söndag 10 januari 2010

Finpop i New Orleans


Sedan jag var femton år hade jag alltid velat åka till New Orleans. Det fanns ingen stad som jag hellre villa åka till. Anledningen till att jag blev kär i New Orleans var hur staden skildrades i populärkulturen. Det verkade som att New Orleans var en fristad för allt som var bra och vackert. Framförallt var det boken Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole som fick mitt hjärta att slå för staden. Det är en otroligt rolig och fascinerande roman och New Orleans har en mycket central roll. Andra bidragande faktorer till min kärlek för staden var X-Men-karaktären Gambit som var cajun och coolast i världen och den fantastiska samlingen New Orleans Funk som jag hittade på Norrköpings stadsbibliotek. Jag började läsa på om staden och Louisiana och ju mer jag lärde mig desto mer ville jag åka dit. Jag trodde aldrig att jag skulle få möjlighet att åka, men när jullovet närmade sig bestämde jag mig för att det var dags. Mississippi kunde inte vänta längre och Kingston i Ontario är trots allt mycket närmre New Orleans än Norrköping. Jag åkte själv, utan några direkta planer. Jag hade en rätt klar bild av hur jag ville att New Orleans skulle se ut och vara. Till min stora lycka är New Orleans precis som jag hade förväntat mig. Det är första gången i mitt liv som något lever upp till fantasierna.

New Orleans och södra Louisiana är precis som du tror och vill att det ska vara. Allt är förförande vackert och grönt och staden är omgiven av träsk. Hela staden och dess befolkning känns enormt tillbakalutad. Det finns jazzklubbar nästan överallt, maten är god och man blir obotligt förälskad. New Orleans är fantastiskt. Förutom det vackra finns också mycket fult och tragiskt, men de bitarna är också vackra på sina egna sätt. New Orleans är lika fattigt och segregerat och våldsamt som du förväntar dig. Polisen går inte att lita på och delar av staden har återhämtat sig väldigt dåligt efter Katrina. Jag spenderade dryga två veckor i New Orleans och har sett större delen av staden. Jag har sett både det fula och det vackra, men jag älskar allt lika mycket.

Trots att Dumskallarnas sammansvärjning utspelar sig i början av 60-talet fungerar den fortfarande som en extremt träffsäker skildring av New Orleans. Under mina veckor där har jag träffat många underliga – och fantastiska – människor. Genom den enastående internetcommunityn CoachSurfing hittade jag en kille som lät mig bo hos honom i två veckor. Han är otroligt generös och sympatisk, och vi kom ganska nära varandra. Genom honom fick jag se mycket av New Orleans som jag förmodligen hade missat annars. Jag har umgåtts mycket med ”locals” och har fått se och uppleva mycket galet. Killen jag bodde hos är gay och introducerade mig till stadens bögkultur (som också skildras i Dumskallarnas sammansvärjning). Jag som aldrig hade varit på en gayklubb tidigare fascineras av den vulgära öppenheten och fick bevittna saker som inte ens nämndes i Queer As Folk. Förutom gayklubbar blev det mycket jazzklubbar. Jag är ingen större jazzentusiast men i New Orleans är det jazz som gäller framför allt annat. Och att höra bra jazz på rätt plats är faktiskt väldigt häftigt. En stor del av publiken är unga hipsters som flytt New York och andra amerikanska storstäder för något äkta och jordnära.

Jag åt julmiddag med en Vietnamveteran som spenderat sju år i Danmark, en tyska som kommit till New Orleans för att skriva sin doktorsavhandling om voodoodrottningen Marie Laveau (som ligger begravd på en otäck kyrkogård ett stenkast från där jag bodde) men stannat och gift sig med voodoodoktor, en bögporrstjärna med ett skrattretande fånigt ”artistnamn” och några andra lika intressanta människor. Jag firade tolvslaget på Nyårsafton i en skitdyr lägenhet – en av de första lägenheterna som någonsin byggdes i USA – några meter från Mississippi. Jag har besökt obehagliga kyrkogårdar, hängt i Central City (Triangle of Death) där Lil Wayne växte upp, ätit alligator, sett Dr John uppträda på hemmaplan, vandrat genom ett öde Irish Channel vid midnatt, sett solen gå ner över Mississippi och fått uppleva hur det känns när drömmar bli uppfyllda. Att resa själv var oväntat smärtfritt och gav mig en frihet som jag aldrig hade fått om jag hade åkt tillsammans med någon annan. Jag kommer aldrig glömma New Orleans och förhoppningsvis får jag möjlighet att återvända någon gång i framtiden.

5 kommentarer:

Mirja sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Mirja sa...

Fan vad fint det där låter! Blir riktigt avundsjuk, en känsla av att jag aldrig kommer uppleva precis det du beskriver infann sig när jag läste.

New Orleans måste jag åka till någon gång, skriver upp på livschecklistan på en gång. Får man fråga vad porrstjärnans artistnamn var? Hehe.

Hare, tack för julkortet förresten, riktigt fint!

Stekspaden sa...

Antar att du ser fram emot David Simons (skaparen av världens bästa serie - The Wire) nya serie Treme. Premiär i april på HBO.

Henrik Valentin sa...

@Mirja.
Jag är övertygad om att du skulle älska New Orleans! :)

Grabbens "riktiga" namn är Lyric, och det är nog roligare än vad han kallar sig i filmer. För mer info: http://www.myspace.com/xsmokey69x :P

@Stekspaden
Jag ser fram emot den serien hur mycket som helst! Jag bodde i Treme och de höll faktiskt på att spela in serien på gatan där jag bodde :) (måste sluta skryta om den här resan ;) )

Mårten sa...

Fantastiskt. Helt fantastiskt. Överflödigt att säga att jag också drömmer om New Orleans, och att jag är avundsjuk.