Årets Bon Iver

När jag funderar över gemensamma drag som återkommer hos mina favoritartister är ”skörhet” ett ord som ofta dyker upp. Jag har svårt för vad många skulle kalla perfekt och vackert. Band som U2 och Coldplay har aldrig kunnat beröra mig. När det låter för välproducerat, felfritt och korrekt kan jag inte släppa in musiken. Det behöver inte vara regelrätt lo-fi för att jag ska kunna ta till mig musik, men hos många av mina favoriter (Dylan, Clash, Stones och Håkan för att ta några exempel) finns det något som inte är helt perfekt. Något skört. Och jag inbillar mig att det är den där skörheten som gör att deras musik blir så otroligt jävla bra. När artisten vågar visa sina brister hamnar lyssnaren på samma nivå. Vi förenas i sprickorna och det blir mer känslosamt, äkta och gripande. De senaste veckorna har jag lyssnat på Säkerts senaste skiva Facit väldigt mycket. Jag tycker att det är ett fantastiskt album och Annika Norlin är betydligt mer intressant som Säkert än Hello Saferide. När hon sjunger på svenska blir hon genast mer bräcklig och äkta. Det är lättare att känna med henne då. Vissa artister gör skörheten till sitt främsta signum. För två år sedan slog mitt hjärta hårt för Bon Iver. Han tog den där skörheten och gjorde något eget av den. Kärleken till honom har slocknat något, även om hans samarbeten med Kanye West är väldigt spännande, men för några dagar sedan stiftade jag bekantskap med en kille som jag skulle vilja kalla för ”årets Bon Iver”. Han kallar sig How to Dress Well och rör sig i en annan genre, men använder samma uttryck och sätter sin skörhet i fokus. Och det låter väldigt bra.

Tom Krell pluggar filosofi och bor i Köln. När han gör musik kallar han sig alltså för How to Dress Well. Det är ett både fint och spännande artistnamn, men säger egentligen ingenting om musiken. Tom Krell gör sin egen grej. Hans röst är ibland läskigt lik Justin Vernons och han utnyttjar samma bräckliga och trasiga estetik som Bon Iver. Det är mycket brus, distorsion och oljud. Men istället för att syssla med Waldenpop gör How to Dress Well r’n’b. Hans första album Love Remains samlar låtarna från hans EPs tillsammans med några nya låtar. Jag fastnar direkt och känner omedelbart att det här är bland det mest passande man kan lyssna på nu när hösten kommer. Tom Krell sjunger riktigt bra. Han har en känsla för melodier och skulle lätt kunna skriva catchiga radiohits. Men det är ju uppenbarligen inte det som är syftet. Han siktar mycket högre än så. Det verkar som att han verkligen vill beröra. Och han har insett att han måste vara skör, bräcklig och lite trasig för att lyckas med det. Love Remains är en mörk skiva. Musiken känns deppig, höstig och väldigt rörande. Två av låtarna heter Suicide Dream 1 och 2. Till skillnad från nästan all annan r’n’b är avsaknaden av låtar om sex och kärlek total. Det känns väldigt befriande. Tom Krell är lämpligt sällskap för alla ensamma människor när vi stiger in i årets mörkaste månader.