Timber Timbre

Förutom att det är tungt att vara borta från de man bryr sig om – och de som bryr sig tillbaka – är det jobbigaste med att vara långt hemifrån allt som man missar på hemmaplan. Man kan invända att jag får vara med om en massa häftiga grejer härborta. Saker som jag aldrig hade fått uppleva annars. Häromkvällen såg jag min första skunk, till exempel. Den var helt vit (!) och gjorde underliga läten när jag upphetsat försökte närma mig den. Men när det gäller konserter och popkultur har jag hamnat i ett riktigt wasteland. Jag hade hemskt gärna sett Monsters of Folks kyrkospelning och Markus Krunegårds spelningar där han framförde sina nya album. Och den kommande veckan har ni möjligheten att se Peter Doherty. De som bor i Stockholm – och tycker att allt är bättre i Berlin - förstår inte hur lyckliga de är. Nästan allt och alla som man vill se passerar där förr eller senare. Här får man nöja sig med det lilla. För några timmar sedan spelade Kristin Lundell-hajpade Timber Timbre på en liten klubb här i Kingston. De har gjort en hygglig höstdeppskiva, som funkar rätt bra när man behöver en paus från The Cures deppklassiker Disintegration. Det självbetitlade albumet innehåller några helgjutna låtar, men jag tycker att albumet känns lite ansträngt och tråkigt när man lyssnar på det i sin helhet. Live fungerar det oväntat bra, även om det blir segt emellanåt. När popdecenniet ska summeras inom några veckor kommer den flanellklädda skäggrocken hamna högt upp på listorna. Jag börjar dock tröttna. Fleet Foxes och Bon Iver var nödvändiga, men det känns som ett överstökat kapitel. Jag vill inte ha mer. Men det Timber Timbre har att erbjuda är lite mer av samma vara. Fast ganska mycket sämre. Jag vill ha Clashrock och arbetarklass, men det får vänta.

När jag och min svenska kompis närmar oss klubben känner vi hur marijuanalukten blir starkare och starkare. Här i Kanada är det inte mer än en axelryckning att röka på emellanåt (dagligen). Mitt förakt mot den drogliberala delen av lokalbefolkningen växer sig starkare för varje dag. De inte bara klär sig som utvecklingsstörda dagisbarn utan har också enorma problem med att resonera och prata som vuxna människor. När vi kommer in på klubben är det nära att jag kokar över av ilska. Det överpretentiösa förbandet Snow Blink har redan börjat spela och på golvet framför scenen sitter publiken och tittar frånvarande på den pissiga duon. De blundar och lever sig in i musiken. Jag går ut och tar lite luft för att lugna mig. När Timber Timbre går på scenen blir det genast bättre. Sångaren Taylor Kirk har en riktigt bra röst och i låtar som Lay Down in the Tall Grass, I Get Low och Trouble Comes Knocking känns det nästan lite magiskt. Stundtals är spelningen lysande. Med ett album bakom sig finns det dock ingen större låtskatt att snacka om, och bandet spelar igenom sin katalog rätt snabbt. Ändå känns det som en lång och utdragen spelning. Låtarna är långa. Det är väldigt mörkt i lokalen och bandet sitter ner utan några som helst ansatser till coola moves. Jag lutar mig mot en vägg och känner att sömnen inte är långt borta. När spelningen är över blir det inga extranummer. Hippietöntarna framme vid scenen skingras och går hem. Det är en dag imorgon också.