiceras läsa helheten är en mycket mäktig upplevelse. Jag har under några veckors tid maratonläst större delen av Jaimes serier på samma sätt som jag vanligtvis läser romaner och det finns väldigt få serier och serieskapare som tål att läsas på ett sådant sätt men i det här fallet har det fungerat utmärkt. Den här texten kan ses både som en recension av Jaime Hernandez serier och en guide till hur man kan läsa dem, vilket jag tycker alla som gillar serier bör göra.

Jag kan inledningsvis erkänna att jag har försökt börja läsa Jaime Hernandez Love and Rockets-serier flera gånger tidigare, men att det har känts som ett alldeles för stort och motigt projekt för att jag skulle orka engagera mig. Den här gången bestämde jag mig dock för att kämpa på och inte ge upp. Till en början bjuder Jaimes serier på ett rätt stort motstånd och det krävdes ganska mycket vilja för att jag skulle fortsätta läsa. På flera sätt är det inte särskilt njutbar läsning, utan känns mest som prestationsläsning som man får tvinga sig igenom. Anledningen till att jag kämpade vidare och tog mig igenom de första årens serier var att jag kände på mig att det skulle lossna efter ett tag och att jag då förväntade mig den mäktiga läsupplevelse som så många kritiker utlovat. Det finns få serier som är så hyllade som Jamie Hernandez Love and Rockets-serier och till en början är det svårt att förstå varför, men när man kommit in i serien och tagit sig igenom de första årens serier ändras tonen och det blir både gripande och engagerande.

Trots att det tog några år för Jaime Hernandez att komma i form och börja göra riktigt bra serier rekommenderar jag ändå att man börjar läsa serierna från början, trots att det kan vara lite motigt och tråkigt. Anledningen till detta är att han har skrivit om samma karaktärer hela tiden och trots att tonen i berättandet ändrades kraftigt efter några år är det svårt att hoppa in i serien om man inte har varit med från början, då de flesta av karaktärerna introduceras. Därefter förutsätts det nästan att man har koll på vilka de är och vilka relationer de har till varandra, och saknar man det förlorar serierna mycket av sitt värde. Till en början innehöll Love and Rockets en hel del konstiga inslag som efter några år slopades helt. Det är en konstig blandning av latinamerikansk punkig kultur och märklig, gammaldags sci-fi som jag antar är ironisk (utan att någonsin kännas ironisk) med svävande motorcyklar, dinosaurier och mekaniker med rockstjärnestatus. Ett annat inslag som dock hänger med genom hela serien och ibland får lite väl mycket utrymme är kvinnlig wrestling, vilket verkar vara något som Jaime verkligen brinner för. De tidiga serierna innehåller ofta dessutom väldigt mycket text och är inte lika snyggt tecknade som de senare, men är värda att läsas eftersom det är här karaktärerna som man kommer följa över mer än 1000 ytterligare seriesidor först introduceras. De tidiga Love and Rockets-serierna är knappast dåliga, men kan inte jämföras med de senare serierna som ofta är riktiga mästerverk. De udda scifi-inslagen försvinner men de karaktärer och händelser som skildrats under seriens första år utgör fortfarande bakgrundshistorien, även om serien ibland, via flashbacks, går tillbaka och ändrar lite på de mer udda händelserna för att de bättre ska passa seriens övergripande, mer realistiskt nedtonade, kontext.

Att börja läsa Jamies Love and Rockets-serier från början har aldrig varit lättare än nu eftersom förlaget Fantagraphics under de senaste åren har samlat serierna i ett antal tjocka och prisvärda volymer. De böcker som gäller är, i tur och ordning, Maggie the Mechanic, The Girl from H.O.P.P.E.R.S., Perla La Loca, Penny Century, Esperanza och The Love Bunglers (från Love and Rockets: New Stories 1- 4). Jaime skriver fortfarande om samma karaktärer och ger regelbundet ut nya serier i Love and Rockets: New Stories (innehåller också serier av Gilbert Hernandez) som kommer med ett nytt 100 sidor långt nummer varje år, där nästa nummer (nr 7) kommer ges ut inom de kommande veckorna. På svenska finns albumen Speedy Ortiz död (som det amerikanska bandet Speedy Ortiz har tagit sitt namn ifrån, det finns också ett brittiskt 80-talsband som heter Love and Rockets efter serien – lyssna här) och Wigwam Bam, som innehåller några av Jaimes mest hyllade och omtyckta serier, utgivna av Epix.

