torsdag 23 december 2010

Aaron Neville – En kärleksförklaring

Det är jul igen. Förra julen tillbringade jag i New Orleans, och det känns inte riktigt som att en klassisk jul med den dysfunktionella Norrköpingsfamiljen kan leva upp till de fantastiska galenskaper som hände där. Nu sitter jag här och lyssnar på Aaron Neville och försöker komma tillbaka till NOLA i tankarna. Det har varit mycket Aaron de senaste månaderna. Hans låt Hercules, som utan tvekan är en av de skönaste r’n’b-låtarna som någonsin har spelats in i New Orleans, fick mig att vilja lyssna på mer av honom. Inte helt oväntat visade det sig att Aaron spelat in vansinniga mängder grymma låtar genom åren, och några av de största musikkickarna som jag har fått under hösten har varit från hans gamla 60-talsinspelningar. Aaron håller fortfarande på med musik, 69 år gammal, men man kan ganska lugnt konstatera att han storhetstid var under 60-talet. På 70-talet bildade han och brorsorna Art och Cyril det smått legendariska The Neville Brothers, som också gjorde en hel del sköna låtar. Det kommersiella musikklimatet på 80-talet gjorde att Aaron kunde tjäna feta pengar på sin fantastiska röst, men som med så många andra stora artister förstörde 80-talet hans sound och alla hans särdrag. När man vet vad Aaron är kapabel till blir man nästan gråtfärdig när man lyssnar på de Lugna favoriter-hits som han kom att spela in. Men det verkar som att Aaron har kommit in på rätt spår igen de senaste åren. Det glädjer mig. Det här blogginlägget är tänkt som en liten introduktion till dig som är obekant med Aaron och hans musik. Jag kommer berätta varför jag gillar honom och avsluta med en liten lista på hans mest fantastiska låtar.

Aaron Nevilles gestalt kan vara lite avskräckande. Hans högra ögonbryn pryds av det största födelsemärke som jag har sett utanför cancerkliniken och hans kropp är enorm. Redan på det fysiska planet fascineras jag av Aaron. Han är kul att titta på. Aaron Neville föddes 1941 i New Orleans. Han är en svart NOLA-kille med indianblod i ådrorna som belönades med en av världens skönaste röster. Skivdebuten kom 1965 med klassikern Tell It Like It Is som gjorde Aaron till en stor stjärna i r’n’b-världen. Det är en av de bästa låtar som jag någonsin har hört. Aaron Neville fick dock aldrig det där stora genombrottet som han förtjänade och skivkatalogen ekar oroväckande tom mellan det sena 60- och det tidiga 90-talet. Under 60-talet spelade han dock in många odödliga låtar. R’n’b-scenen i New Orleans blomstrade under 60-talet och ingen fick till lika schyssta låtar som Aaron Neville. Många av hans låtar från den tiden har belönats med coola texter, fantastisk sång, perfekta basgångar och enastående blås. Tillsammans med soundet på London Calling och Exile on Main Street har jag nog aldrig hört något som låter skönare, coolare och bättre än Hercules. Grejen med Aaron Neville är att han inte enbart har spelat in bra material, även på 60-talet spelade han in många halvdana låtar, men om man letar runt ett tag hittar man till slut några av den amerikanska söderns bästa låtar. Här kommer min lista över Aarons fem skönaste låtar, med en kort motivering för varje låt. Jag har samlat ihop låtarna på Spotify och om du vill ha mer rekommenderar jag att du tar en titt på samlingsskivan Hercules.

1. Tell It Like It Is
Den här låten är fantastisk på alla sätt. Den är oändligt vacker och det är tveksamt om någon, någonsin, har sjungit bättre än Aaron här. Ibland får låten mig att tänka på Håkan Hellströms mest storslagna låtar, och det finns onekligen vissa gemensamma drag mellan Aaron och Håkan.

2. Hercules
Inget låter coolare än Hercules. Den där basgången som drar igång låten är oslagbar och när Aaron börjar sjunga känns det som att han är häftigast i hela New Orleans. Det här är en av de bästa håll-huvudet-högt-låtar som någonsin har skrivits. ”Talk about me if you please but I must be Hercules”

3. How Could I Help But Love You
Aaron Neville har den perfekta rösten för kärlekslåtar. Han har så mycket attityd och feeling att varje ord låter sant, och det är omöjligt att inte bli berörd. How Could I Help But Love You är en av de finaste kärlekslåtar som jag har hört.

4. I’m Waiting At The Station
Det finns många grymma låtar om tåg och tågstationer. Så många att jag borde ägna ett blogginlägg åt tåglåtar. Då skulle den här fantastiska låten definitivt få vara med. Som de andra låtarna på listan har den ett skönt sound, en bra text och en fantastisk sångprestation från mr Neville.

5. The Greatest Love
Egentligen talar alla de här låtarna för sig själva. The Greatest Love är helt enkelt en jävligt bra låt. Den är väldigt medryckande och fin. Och whoandet i refrängen är det bästa någonsin.

2 kommentarer:

Jonas sa...

Grymt bra att du lyfter fram Aaron! Han förtjänar verkligen att få fler fans. Jag var (och är fortfarande) också helt förhäxad av Hercules. Jag upptäckte den via samlingen New Orleans funk vol 1 från Soul jazz records som är en helt mästerlig samlingsplatta, skaffa den!

Har du möjligtvis hört Aarons senaste platta, I Know I've Been Changed?

Förutom Hercules och andra mästerverk är jag väldigt förtjust i Joy to the world som han gör tillsammans med The blind boys of Alabama, http://open.spotify.com/track/40uI05HMRzZ32hCpsSgnGk

Du ska också veta att jag läser din blogg noggrant även om jag inte kommenterar så ofta. Keep up the good work!

Henrik Valentin sa...

Hej och tack för kommentaren! Det är sällan jag får respons på den här typen av inlägg :)

Jag tror faktiskt att jag upptäckte Aaron på samma samling. Riktigt bra skiva :)

Jag har inte hört hans senaste album. Jag har inte hittat den (illegalt) någonstans. Men jag har läst några positiva recensioner och den verkar lovande.

Den där Joy to the world kändes väldigt stämningsfull, trots att julen börjar lida med sitt slut.

Alltid kul med positiv respons på det jag skriver. Tyvärr känns det som att det blir svårare och svårare att komma på bra saker att skriva om, men jag har som mål att skriva åtminstone ett inlägg i veckan :)