fredag 10 juni 2011

An Evening of Long Goodbyes – Paul Murray

Det är ganska sällan som böcker och filmer gör några större avtryck nuförtiden. Annat var det när man var yngre då varannan bok kändes som en livsförändrande upplevelse. Ju äldre jag blir desto svårare blir det att beröra mig (således kan ni förvänta er några få årliga blogginlägg framöver). Jag har ju redan sett och läst allt. Men det finns förstås undantag, även om de är få. Ibland hittar man faktiskt de där böckerna som helt oväntat slår undan benen på en. I februari skrev jag en hyllande recension av Paul Murrays pojkskoleroman Skippy Dies. Det är en fantastisk bok som jag ännu inte har lyckats släppa helt. Paul Murray bländade mig totalt med sitt insiktsfulla och roliga sätt att skriva och jag har känt mig sugen på mer av honom hela våren. Den här veckan har jag läst hans debutroman An Evening of Long Goodbyes, också det en fantastisk roman. Paul Murray är årets litterära fynd och jag kan rekommendera alla att läsa hans två romaner. Han är rolig och smart och skriver bättre än de allra flesta. An Evening of Long Goodbyes är en irländsk Dumskallarnas sammansvärjning, med en mästerligt utflippad story och mycket att säga om vår samtid.

Huvudpersonen i An Evening of Long Goodbyes, Charles Hythloday, är ett riktigt överklassvin. Man borde inte gilla honom, men efter bara några sidor hyser jag varma känslor för denna märkliga unga man. Efter att hans pappa dött och mamman lugnar sina nerver på ett behandlingshem bor han och hans syster själva, tillsammans med familjens bosniska hemhjälp, i familjens stora herrgård utanför Dublin. Han är 24 år gammal och har inga större ambitioner med sitt liv. Han vill verkligen inte arbeta, utan spenderar hellre sin tid med att dricka dyra viner och titta på gamla filmer, och försöker förfina sin kultiverade livsstil. Livet går långsamt framåt och Charles har ingen aning om hur världen ser ut bortom familjens ägor. När hans mamma kommer tillbaka och, det efter flera komiska händelser, blir pinsamt uppenbart att familjen inte har några pengar kvar blir Charles tvungen att skaffa sig ett jobb. Han känner sig förnedrad och utjagad från sitt eget hem flyttar han in hos en av hans systers tidigare pojkvänner. Denne bor i ett fattigt och tråkigt betongområde där såväl barn som vuxna missbrukar heroin. Charles, som inte har någon som helst erfarenhet av något, har svårt att hitta ett jobb och genom ett bemanningsföretag hamnar han till slut på en brödfabrik, sida vid sida med inhyrda lettiska arbetare. Samtidigt som Charles börjar få upp ögonen för de fattiga och utsattas verklighet smider han planer för hur han ska kunna få tillbaka sin tidigare position som godsherre. För att slappna av flyr han in i de gamla Hollywoodfilmernas värld. Han är särskilt förtjust i den gamla filmstjärnan Gene Tierney och hennes filmer, och under läsandet av An Evening of Long Goodbyes får vi lära oss mycket om hennes tragiska liv.

Paul Murray är en rolig jävel. Skippy Dies och An Evening of Long Goodbyes hör till de roligaste böcker som jag någonsin har läst. Hans karaktärer och situationer är roligare än vilken hajpad amerikansk komediserie som helst. Men det fantastiska med Murray är att han är så mycket mer än bara rolig. Han använder sin fantastiska humor för att förstärka sina redan starka berättelser. An Evening of Long Goodbyes är i grunden en mycket rörande och gripande bok om en trasig familj, och ett på många sätt trasigt samhälle, som valt att leva i en illusion för att verkligheten är för hård och mörk att hantera. Hade inte Paul Murray haft sin humor hade det kanske varit helt outhärdligt att läsa An Evening of Long Goodbyes, för egentligen handlar det om ganska jobbiga grejer. Den bok som ligger närmast är nog John Kennedy Tooles superklassiker Dumskallarnas sammansvärjning, en av mina absoluta favoritböcker. Precis som Dumskallarnas sammansvärjning inte bara handlar om huvudpersonens vansinnigheter och missöden utan också är en stark skildring av staden New Orleans ger också An Evening of Long Goodbyes en intressant bild av Dublin. Murray skildrar de moderna europeiska storstäderna, med billig arbetskraft från östeuropa, bemanningsföretag, drogproblem i ytterområdena och så vidare, på ett brinnande intellektuellt sätt som känns förvånansvärt originellt. Paul Murray är alltså både rolig och smart, och han skriver dessutom otroligt bra. Att det här skulle vara hans debutroman känns ofta lite svårt att fatta. Han skriver så självklart och enkelt, och med ett sådant fantastiskt flyt, att vem som helst skulle bli avundssjuk. Hans karaktärer är levande och intressanta, och omöjliga att inte gilla. När jag slutar läsa An Evening of Long Goodbyes är det med blandade känslor. Jag är glad att jag fått läsa en så fin bok, men samtidigt lite ledsen att det inte finns mer att läsa av Paul Murray. Jag väntar ihärdigt på hans nästa bok.