Handlingen i Jaime Hernandez Love and Rockets-serier kretsar kring latinotjejen Maggie och hennes många kompisar och deras liv i den fiktiva kaliforniska staden Huerta (i serien ofta kallad Hoppers). När serien börjar är hon i 18-årsåldern, går på en massa punkspelningar och dejtar både tjejer och killar. Genom serien får vi följa henne genom livet och se hur hon och kompisarna åldras och mognar i samma takt som författaren, och det är där serien verkligen sticker ut. När det gäller andra karaktärer i långlivade serier åldras de sällan i särskilt naturlig takt. Hergé skrev Tintin-serierna över 45 år och även om man kunde märka att tid hade gått och att karaktärerna blivit något äldre var det ingen större skillnad mellan 40- och 70-talets Tintin. Peter Parker har också åldrats, men inte särskilt mycket med tanke på de dryga 50 år som gått sedan han fick på sig spindeldräkten. Det är bara i självbiografiska serier, typ Rocky och American Splendor, där karaktärerna av naturliga skäl åldras med författarna. Men i Jamie Hernandez serier får vi faktiskt se hur karaktärerna går från att vara naiva ungdomar till att bli småfeta, desillusionerade medelålders vuxna. De här serierna är helt och hållet karaktärsdrivna och när man väl har fastnat för karaktärerna och börjat gilla och bry sig om dem blir läsningen en både fascinerande och gripande resa. Egentligen händer inte så mycket i serierna och skulle man hoppa in i serien på måfå, vilket jag har gjort några gånger, utan att känna till den större storyn kommer det inte ge lika mycket. Det hjälper inte heller den nya läsaren att mycket av serien berättas på ett väldigt nedtonat och subtilt sätt. Många viktiga händelser utspelar sig mellan rutorna och ofta krävs en del tankeverksamhet för att verkligen hänga med i händelserna. Jag har ju läst alla de här serierna i ett svep, som en sammanhängande berättelse, men för de som har läst serien i kortare stycken under många år måste det vara svårt att komma ihåg alla händelser och karaktärer. När man väl är inne i serien är det dock mycket givande läsning. När det gäller amerikanska romaner pratar man ofta om ”the great american novel” och när det gäller serier är det här nog så nära man kan komma ”the great american graphic novel”. Ambitionsnivån och den genomgående kvaliteten på de här serierna kan inte riktigt jämföras med något annat. Det är uppenbart att Jaime Hernandez spelar i sin egen liga och att det kommer dröja länge innan någon ens kommer försöka göra något liknande. Jag tror att det krävs både visioner och ett enormt tålamod för att genomföra liknande serieprojekt och jag tror tyvärr att sådant hör hemma i en delvis förlorad tid.

När det gäller den estetiska biten är Jaime Hernandez serier förstås väldigt snygga och imponerade. Det som först lockade mig till serien var de snygga omslagen och teckningarna och ju mer jag läser desto mer imponerad och betagen blir jag. Serierna är svartvita och tecknade med enkla, uttrycksfulla linjer. Jaime jobbar inom en klassisk serietradition men det är också lätt att se hur stort inflytande han har haft på andra serieskapare, särskilt när det gäller amerikanska alternativserier. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag gillar Jaime eller brorsan Gilbert mer, men i princip tycker jag att Gilbert började starkare än Jaime men att hans senare serier inte lever upp till de serier han gjorde under sina glansdagar medan Jaime utvecklas och blir bättre hela tiden. Den relativt nya serien The Love Bunglers som handlar om en medelålders Maggie och innehåller en massa flashbacks till hennes barndom är en av de bästa serier Jaime har gjort och jag hoppas verkligen att han fortsätter skriva serier om henne så länge han är verksam som serieskapare.

Jag har varit intresserad av Love and Rockets sedan länge och jag är glad att jag till slut tog beslutet att läsa de här serierna. De har alltid känts lite coolare och häftigare än de flesta andra serier och det kändes tidigare lite som att jag inte hade blivit invigd i någon hemlig klubb eftersom jag inte hade läst dem. De har uppenbarligen en väldigt hög status i serievärlden och när jag har sett dem i bokhandlar och seriebutiker har de känts väldigt respektingivande och svåråtkomliga. Nu när jag har läst dem känner jag mig lite rikare och jag skulle rekommendera de flesta serieälskare att läsa serierna. Till en början kan de vara lite slitiga och svåra att komma in i men när man har tagit sig över en viss gräns börjar de istället bli smått beroendeframkallande och väldigt givande.