The Hidden Cameras på The Grad Club i Kingston

Okej, så här funkar det. Kanada, eller åtminstone Ontario, är inte en plats där alla går omkring fulla med stolthet och raka ryggar. De flesta männen har inte välansade skägg, snygga kängor eller flanellskjortor med förförande mönster. Jag är lite besviken på det kanadensiska folket och deras attityd. Det allmänna intrycket är osunt, kapitalistiskt och ofta ganska otrevligt. Var man för sig. Dessutom är alla ganska fula. De flesta klär sig fruktansvärt fult och smaklöst. På universitetsområdet existerar inte subkulturer och ingen verkar ha koll. Ingen av mina kanadensiska bekanta har hört talas om The Hidden Cameras. Det är fascinerande. De är dessutom totalt ointresserade. Killarna gillar Rush och gangstarap medan tjejerna föredrar Lady Gaga och sköna RIX FM-hits. Det får räcka så, och att vidga sina musikaliska horisonter kommer inte på fråga. Ofta känns det som att jag har hamnat i ett populärkulturellt helvete. Men det finns några ställen där man kan se bra film och se hyfsade band. Där man kan drömma sig bort till det Kanada och Nordamerika som man hade föreställt sig innan man kom hit. Igår spelade The Hidden Cameras på The Grad Club, en pub för lite äldre studenter som ligger på campusområdet. Jag har spelat deras nya skiva Origin:Orphan en hel del de senaste veckorna, och även om ingen annan kände av hypen var jag ganska förväntansfull.

The Hidden Cameras frontas av Joel Gibb. Han skriver låtarna och är bandets kreativa motor. Egentligen skulle man nog kunna kalla The Hidden Cameras för ett enmansprojekt, men det känns lite skumt när Joel Gibb backas upp av ett så stort band. Bandet är föränderligt, och vad man får se som publik kan nog variera enormt från dag till dag. Innan The Hidden Cameras går på scenen spelar Gentleman Reg. Han heter egentligen Reg Vermue och har flera gemensamma nämnare med Joel Gibb. Jag hade inte hört talas om honom innan spelningen, och intrycket var inte odelat positivt. Hans band, som består av Hidden Cameras-folk, är riktigt bra och tighta men Reg Vermue är bara för mycket. Iklädd en svart overall med fula detaljer som han förmodligen inhandlat där alla pinsamma rave-ungdomar köper sina kläder framför han en rad halvbra låtar. De rockiga låtarna är enormt mycket starkare än de lugnare, men Reg Vermues stora problem är att han är totalt okarismatisk. Det krävs inte mycket för att fatta att han är en superbög, men han har problem att gå vidare därifrån. Jag blir inte särskild berörd, även om han sjunger bra. Bättre blir det när Joel Gibb och hans Hidden Cameras går på scenen. Det blir uppenbart att scenen – som nog är den minsta jag har sett i sådana här sammanhang – är alldeles för liten för att hysa hans tio man starka band. Hälften av dem får stå på golvet ute i publiken, och hade jag velat hade jag kunnat peta på samtliga bandmedlemmar. ”Intimt” är det ord som bäst beskriver situationen. Det är bisarrt att låta ett så stort och populärt band spela på en så liten scen, och Joel Gibb verkar lite förbannad på den snålt tilltagna golvytan. Att lokalen är så liten innebär också att allt syre försvinner efter några minuter. Liksom i Sverige är det rökförbud på kanadensiska pubbar och klubbar och den alltför bekanta bajsdoften börjar sprida sig i lokalen. Men The Hidden Cameras är tillräckligt bra för att jag ska stå ut. Hela bandet går upp på scenen iklädda munkkåpor och börjar med några av de pampigaste låtarna från den nya skivan. De låter inte riktigt lika bra live, men det är nära. Spelningen är ganska lång, och de hinner spela igenom större delen av det nya albumet plus en massa annat. Det är ganska medryckande och svängigt. Och jävligt bögigt. Bandets musikaliska ambitioner är imponerande och de låter bra, men det finns ingen substans i låttexterna. Framåt slutet av spelningen börjar jag snegla lite på min klocka. Allt börjar låta likadant och Joel Gibb börjar kännas allt mindre sympatisk. Han framstår inte riktigt som en trevlig mysbög, utan verkar vara en av de där hårda killarna som gillar att festa. Han ler sällan och ser väldigt rå ut. Det funkar bra när man är sångare i ett rockband, men han är säkert en jobbig jävel privat. The Hidden Cameras låter alltså riktigt bra, men jag känner mig inte stärkt eller upprymd av spelningen. Kanadensisk indie kommer aldrig kunna konkurrera med den svenska, där unga män tävlar om att visa upp sina hjärtan för allmänheten och tigga om vår sympati och medkänsla. Klimatet är lite hårdare här.