Norwegian Wood-filmen

Det är mycket Haruki Murakami just nu. Jag började läsa den hett efterlängtade svenska översättningen av Murakamis senaste mastodontroman 1Q84 igår och ikväll var jag och såg den nya filmatiseringen av hans succéroman Norwegian Wood från 1987. Det verkar som att Murakami har nått en väldigt stark position även i Sverige och många jag träffar, även sådana som jag aldrig trodde skulle läsa en bok, har läst flera av hans romaner. Haruki Murakami har blivit en författare som man ska läsa. Kanske inte helt olik Stieg Larsson, om man ska göra en extrem jämförelse. Att hans böcker skulle filmatiseras var inte helt oväntat och att Norwegian Wood skulle vara först ut kändes ganska självklart. Ingen av hans andra romaner är lika jordnära. Att göra film av flera av hans andra böcker hade varit en ordentlig utmaning och kanske skulle ett annat format (varför inte som animeserier?) passa bättre. Norwegian Wood borde därför vara förhållandevis enkel att filma.

Det är fyra år sedan jag läste Norwegian Wood och jag har inte några minnen av att det skulle ha varit en stark läsupplevelse. Jag har läst allt som finns översatt av Murakami på svenska och engelska, och Finpop borde rimligtvis vara den svenska blogg eller hemsida med flest texter om hans böcker. Jag är ett stort och inbitet fan. Men just Norwegian Wood imponerade aldrig på mig. Jag fastnade varken för storyn eller karaktärerna. Vad jag kan minnas var det en utdragen bok full av märkliga självmord, jobbigt och oromantiskt sex och lika osympatiska som ointressanta karaktärer. Som 60-talsskildring var den ovanligt oengagerande. Vad som gjorde starkast avtryck på mig var den ärliga skildringen av det meningslösa studentlivet och de tråkiga universitetsstudierna, något som jag ofta kunnat identifiera mig med. Murakami inkluderar ofta starka, och nästan provocerande och påfrestande, sexskildringar i sina böcker och de är fler och mer intensiva i Norwegian Wood än någon av hans andra romaner. Det var bland annat lusten att se hur det påträngande sexet skulle gestaltas i filmatiseringen som trots allt gjorde mig sugen på att se filmen. Som filmatisering av en bok visar sig Norwegian Wood vara perfekt, men den lider förstås av förlagans många problem.

Den vietnamesiske regissören Tran Anh Hung har gjort ett imponerande jobb med Norwegian Wood. Estetiskt och visuellt är filmen fulländad med sina vackra bilder och poetiska bildspråk. Till en början är det visuella tillräckligt imponerande för att kompensera för den halvdana storyn. Det handlar som bekant om en kille som efter att hans bästa vän har tagit livet av sig förälskar sig i dennes sorgsna och deprimerade flickvän som lämnats kvar att våndas och misströsta. Filmens berättande håller sig väldigt nära boken, även om vissa saker har tonats ned. Sexskildringarna blir inte alls lika jobbiga på filmduken, men samtidigt blir karaktärerna väldigt anonyma. Det är svårt att sympatisera med någon av dem och huruvida skådespelarna är bra eller inte är väldigt svårt att svara på. De går mest omkring med samma ansiktsuttryck hela tiden och ser dystra ut. Dialogen är väldigt sparsmakad och alla skådespelare känns ovanligt tillbakahållna. Det ger förstås en viss effekt och känsla åt filmen, men det känns inte riktigt som att någon har vunnit på det. Filmen är klippt på ett okonventionellt sätt med korta scener som slutar helt plötsligt, utan att fylla någon direkt funktion och efter ett tag börjar det kännas riktigt segt. När huvudpersonen sitter på en klippa och dramatiskt gråter och dreglar i vad som känns som 15 minuter är inte sömnen långt borta. Storyn i Norwegian Wood var aldrig tillräckligt bra för att framgångsrikt fylla hela boken och filmen är minst en halvtimme för lång. Tråkigt nog kände jag mig ganska glad, och trött, när eftertexterna började rulla. Glad åt att få lämna biografen. Det är inte en dålig film, precis som boken den bygger på inte är en dålig bok. Men Haruki Murakami har skrivit så mycket bättre romaner och trots att dessa är mer utmanande att filmatisera hoppas jag att det kan bli film av någon av dem. Recensionen av 1Q84, som hittills känns väldigt lovande men kanske lite väl Murakamitypisk, bör dyka upp här på Finpop om en vecka.



DN, SvD