Mohammed Ali slår knockout igen

”Den här går tillbaks när jag var tretton år, hungrig som ett lejon som slickar sina sår.” När jag var tretton var det The Latin Kings som gällde. Borta i tankar var favoritlåten och jag satt i mitt pojkrum och diggade. 10 år senare händer det fortfarande att jag sätter på I skuggan av betongen och tänker mig tillbaka. Men det är inte längre The Latin Kings som är bäst i hiphop-Sverige. Efter att TLK hade lagt ifrån sig kungakronan tog Salazarbröderna sig an en ny generation rappare och AYLA-kollektivet bildades. Jag fick upp ögonen för AYLA förra året och sedan dess har jag lyssnat på de olika medlemmarnas skivor regelbundet. De ligger riktigt bra till i min last.fm-statistisk och det känns som att de blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på dem. All musik som görs av AYLA-kollektivet har sina rötter i just TLK och de förfinar den svenska hiphoptraditionen på ett väldigt intressant och imponerande sätt. Svensk hiphop har faktiskt aldrig låtit bättre. AYLA-medlemmerna har alla lite olika stil och inriktning. Medan Stor kör på ett sinnessjukt flow och snygga rim skriver Carlito politiskt angelägna låtar. Men de av AYLA-killarna jag gillar mest är ändå duon Mohammed Ali. Jag lyssnade sönder deras första skiva Processen och nu när deras första officiella album Vi är här är jag vädligt entusiastisk.

Att Mohammed Ali väljer att kalla sitt nya album Vi känns på flera sätt självklart. Alla deras låtar andas samhällskritik och politik. De är aldrig lika uppenbara eller naivt radikala som Carlito utan väljer att betrakta och skildra lika mycket inifrån som utifrån. Ofta blir det väldigt effektivt. Deras låtar blir rapporter från ett Sverige som sällan syns i media, långt borta från Melodifestivalen och Solsidan. Det har alltid varit svensk hiphops främsta uppgift att rapportera om det som de som bestämmer väljer att inte se, och det finns ingen som gör det bättre än Mohammed Ali. Deras betraktelser från förorten är Sveriges motsvarighet till Ken Loachs filmer. Mohammed Ali och deras budskap behövs. Vi är ett löjligt starkt album laddad med vassa formuleringar och smarta texter. Beatsen av Mack Beats och bröderna Salazar kan vara de bästa som har hörts på ett svenskt hiphopalbum. Helhetsintrycket är otroligt positivt och produktionen känns riktigt tight. Det bästa är ju att man hela tiden är medveten om att skivan kommer växa ännu mer. De tidigare AYLA-skivorna har alltid känts bäst efter ett tiotal lyssningar vilket förmodligen betyder att jag kommer lyssna på Vi i många månader framöver. Det finns många grymma låtar här. En del är väldigt rörande och personliga. Särskilt Flykten och den vemodiga Sista resan får mig att känna på samma sätt som jag kände för Borta i tankar för tio år sedan. Det känns som att Mohammed Ali har utvecklats och det är imponerande att de vågar varva de klassiska förortsskildringarna med reflekterande och sorgsna låtar vars texter måste ligga dem väldigt nära. Samtidigt hinner de med en del halvdumma och naiva låtar, men grabbarna är inte mycket äldre än mig och man kan inte klandra dem när den större delen av albumet är så stark som den faktiskt är. Det finns en fin balans mellan hjärta och hjärna här och Mohammed och Ali framstår som väldigt sympatiska. Det kan inte bli annat än knockout. Igen.