Daniel Day-Lewis sjunger

Daniel Day-Lewis är kung. Han är en Jack Nicholson och en kvalitetsstämpel. Jag har aldrig sett honom göra en dålig roll och hans prestation i There Will Be Blood måste vara 2000-talets tveklöst bästa rolltolkning. När han gör en roll går han in med all kraft. Han är inte någon skådespelare som går från film till film. Det verkar som att varje roll är viktig och betydelsefull för honom, och det är därför de blir så fantastiskt bra. Under 2000-talet har Daniel bara gjort ett fåtal filmer, så när det nu har kommit en ny film där han gör huvudrollen är jag förstås glad och upprymd. Filmen heter Nine och har oväntat fått nästan uteslutande usel kritik. Trots att Daniel Day-Lewis gör huvudrollen. Jag gick till biografen med ganska låga förväntningar på själva filmen, men väntade mig storslaget skådespel från Day-Lewis. Jag vet inte om det var därför att jag väntade mig en halvdan film som jag blev så positivt överraskad av Nine, eller om det är för att det faktiskt är en bra film. För jag tyckte faktiskt att Nine var både underhållande och fascinerande.

Nine bygger på en Broadwaymusikal med samma namn, som i sin tur är baserad på den inte helt okända filmen 8½ av Federico Fellini. 8½ är allmänt betraktad som ett mästerverk, och hyllas av alla som ”kan film”. Jag har haft filmen liggandes på min hårddisk i flera år, men har aldrig förmått mig att se den. Det kan vara så med klassiker ibland, det är mycket lättare att låta dem ligga än att ta dem till sig. Jag kan därför inte göra någon jämförelse mellan Nine och 8½. Men Nine har gjort mig sugen på att slutligen se 8½. Nine handlar om en hyllad italiensk filmregissör, spelad av Daniel Day-Lewis. Det är 60-tal och han börjar närma sig 50-årsåldern. Med åldern kommer också en livskris. Han ska skriva ett filmmanus till en film som ska spelas in mycket snart men får inte ner ett enda ord på papper. Istället plågas han av minnen av kvinnor som har betytt – och betyder – något i hans liv. Minnena iscensätts som musikalnummer – ofta mycket sexuella – med älskarinnor, hustrun och modern som centrum. Det är färgglatt och svängigt. Och oväntat bra.

Nine är regisserad av Rob Marshall, vars största bedrift är den suveräna musikalfilmen Chicago. Nine är inte riktigt lika bra, och inte lika lättillgänglig. Jag tror inte att de flesta kommer gilla Nine. Större delen av publiken kommer nog hata den. Det är en ovanlig musikal, och det känns lite skumt att filmen har gjorts överhuvudtaget. Storyn är inte särskilt spännande eller omfattande. Det går långsamt framåt och det händer inte mycket. Det dröjer inte många minuter mellan de sexuellt utmanande musikalnumren, där sångerna inte känns speciellt minnesvärda eller trallvänliga. Men jag tycker att Rob Marshall har gjort ett bra jobb. Nine är otroligt snyggt iscensatt. Vinklar, färger, kostymer, kameraåkningar och miljöer känns alla mycket smakfulla och det är skönt att bara luta sig tillbaka och förföras. Kvinnorna i regissörens liv spelas av storheter som Penélope Cruz, Marion Cotillard, Nicole Kidman, Judi Dench och Sophia Loren. De är bra och övertygande allihop. Men framförallt är det Daniel Day-Lewis film. Han överskuggar alla andra. Det finns en intensitet i hans skådespel, och som vanligt märks det att han har levt sig in i rollen totalt. Det känns inte konstigt när han pratar engelska med italiensk brytning eller när han sjunger. Hans sånger låter oväntat bra och slagkraftiga. För oss som älskar Daniel Day-Lewis är Nine en högtidsstund.