New Finnish Grammar – Diego Marani

För några år sedan hade jag obekymrat passerat förbi romanen New Finnish Grammar utan närmare eftertanke, trots den ju helt fantastiska titeln. Det var innan jag träffade en viss finsk tjej och allt med Finland hade fått ett magiskt skimmer över sig. När det anonyma grannlandet i öst bara förknippades med fylla och mumintroll (inte nödvändigtvis i kombination). Jag besökte Finland – tillsammans med nämnda tjej – för första gången i augusti och hade det riktigt trevligt. Förutom det vansinniga språket, exploateringen av mumintroll (till min stora glädje finns de precis överallt!) och de tvångsmässiga bastubaden är Finland väldigt likt Sverige. Men det finns uppenbarligen de som gillar att framställa Finland som något mystiskt och unikt. Italienaren Diego Marani är en av dem. För tio år sedan skrev han en bok med stark Finlandsanknytning som, trots fina utmärkelser och priser, först nu har översatts till engelska (det är alltså inte bara i Sverige som vi är extremt sega med att översätta litteratur från främmande språk). New Finnish Grammar är en ganska grym bok. Diego Marani verkar vara en lite speciell man. Han jobbar med lingvistiska frågor för EU i Bryssel, har hittat på ett eget språk och gett ut flertalet – i Italien – uppmärksammade böcker. Med New Finnish Grammar har ambitionen uppenbarligen varit att skriva en klassiker för vår tid – och jämfört med nästan alla nyare böcker känns det som att man har med något tidlöst att göra när man läser den här romanen. Boken utspelar sig under andra världskriget och kunde i princip ha skrivits närsomhelst under de senaste 60 åren. Marani behandlar svåra ämnen som de flesta författare skulle undvika och lyckas med sina gedigna kunskaper i lingvistik komma språket och dess roll och funktion ovanligt nära för att vara en romanförfattare. Dessutom har boken en ganska häftig och mystisk handling och innehåller nästan snuskigt mycket Finlandsexotism.

Hösten 1943 hittas en man utan minne i den italienska staden Trieste. Han har förlorat talförmågan och verkar inte känna igen någonting. Ingen vet vem han är, och det enda som ger en liten ledtråd till vem han kan vara är det finska namnet på hans sjömanskostym. En finsk läkare i exil, som jobbar för tyskarnas räkning, fattar intresse för mannen. Läkaren har en splittrad relation till hemlandet men tar sig entusiastiskt an utmaningen att lära mannen utan minne, språk eller identitet det finska språket. Och mycket långsamt börjar mannen lära sig det finska språket varpå han skickas till ett oroligt Helsingfors för att ytterliga utveckla sin personlighet. I den finska huvudstaden väntar honom ensamhet, en märklig pastor med många intensiva berättelser från Kalevala och en söt sjuksköterska. Frågan är bara om mannen verkligen är finsk?

Svaret på den frågan är ett uppenbart nej, och det är man ganska övertygad om efter bara ett fåtal sidor. Marani har inte haft för avsikt att skriva en thriller eller en raffinerad gåta. New Finnish Grammar är bitvis spännande men Marani har fokuserat på helt andra saker än att berätta en spännande historia. Det här är ingen Breaking Bad. Ibland blir det onekligen lite segt och tråkigt men ofta känns det faktiskt som att Marani har mycket vettigt säga. Det är en otroligt välskriven bok, och det känns nästan som att man borde läsa den flera gånger för att kunna ta in allt. Boken omfattar bara 190 sidor men innehållsmässigt är det en väldigt stor och omfattande roman. Den stora frågan som Marani behandlar i New Finnish Grammar handlar om vilka faktorer som gör oss till de vi är - vad som formar oss som individer och personer. Minnen, nostalgi och myter får stor plats. Vi får följa hur mannen utan minne försöker skapa sig en identitet utifrån nästan ingenting och fascineras av hur väl han lyckas – men samtidigt, oundvikligen, också misslyckas. Eftersom Marani är språkvetare får språket mycket utrymme i boken. I den fascinerande inledningen lyckas han mycket övertygande skildra hur det är att helt sakna språk och inte kunna uttrycka något alls, att inte kunna sätt namn och ord på de saker man ser omkring sig. Det är onekligen mycket imponerande. Marani verkar också ha en nästan pervers fascination för det finska och det finska språket som, antar jag, för de flesta svenskar borde te sig fullständigt obegriplig men som samtidigt känns ganska fascinerande. Han målar upp ett Finland och Helsingfors som består lika mycket av myter som av riktiga människor och gator. New Finnish Grammar är en stor roman som gör anspråk på väldigt mycket. Det känns ofta som att man sitter och läser en gammal klassiker, på gott och ont. Det finns risk att jag återvänder till New Finnish Grammar för att fördjupa mig ytterliga i den nya finska grammatiken. Tydligen är både grammatik och bibel samma ord på finska. Bara en sådan sak.

