The Glass Room – Simon Mawer

Jag försöker undvika att köpa böcker. De väger för mycket och jag kommer behöva lämna kvar många av dem när jag åker hem till Sverige. Det är en stor omställning för mig. De senaste åren har böcker blivit så pass billiga att jag har vant mig vid att kunna köpa alla böcker som jag vill läsa men inte kan hitta på biblioteket. Min ”önskelista” på Adlibris innehåller nära hundra titlar efter dryga fyra månader utomlands. Men ibland läser man om en bok som man omöjligt kan vänta på att få läsa. Simon Mawers The Glass Room är en sådan bok. Det är en skildring av tiden före, under och efter Andra världskriget. Jag känner ingen som är helt och hållet trött på böcker och filmer om den perioden, och det här är den bästa WW2-skildringen som jag har läst på flera år. Dessutom utspelar sig The Glass Room i Tjeckien, vars roll i kriget jag inte visste något om innan jag hade läst boken. Det är en intressant och tänkvärd bok, men framförallt är den skriven med ett rörande vackert språk. Utan att det händer särskilt mycket var jag nära tårar flera gånger under läsandet. The Glass Room är alltså en bok som berör, med väldigt enkla – men stilsäkra – medel.

På deras smekmånad möter Viktor och Liesel Landauer den fascinerande och framgångsrika arkitekten Rainer von Abt. Det är 1929 och det rika paret har ett lovande liv framför sig. Ingen vet vad som kommer hända några år senare – hur skulle de kunna veta? Rainer von Abt gör ett undantag för paret Landaur och ritar ett hus åt dem. Det tar flera år innan huset blir till verklighet, men när det väl står där, på toppen av en kulle, finns det inte någon tvekan om att det är arkitektens bästa verk. Huset drar åt sig mycket uppmärksamhet, och framförallt det centrala ”glasrummet”, med stora glasfönster och en onyxvägg, fascinerar alla som besöker det. Paret Landauer har snart fått två barn och deras optimism inför framtiden är stor. Men de är ändå inte helt lyckliga, och söker sig ibland bort från varandra. Viktor förälskar sig i en prostituerad, och Liesel har en märklig relation till sin närmsta väninna. Hotet från Tyskland växer sig allt starkare, och det som först verkade vara något upprörande fånigt men övergående visar sig vara väldigt otäckt och verkligt. Viktor är jude och paret tvingas fly från Tjeckien. Det är här som läsaren inser att den centrala karaktären i romanen är vare sig Viktor eller Liesel Landauer utan snarare deras hus. Det är huset och vad som händer med huset som är det boken kretsar kring. Paret Landauer lämnas inte helt åt sina öden, men Simon Mawer fokuserar istället på vad som händer i huset. Under Andra världskriget blir huset ett forskningscenter för tyskarna där de utför sina berömda studier för att särskilja de olika rasernas särdrag. Efter kriget blir huset ett rehabiliteringscenter för skadade barn. Människorna som arbetar och lever i glasrummet är alla intressanta, och deras historier är väldigt gripande.

Att göra en plats – och inte en person – till romanens centrum är ett intressant grepp och Simon Mawer gör ett fantastiskt jobb från den utgångspunkten. Ibland rör sig handlingen framåt i ett sakta tempo, men det slutar aldrig att kännas angeläget eller spännande. Människorna som Mawer skildrar känns alla verkliga och deras öden fascinerar och berör. The Glass Room är en enormt välskriven bok och Mawer formulerar sig på ett väldigt exakt och vackert sätt. Inga ord känns överflödiga och flytet är konstant. Samtidigt som boken skildrar ett antal intressanta människoöden känns den också väldigt lärorik. Man får upp ögonen för Tjeckien, och från att nästan ha varit rädd för att åka dit är jag plötsligt väldigt sugen på att resa dit någon gång. Det verkar vara ett vackert och fascinerande land. Precis som The Glass Room är en vacker och fascinerande roman.