lördag 12 mars 2011

En finsk Erlend Loe

Jag har aldrig tänkt särskilt mycket på Finland. Jag har aldrig varit där och aldrig haft några planer på att åka dit. På sin höjd har jag förknippat landet i öst med Fazerchoklad, mumintroll, dåliga ”inte sära, bara rispa”-skämt och Markus Krunegårds mamma. Men sedan jag förälskade mig i en finsk tjej har jag dagligen blivit påmind om Finlands existens. Det verkar ju onekligen som att Finland är en lite tråkigare version av Sverige, dock med ett vansinnigt språk som piggar upp allting. För att bekanta mig med den finska kulturen bortom Mumindalen har jag läst två böcker av Miika Nousiainen. Han är en oväntat rolig kille med en hel del intressanta idéer. Typ en finsk Erlend Loe. Finland och finnarna är centrala i hans båda romaner, Hallonbåtsflyktingen och I långa loppet, och han visar prov på någon slags skämtsam nationalism med mycket distans. Jag har svårt att se en svensk författare skriva liknande böcker, det hade kunnat få katastrofala följder för vilken författarkarriär som helst och inte heller varit särskilt roligt, men att läsa Miika Nousiainens böcker är både kul och lärorikt. Och de ökar definitivt lusten att ta färjan österut.

Hallonbåtsflyktingen är en bisarr liten bok, överdriven och konstlat tillskruvad. Den handlar om en finsk kille som helst av allt vill vara svensk. Han beskriver sig själv som transnationell och hävdar att han är en svensk man fångad i en finsk mans kropp. Hans intresse för Sverige går inte att mätta och han är beredd att göra vad som helst för att bli svensk på riktigt. Inledningen är lite småseg och tråkig men i takt med att hungern efter svenskheten ökar blir boken alltmer bisarr och därmed roligare att läsa. Hallonbåtsflyktingen är bitvis en riktigt rolig bok men ofta känns det som att budskapet tar över helt. Syftet med boken är uppenbarligen att skildra finnarnas relation till Sverige. Ska man tro Nousiainen finns det en allmänt utbredd fixering av Sverige och dessutom någon slags avundssjuka gentemot svenskarna. Men det Sverige som skildras i boken är väldigt avlägset för mig, där alla är sossar och åker på mysiga Thailandssemestrar över jul. Det är en främmande och konstig Sverigeskildring som jag inte alls kan relatera till, men kanske stämmer den överrens med den allmänna uppfattningen om Sverige bland finnarna. Huvudpersonen i Hallonbåtsflyktingen är en långtifrån trovärdig karaktär, en slags psykopat som bara kan existera i litteraturen, hårt styrd av författarens syften. Därför går det aldrig att sympatisera med hans längtan och strävan efter svenskheten, utan han ter sig mest som en osannolik idiot. Hallonbåtsflyktingen är en intressant läsupplevelse som lämnar en konstig eftersmak. Jag fortsätter nog att tro att Finland i princip är samma land som Sverige tills någon bevisar motsatsen.

I långa loppet, Nousiainens andra bok, är en bättre roman på alla sätt. Den är roligare och mer välskriven, samtidigt som den lyckas beröra emellanåt. I långa loppet handlar om Finland som löpningsnation. Löpning är något som jag kommit att bli allt mer intresserad av och jag springer väldigt mycket själv. Jag är inte riktigt lika fanatisk som huvudpersonen i I långa loppet men under hela den gångna vintern har jag sprungit fyra mil varje vecka trots det snöiga underlaget. Därför känns I långa loppet som en kul och angelägen bok för mig. Handlingen kretsar kring en pappa som nyligen har förlorat sin son, löpartalangen Jarrko, till havet. Mycket pekar på att det var självmord. För att inte pappan ska gå under försöker hans dotter ta över Jarrkos plats som familjens lovande löpare. Pappan är helt sinnessjuk när det kommer till löpning, inte helt olik huvudpersonen i Hallonbåtsflyktingen, och lever hela sitt liv efter någon slags bristfällig löpningsfilosofi. Han citerar jämt finska löparlegender och pratar om löpningen som om den skulle kunna lösa alla världsproblem. När dottern blir tillsammans med en finsk kille blir han besviken eftersom han hade hoppats på en kenyansk pojkvän så att barnbarnen skulle få bra löpargener. Han är helt sjuk i huvudet. Precis som Hallonbåtsflyktingen känns inte I långa loppet helt övertygande till en början. Men snart tar det sig. Pappan pressar dottern alltför hårt och boken berättas omväxlande ur både dotterns och pappans perspektiv. Att få höra dotterns syn på händelserna ger lite nödvändig balans till pappans galna tankar och får berättelsen att utveckla sig till en fin skildring av en familj som försöker återhämta sig efter en hemsk och omskakande händelse. Slutet är nedtonat och passande. Samtidigt som man alltså får ta del av en rolig och småmysig berättelse får man lära sig om finsk idrottshistoria. Det är egentligen helt ointressant, men presenterat på ett så kul sätt att man känner sig sugen på att dra lite Lasse Virén-anekdoter nästa gång man går på fest.

Miika Nousiainen är en duktig författare. Hans sätt att skriva påminner mycket om Erlend Loe. De har samma försiktiga och stillsamma humor. Båda är skickliga på att få vardagliga situationer att kännas helt vansinniga och lyckas på ett snyggt och lugnt sätt bygga upp ett tillstånd av total galenskap. Samtidigt lyckas de säga rätt mycket om samtiden och det moderna samhället. Jag ser fram emot att få läsa Nousiainens nästa roman och förväntar mig då att få ytterligare insikt i det finska folket, och deras uppfattning om sig själva.

1 kommentar:

kulturkonsument2012 sa...

Jag har precis läst böckerna och tycker verkligen att det var en rolig och rätt annorlunda läsupplevelse. Här är vad jag skrev: http://kulturkonsument2012.wordpress.com/2012/08/07/hallonbatsflyktingen-och-i-langa-loppet-miika-nousiainen/