Min kamp 2 – Karl Ove Knausgård

Jag skulle nog tänka efter både en och två gånger innan jag gick på fest med Karl Ove Knausgård. Visserligen är han klar med Min kamp, men vem vet, kanske kommer han skriva fler, liknande böcker. För Knausgård är inte direkt nådig mot människorna i sin omgivning. Det spelar ingen roll om det är föräldrar som har sina barn på samma dagis som honom, hans svärföräldrar, hans vänner eller hans grannar – han är aldrig sen med att skildra personerna han möter precis som han ser och upplever dem, utan några som helst försköningar eller förmildrande omständigheter. Han är inte ens särskilt snäll mot sin fru eller sina barn. Samtidigt är han inte heller snäll mot sig själv. För det är ju sig själv han skriver om, och han har ovanligt mycket självdistans i sin hårda skildring av sitt eget liv och verklighet. Den senaste veckan har jag återstiftat min bekantskap med Knausgård och tagit mig igenom den andra volymen av Min kamp. Och återigen har jag blivit otroligt imponerad av hans författarskap. 600 sidor passerar snabbt i sällskap med Knausgård. Han förstorar vardagliga händelser till enorma epos som griper tag och inte släpper taget ens när man är klar med boken.

Den första delen av Min kamp var nog den bästa romanen jag läste förra året. Den var omtumlande, gripande och fascinerande – och skriven på ett fantastiskt språk, som egentligen saknar motstycke i vår tid. Framförallt handlade den om Knausgårds förhållande till sin döda pappa, och även om den var skriven i ett rasande tempo, med ett nästan otäckt flyt i språket, kändes det som att boken hade en tydlig struktur, uppdelad i två tydligt avgränsade delar. Den andra delen av Min kamp är både längre och lösare i strukturen än den första boken. Boken sträcker sig över 600 sidor och saknar helt kapitelindelning, och styckeindelningen är också mycket knapp. Strukturen finns där, men man märker den först framåt slutet, då det hela plötsligt känns mycket elegant och genomtänkt. Det är inte många författare som klarar av att leverera en bok på 600 sidor i ett enda stycke men för Knausgård är det inget som helst problem. Allt är skrivet på ett snyggt och enkelt sätt med samma fantastiska flyt som i den första boken. Flera gånger i boken beskriver Knausgård hans ofta maniska sätt att skriva och det är lätt att se honom framför sig där han sitter i sitt arbetsrum och misshandlar sitt tangentbord.

Den andra delen av Min kamp handlar om hur Knausgård lämnar ett trasigt äktenskap i Norge och flyttar till Stockholm för att hitta sig själv igen. Han letar efter en bostad, börjar träna, träffar nya människor och blir kär. Kärleken utvecklar sig snabbt till något stort och mäktigt och snart har Knausgård blivit pappa till tre barn. Han skriver om sitt liv och sina tankar, och många av de människor som passerar genom hans liv. Han är väldigt utlämnande och vi får läsa om kriminella bekanta, hans manodepressiva fru och smygsupande svärmor, hans obehagligt hämndlystna grannkvinna och många andra. Men han är som sagt aldrig sen med att vara hård mot sig själv. Min kamp känns aldrig självupptagen och det märks att det tagit emot för Knausgård att skriva mycket av det han skriver. Men han har uppenbarligen känt sig tvungen att skriva det här. Under hela läsningen av Min kamp känns det som att man har med en stor roman, och en stor författare och konstnär, att göra. Det är helt enkelt jävligt bra och storslaget på alla sätt. Det lustiga är att det storslagna ofta ligger i Knausgårds förmåga att få de minsta vardagliga händelser att kännas som något stort och världsomvälvande. En liten händelse kan mynna ut i något mycket större, ibland i långa utläggningar om något helt annat. Precis som i våra tankar jobbar Knausgård med associationer och hans berättelse följer sällan en enkel rak linje. Sidospåren är många och fascinerande. Den tredje delen av Min kamp kommer på svenska i oktober. Självklart ska jag läsa den också, men först måste jag få lite andrum efter den här storartade läsupplevelsen.

