Sjöjungfruns andra fot – Mia Couto

Skolan har börjat igen. Och därmed har jag återigen fått stifta bekantskap med prestationsångesten. Jag gillar inte att vara en student. Kunskapen har alltid haft sitt pris och det känns som att den blir allt dyrare att införskaffa. Jag har inga stora ambitioner med mitt liv. Det jag helst vill göra är egentligen bara att läsa böcker, titta på filmer och TV, lyssna på musik, gå långa promenader och skriva lite om dessa aktiviteter. Men det kommer de aldrig att tillåta. Skolan har alltid gått ut över mitt läsande, men det här läsåret har jag bestämt mig för att hålla igång läsandet även när det är tungt i skolan. För mig är läsandet och böckerna värda otroligt mycket. De bästa historierna har jag alltid fått ta del av genom romanerna. Att bli en av de som aldrig läser är helt enkelt inget alternativ. Den senaste veckan har jag begravt mig i den drabbande Sjöjungfruns andra fot. Den utspelar sig i Moçambique och är skriven av landets mest berömda författare, Mia Couto. Bara att få läsa afrikansk litteratur känns väldigt spännande. Det tillhör ovanligheterna att få läsa afrikanska romaner på svenska, och när de är så bra som Sjöjungfruns andra fot är det svårt att inte bli exalterad. Efter att ha läst några få sidor inser man att man har med en stor roman att göra. Mia Couto skriver fantastiskt, romanen har en stark berättelse som är laddad med tung historia, politik och magisk realism. Mia Couto berättar historien om Moçambique och kolonialismen på ett sätt som känns mer angeläget och lärorikt än vilken historiebok som helst.

På 1560-talet reser den portugisiska prästen Don Gonçalo Silveira till Moçambique. Han tänker frälsa den svarta kungen som styr över landet. Det är dömt att misslyckas. På seglatsen mot Afrika händer många märkliga saker som sätter saker i perspektiv. I packningen har Silveira en staty av Jungfru Maria som har välsignats av påven. Denna staty innehar bokens huvudroll. I början av 2000-talet hittar en kvinna samma staty djupt inne i skogen. Hon tar med den till byn där hon växte upp. Byn är mer eller mindre utplånad efter krig och oroligheter. Där bor många färgstarka karaktärer som alla är dömda till samma öde: ”glömma för att ha ett förflutet, ljuga för att ha en framtid”. När några svarta amerikaner kommer dit med avsikten att hitta sina rötter och det "sanna" Afrika har Couto samlat alla karaktärer som behövs för att skildra Moçambique och hur landet fungerar och har fungerat. Det är oavbrutet intressant och angeläget.

Vi missar så mycket i Sverige. Det finns så mycket vi väljer att inte se att vi får en chock när vi väl öppnar ögonen. Jag har aldrig satt mig in i kolonialismen och vad som har hänt med de afrikanska kolonierna och deras befolkningar efter att deras kolonisatörer gav sig av. Därför är Sjöjungfruns andra fot mycket givande och omskakande. Det är en bok som jag kan rekommendera till alla. Mia Couto har skrivit en riktigt bra berättelse som ger upphov till många tankar och funderingar. Under läsandet kommer jag ofta att tänka på Gabriel García Márquez fantastiska Hundra år av ensamhet. Vad den boken är för Colombia är Sjöjungfruns andra fot för Moçambique. Couto vågar vara rolig, politisk och smart på samma gång och jag känner mig nästan hedrad av att få läsa hans bok. Sjöjungfruns andra fot borde vara obligatorisk läsning och den har gett mig mer än vad jag vanligtvis får ut av en skolvecka.