Sunset Park – Paul Auster

Min dator kraschade förra veckan. Tidigare har jag alltid lyckats återuppliva den, men nu verkar det inte bättre än att den är död. Utan dator blev Uppsalatillvaron radikalt annorlunda. Samtidigt som det har varit frustrerande att inte kunna kolla mailen och ladda ned den dagliga skörden av TV-serier och filmer känns datorns frånvaro som en befrielse. Jag har kunnat strunta i Facebook och bloggar, och därmed känt mig lite mer avslappnad än vanligt. I helgen läste jag Paul Austers senaste bok, Sunset Park, och insåg återigen hur mycket jag älskar honom och hans böcker. Det är tur att Auster är så produktiv. Det är bara han och Joyce Carol Oates som klarar av att spotta ur sig grymma böcker i samma sinnessjuka takt. Det var inte längesen jag skrev om Austers näst senaste bok Invisible, som nyligen utkom på svenska. För att vara en Austerbok var den ovanligt jordnära och väldigt spännande. Jag älskade den. Sunset Park är kanske inte lika bra och tillfredsställande som Invisible, men än mer jordnära och vardaglig. Kanske har Auster tröttnat på sina eviga mindfucks?

Paul Auster älskar sitt New York, och särskilt gillar han Brooklyn. Sunset Park är ett halvfattigt område i västra Brooklyn som gränsar till den enorma Green-Woodkyrkogården. I ett utdömt hus har några fattiga, men intellektuella och begåvade, unga människor bosatt sig. Dit kommer bokens huvudperson, efter många år på flykt från sig själv och sin familj. Han känner sig skyldig över sin halvbrors tragiska död tolv år tidigare och har aldrig riktigt kunna släppa sina skuldkänslor. Olika omständigheter tvingar honom till slut tillbaka till New York och försiktigt börjar han ta kontakt med sina föräldrar. Sunset Park är en nedtonad och eftertänksam Austerroman. Mest påminner den om hans tidigare roman Dårskaper i Brooklyn (The Brooklyn Follies) och precis som den boken skulle Sunset Park kunna bli världens bästa indiefilm. Karaktärerna är starka och Auster får mycket vettigt sagt om skuld, relationer och kärlek. Han har samma flyt i språket som vanligt och Sunset Park är en mycket angenäm läsupplevelse. Austers storhet är att han kan skriva om svåra, jobbiga och konstiga saker på ett självklart och lättläst sätt. Jag har aldrig upplevt honom som pretentiös, bara som otroligt smart och intressant. I Sunset Park undviker han konstiga och oförklarliga händelser, men låter små sammanträffanden ha en viktig roll. Skildringen av Sunset Park och närliggande Brooklynområden är också mycket fin och Auster får mig att längta tillbaka till New York. Jag ser redan fram emot Austers nästa roman.