3 kommentarer:

P.J. sa...

Har du lyssnat något på Woods senaste? även om den var en besvikelse för mig, så kanske den skulle falla dig mer i smaken - med tanke på att du gillade deras förra mer; eller så blir fallet hårdare.

Henrik Valentin sa...

Jag har lyssnat på den typ två gånger och kan inte riktigt säga att jag gillade den heller. De två tidigare albumen var riktigt bra, men det kanske inte är helt lyckat att släppa ett album om året ändå...

Måste också säga att mitt intresse för Woods minskat något enormt sen jag såg dem live i Stockholm i mars. Det var - utan konkurrens - den största konsertbesvikelsen i mitt liv. Jag hade ganska stora förväntningar men ett drygare band får man fan leta efter. De betedde sig som arroganta svin på scenen och sket fullständigt i publiken. Jag blev ganska förbannad och har inte riktigt kunnat släppa bitterheten sedan dess. Så Woods är nog ett avklarat kapitel för min del. Tror inte jag kommer återvända till dem. (Och samma gäller Cass McCombs efter hans skitspelning i början av juni i Stockholm.)

Har du några andra tips på ny musik? Tycker att det har varit lite småtråkigt vad det gäller nyheter de senaste veckorna. Har missbrukat Cults-skivan och tycker att Timbuktus senaste har några guldkorn, men jag känner ändå sug efter något mer...

P.J. sa...

Dylan släppte ju åtta album under hans första sex år och många andra släppte ett album varje år, men man kanske bör separera då med nu.

Jaså, var Cass kass alltså? Tråkigt, skivan är ju rätt så trevlig - men det var Woods två första också. Lustigt, man kan undra när de visar "sitt riktiga jag" - i musiken eller i uppträdandet (måste vara båda).

Jag har haft fullt upp i skolan fram tills igår och idag vaknade jag upp och var riktigt sjuk... Så jag har inte riktigt haft tid eller ork, tyvärr. Sedan är jag i en period präglad av trötthet gällande pop/rock och sådant. Nu har jag mest lyssnat på ambient/shoegaze/minimal/experimental och allt vad det kallas.
Vet inte om The Antlers nya är något att ha, likaså med Black Lips, White Denim, Vetiver, WU LYF... För de har jag inte lyssnat på än. Jag har inte lyssnat på Cults ens, får ta och göra det.

Balkans och My Morning Jacket är helt okej. Thurston Moore blev jag lite besviken på, men den växer kanske om jag lyssnar mer.
Annars gillar jag Thao & Mirah, Julian Lynch och Snowman bland annat.
Detta blev inte några tips, direkt, men jag får återkomma när jag mår bättre och har kunnat lyssnat på mer.

Timbuktus nya har jag inte lyssnat på personligen, men jag har hört den dagarna i ända då min syster spelat den. Känner den inte alls. Kanske beror på hur jag är rent psykiskt just nu eller liknande, men den enda som jag riktigt gillar är "Dansa". Den är tung. Tycker liknande om Arctic Monkeys nya också, även om jag knappt har lyssnat på den (så jag ska inte döma), men av det jag har hört är det så otroligt tråkigt, lojt. Precis som om de vet att de nu har en ställning som gör att de kan släppa ett skitalbum, för det kommer ändå komma folk till deras konserter.