Inherent Vice – Thomas Pynchon

Jag vet vad jag tycker om det mesta. I nästan alla frågor har jag en fast ståndpunkt. En av de få frågor som jag är tveksam till är den om droger. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, och jag undviker helst att diskutera ämnet. Jag vill inte knarka själv, men har egentligen inte så mycket emot andra människor som brukar i rimliga mängder. Det skulle vara konstigt om jag helt och hållet tog avstånd från alla droger, samtidigt som mycket av den kultur som jag älskar och konsumerar har producerats i ett påtänt tillstånd. Min syn på droger varierar från mycket liberal till konservativ. Thomas Pynchons nya roman Inherent Vice är extremt stenad, och jag har haft väldigt kul åt alla dumheter under läsningen. Haschdimman ligger tät över hela boken och huvudpersonen, Doc Sportello, är mer eller mindre hög hela tiden. På baksidestexten kan man läsa att ”minns man 60-talet var man inte där”, men Pynchon har uppenbarligen varit där och kommit ut med ett hyfsat välbevarat minne. Han är 72 år och har skrivit en av de mest levande och trovärdiga skildringar av hippietiden som jag någonsin har läst. Inherent Vice är vida överlägsen de hippieböcker – exempelvis Tom Wolfes Trippen – som skrevs när det begav sig och samtidigt som man får en rolig inblick rakt in i de nedrökta hippiehjärnorna är det också en skildring av det större sammanhanget. Boken utspelar sig i skarven mellan 60- och 70-talet och den mörka framtiden anas ständigt i horisonten. Det var en galen tid som aldrig kommer tillbaka, men frågan är om vad som kom efteråt var mycket bättre. Inherent Vice är den roligaste stonerkomedi som du någonsin kommer läsa samtidigt som det är en sorgsen uppgörelse med en sprucken dröm.

I grunden är Inherent Vice en noirdeckare av den gamla skolan. Hippien Doc Sportello driver privatdetektivbyrån LSD (Location, Surveillance, Detection) Investigations där han åtar sig halvskumma uppdrag. Samtidigt som han försöker utföra ett hyfsat seriöst arbete kompromissar han inte med sin hippielivsstil. Han är alltid pårökt vilket bidrar till att göra hans detektivarbete mer spännande. En dag dyker hans före detta flickvän (eller ”old lady” som de uppenbarligen kallas i Kalifornien) upp och informerar honom om att hennes svinrika älskare snart kommer bli kidnappad. Hon vill att Doc stoppar kidnapparna. Doc börjar undersöka fallet som snart visar sig vara mer invecklat och komplicerat än vad han hade trott. Hans undersökningar leder honom till den ena konstiga platsen efter den andra, och de människor han möter är mycket minnesvärda. Ibland är det inte lätt att hänga med i Inherent Vice. Det är inte en traditionell deckare, och storyn kan knappast kallas linjär. Thomas Pynchon bygger upp en förvirrande väv av galna karaktärer och brott, och de lösa trådarna är många. Att karaktärerna alltid är påverkade av droger gör att deras handlingar sällan känns vettiga, och Docs sätt att arbeta skiljer sig väsentligt från de flesta litterära deckares metoder. Kan man släppa att det inte är någon vanlig deckare man läser är Inherent Vice mycket underhållande. Deckarhistorien är inte det centrala. Den är bara en ursäkt för att Pynchon fritt ska få utforska stränderna längs södra Kalifornien som de såg ut under några av 1900-talets mest fascinerande år. Vill man ha full koll på vad som händer kan man ta hjälp av den Wiki-sajt som fans av boken har satt ihop. Inherent Vice är full av roliga referenser till filmer och viktiga 60-talshändelser vilket ökar trovärdigheten ytterligare. Det känns nästan som att man sitter i baksätet på Docs bil och både förfasas och fascineras över det som händer. Det är en fullständigt sinnessjuk och utflippad åktur, men samtidigt kan man inte låta bli att förälska sig i tidsandan och miljöerna.

Jag kände inte till Thomas Pynchon innan jag började läsa Inherent Vice. Jag visste inte att han var en hyllad och prisbelönt författare med tusentals fans som avgudar honom. Efter att ha läst om honom känner jag mig väldigt sugen på att läsa fler av hans böcker. Tydligen är väldigt lite känt om Pynchon. Han har levt ett hemlighetsfullt liv och ingen vet riktigt vem han är. Förutom att skoja med sig själv i The Simpsons har han hållit sig gömd. Det skulle vara otroligt coolt om han – på sin ålders höst - bestämde sig för att skriva en självbiografi. Gubben måste sitta inne på en mängd fantastiska historier. Inherent Vice har kallats ”Pynchon-light” av kritiker. Det verkar som att hans mest kända böcker är betydligt mer komplicerade och svårtillgängliga än den här. Inherent Vice är nämligen ganska lättläst och fantastiskt rolig. Pynchon är en otroligt skicklig författare. På ett förhållandevis vaket sätt skildrar han hippietidens Kalifornien med stor insikt och humor. Formuleringarna är nästan uteslutande lysande. Det spelar ingen roll att man ofta känner sig lite vilse i handlingen – det är inte därför man läser. Jag förundras över att en så pass gammal man har skrivit den här boken. Språket känns ungt och fräscht, och Pynchons sätt att skildra droger, sex och galenskap känns väldigt klarsynt. Det är kanske därför Inherent Vice är så bra; Pynchon har med åren samlat på sig så mycket kunskap och erfarenheter att han är den enda som kan göra en bra hippieskildring och en värdig stonerkomedi. Här finns visserligen de vansinnigt pundiga haschtomtarna som ständigt måste stilla sina munchies och alltid tycks säga flummiga roligheter, men de är skildrade med distans och utan haschhostigt flams. Det är oundvikligt att inte jämföra Inherent Vice med The Big Lebowski – en av mina absoluta favoritfilmer. Boken påminner om filmen i story, upplägg, miljöer och karaktärer. Inherent Vice är aningen mer invecklad och betydligt våldsammare. De kompletterar varandra på ett utsökt sätt. Medan Inherent Vice utspelar sig i skuggan av Vietnamkriget – med allt vad det innebär – utspelar sig The Big Lebowski kort efter Gulf Kriget. Det finns ett allvar i både boken och filmen som gör att de höjer sig över allt annat i genren. Kort sagt, gillar du The Big Lebowski kommer du älska Inherent Vice. Jag vet inte hur det är med er, men vetskapen om att det finns killar som The Dude och Doc där ute får mig att känna mig bättre. Att det finns några som tar det lugnt, för alla oss syndare. Shoosh.