Döden är stillsam, vacker och rolig

Ibland behöver man inte leta efter de där underbara filmerna. De kommer till en istället. Jag ska ärligt säga att jag inte ser mycket asiatisk film. Det är inte så att jag har något emot filmer från Asien, men jag har mest kommit att förknippa asiatiska filmer med plågsamt pretentiösa kinesiska dramer, uttjatade japanska skräckfilmer och hysteriska koreanska romantiska komedier. Har man sett en av varje har man sett alla (typ). Därför hade jag inte sett – eller ens brytt mig om - den senaste Oscar-vinnaren för bästa utländska film. En av mina nya kompisar hade två fribiljetter till The Screening Room – stadens enda utpost för finkultur – och eftersom jag redan hade sett The Burning Plain gick vi och såg den andra filmen som visades. Jag visste ingenting om Departures (som heter Avsked på svenska) mer än att den hade fått en Oscar – vilket förstås stod stort och tydligt på filmaffischen. Det var länge sedan som jag blev så överraskad av en film. Departures är smart, välspelad, snygg och sjukt rolig. Det känns uppfriskande att se en film som är så långt från Hollywood man kan komma.

En ung kvinna har dött. En gammal man och hans yngre kollega utför en stillsam och väldigt högtidlig dödsritual inför den dödas familj. De tvättar henne och gör henne fin inför begravningen. För en svensk känns det väldigt märkligt. När skrevet ska tvättas upptäcker de att något inte står rätt till. Kvinnan har en penis. Fram till detta ögonblick har det varit väldigt lugnt och värdigt, och lugnet fortsätter även efter upptäckten. Ur stillheten uppstår en väldigt speciell humor och det var länge sedan som jag skrattade så högt. Filmen spolar tillbaka tiden två månader. En ung mans stora dröm har gått i uppfyllelse. Han spelar cello i en stor orkester. Men efter första konserten kommer den katastrofala nyheten om att orkestern ska läggas ned. Cellon kostade en förmögenhet och orkesterjobben är få. Mannen flyttar tillbaka – tillsammans med sin väldigt förstående fru – till sin lilla hemstad. När han får se en annons om ett jobb i en tidning tror han att det handlar om ett jobb på en resebyrå. Lönen är bra och han får jobbet direkt. Men det visar sig att han istället för att sälja semesterresor ska förbereda döda kroppar inför den sista resan. Detta görs på ett omständigt och stillsamt sätt inför de dödas släkt och familj. Från att först ha varit äcklad av de döda inser mannen vilket viktigt jobb han faktiskt gör, och han finner samma tillfredställelse i sitt nya jobb som ur cellospelandet.

Departures är en väldigt vacker film. Bildspråket är poetiskt och målande. Allt berättas i ett extremt lugnt och sansat tempo. Handlingen känns väldigt intressant och den bild som filmen ger av döden känns fin och sund. Departures handlar lika mycket om livet, drömmar och ambitioner och om att hitta sin plats som om döden. Skådespelarna är lysande, och skådespelet är väldigt annorlunda jämfört med vad som är standard i amerikanska filmer. Rollerna är väldigt känslosamma och jämfört med västerländsk film spelar alla över något enormt. Det är väldigt uppfriskande. Men det som gör Departures till en fantastisk film är den underliga humor som sakta byggs upp ur stillheten. Man skulle nästan kunna kalla det för en komedi. Den galna humorn närvarar i nästan alla scener. Det är en väldigt barnslig och primitiv humor som gör sig perfekt i den här filmen. Det känns nästan som en slump att jag såg Departures, men jag är väldigt glad över att ha sett den. Jag är övertygad om att den kommer gör dig lika glad.