Tove Janssons Muminserier

Att jag älskar Tove Jansson kanske inte kommer som en nyhet. Om man bortser från min mamma måste Tove vara den mest fantastiska kvinnan som någonsin har levt. Jag har läst hennes böcker om Mumintrollen och de andra figurerna många gånger, och deras melankoliska men ändå glada leverne har färgat mig mycket. Ändå har jag aldrig läst hennes egna muminserier från 50-talet. När jag var liten prenumererade vi på en serietidning med muminserier men de var baserade på den japanska animerade TV-serien – som var mitt första möte med mumintrollen – och ganska barnsliga i tonen. Tove Janssons böcker var mycket allvarligare och smartare, och hennes serier är ännu mer vuxna i tilltalet. Nu har Tove Janssons serier om mumintrollen börjat ges ut på svenska och vi som inte var med när det begav sig kan äntligen njuta av de här fantastiskt snygga serierna. Jag läser mycket serier, men det var länge sedan jag läste serier som var så här snygga och fantasieggande.

1954 började den engelska dagstidningen The Evening News - som då var världens största dagstidning - att publicera Tove Janssons muminserier. För Tove var det ett mycket bra jobb, och det ganska otrygga konstnärslivet blev genast bättre med regelbunden inkomst. Efter några år tröttnade hon på alla krav om dagliga prestationer och överlät arbetet till sin bror, Lars Jansson. Serien publicerades som mest i totalt 120 tidningar och hade en stor publik. Serierna tecknades i strippformat i svartvitt och utgjorde längre historier (som ju kan vara ganska jobbiga att läsa i strippformat, tänk bara på de vansinniga Fantomenföljetongerna i svenska dagstidningar) som alla vara olika långa. Muminserierna var barnvänliga, men riktade sig kanske främst till en vuxen publik. Även om karaktärerna är de samma som man har lärt känna via böckerna med sina speciella karaktärsdrag, är det mycket som skiljer sig. Tonen är mer samhällskritisk och allvarlig, och humorn är mer påtaglig. Här är det inget konstigt med att Mumintrollet är självmordsbenägen eller att familjen tar en tripp till den franska Rivieran (eller ”plagen” som mumintrollen kallar det). Mumintrollen rör sig i en större värld, som inte alls är lika isolerad från vår verklighet som Mumindalen brukade vara. Serien befolkas av många karaktärer, varav många är riktigt bra och genomtänkta. Den klassiska muminfiguren Stinky (du vet, den där håriga och charmigt elaka bråkstaken) skapades till serierna och dök aldrig upp i muminböckerna. Ändå är det många som har svårt att tänka sig Mumindalen utan Stinky. En av mina nya favoritfigurer är det lilla djuret Sofus. Han är med i nästan varje serieruta och gör alltid lustiga saker. Ändå dröjer det flera hundra strippar innan Mumintrollet uppmärksammar honom. När Sofus väl blir sedd blir han väldigt, väldigt glad.

Jag gillar muminserierna väldigt mycket. De är lustiga och bisarra. Och väldigt underhållande. Men framförallt är allt otroligt snyggt. Varje serieruta är en teckning som helt klart kan mäta sig med de klassiska svartvita tuschteckningarna från muminböckerna. Det är enkelt, men samtidigt väldigt detaljerat. Rutorna är befolkade med en mängd olika djur och varelser, och alla är tecknade på ett fantasifullt och säkert sätt. Inget ser konstigt eller malplacerat ut. Även den talande helikoptern känns som en självklar del av Tove Janssons muminvärld. Mumintrollen passar utmärkt i serieformat och det är sällan jag kommer över serier som är tecknade på samma självklara sätt. Det finns ingen som kan imitera Tove Janssons stil, och trots att det hänt mycket med seriemediet på de 55 år som har gått sedan de här serierna publicerades står de sig väldigt bra. De känns tidlösa på samma sätt som Tintin.

Serierna är samlade i en otroligt vacker bok. Den är så snygg och imponerande att även jag, som sällan känner att jag måste äga något, var tvungen att köpa den på stört. Det är en väldigt stor bok med snygg tygrygg och vackert omslag. Serierna är tryckta på tjockt och trevligt papper. Det är den finaste bok jag hittills har haft i mina händer det här året. Jag älskar den. På engelska finns serien redan utgiven i flera volymer och det är i samma fantastiska format. Vi kan alltså se fram emot mer av de här underbara serierna. Tove gjorde serien under fem år och det borde åtminstone räcka till fem volymer.

”Jag vill bara leva i frid och ro och plantera äppelträd och samla snäckskal!”


Följande behöver du bara läsa om du är lika nördig som jag:
Jag har varit entusiastisk över Arabias muminmuggar länge, och till min stora glädje hittar jag många av motiven på muggarna i den här boken. Flera av serierutorna har blivit muggmotiv med väldigt små ändringar. Det är kul när man inser att man har sett just den där illustrationen tidigare någonstans. Vi kan kalla det för en skattjakt för extrema muminnördar.