Girls är tillbaka

Efter den tråkigaste musiksommaren i mannaminne har hösten dragit igång med besked. På bara en vecka har Jens Lekman slängt ur sig en ny EP, underbara Boris and the Jeltsins har släppt sitt andra album laddat med politisk poppunk och Laura Marling har släppt sin tredje skiva full av höstmys. Hösten är här och musiken har kommit tillbaka. Men framförallt är det ett band som har kommit tillbaka. Ett band som höjer sig över alla andra band som har släppt skivor det senaste året. Jag pratar förstås om Girls, det amerikanska rockbandet som fullständigt knockade mig (och nästan alla andra popnördar) med sitt debutalbum Album för två år sedan. Album var ett fantastiskt rockalbum med en gedigen samling helgjutna låtar innehållandes väldigt stora känslor. Soundet påminde om en lite ruffigare Elvis Costello under dennes bästa år men hade samtidigt något väldigt eget över sig. Girls var ett av de mest äkta, och därför också bästa, band som hade kommit fram under de senaste åren. I intervjuerna med bandets sångare, Christopher Owens, kunde man läsa om hans ovanligt spektakulära liv. Han var väldigt öppen och de saker man fick veta, det mesta både störande och sinnessjukt, gav musiken en extra dimension. Man fick lära sig om sekten Children of God, en helt hjärntvättad mamma och en död bror. Och sen var det en massa snack om droger. Tunga sådana. Christoher Owens kom från ingenstans och var plötsligt en märkligt fascinerande indielegend. Han hade varit med om mycket jobbigt, men det gick ändå inte riktigt att sympatisera med honom. Märkliga uttalanden och en av tidernas mest oanständigt smaklösa musikvideor (du får googla, jag länkar inte till porr) gjorde att man som lyssnare blev lite splittrad i sin beundran av Owens. Nästan all bra musik som har gjorts de senaste 60 årens har gjorts av vidriga och osympatiska missbrukare, och om vi inte dömer ut Keith Richards borde vi kanske inte heller döma Christopher Owens. Oavsett hur man förhåller sig till Owens privatliv är en sak säker – Girls är ett av de bästa band vi har idag, en position som de befäster med sin nya skiva Father, Son, Holy Ghost. Ett album, som efter ett par genomlyssningar, framstår som ännu starkare än Album.

Förra hösten släppte Girls EPn Broken Dreams Club. Det var en trevlig liten samling låtar, men som med många EPs kändes det som att den var lite för kort. Jag glömde den ganska snabbt och när jag började lyssna på Father, Son, Holy Ghost hade jag nästan glömt hur bra Girls kunde vara. Jag skulle vilja skriva att jag blev knockad redan av de första tonerna, att skivan var en uppenbarelse som omedelbart gjorde ett starkt intryck, men om sanningen ska fram så var de första genomlyssningarna av skivan lite trevande. Det enkla soundet på Album har här bytts ut mot något större och mer välproducerat. Man väntar sig ren och enkel rock'n'roll men får något annat. Gospelkörer varvas med hårdrock och akustiska gitarrer. Det tog ett tag innan det satte sig. Men då kom den där uppenbarelsen! Textmässigt påminner det om Album men soundet är rikare och mer varierat. Kanske innebär det att skivan kommer stå sig längre. Här finns hursomhelst enskilda låtar som känns betydligt starkare än de bästa låtarna på Album.

På Pitchfork kan man läsa en otroligt bra och uttömmande intervju med Christopher Owens där han snackar om den nya skivan, och mycket annat. Owens måste vara en dröm att intervjua, han verkar svara på alla frågor och är nästan skrämmande ärlig i sina svar. Förutom att han gör bra musik har han ju inte så mycket att vara glad över, egentligen. Den där ärligheten kan vara det som gör att Girls låter så äkta. De skiljer sig från nästan alla andra moderna band eftersom det låter som Owens verkligen menar det han sjunger. Låtarna är känslosamma och rörande, oavsett hur mycket heroin Owens tryckte i sig innan han spelade in dem. Jag blir berörd, och det är ganska sällan det händer när jag lyssnar på ny musik. När Owens, på skivans allra bästa låt Just A Song, sjunger att ”it seem’s like nobody's happy now” känns det ända in i hjärtat. Jag tror bestämt att det kan vara årets hittills bästa låt.

Tintin and the Secret of Literature – Tom McCarthy

Det är med skräckblandad förtjusning som jag tittar på trailern till den kommande Tintinfilmen. Samtidigt som jag är väldigt sugen på att få se den önskar jag att den aldrig hade gjorts. Det är så mycket som känns fel. Men det som känns så fel är också vettigt och förståeligt. Att en Tintinfilm görs i Hollywood känns förstås inte bra, men att Spielberg – regissören framför nästan alla andra när det gäller våghalsiga äventyr - regisserar känns ju samtidigt rätt. Att Tintin pratar engelska känns skumt, men att det är Jamie Bell (Billy Elliot) som gör rösten känns samtidigt väldigt rätt. Att filmens story verkar vara ett hopkok av flera olika album känns förstås oroande och att se Kapten Haddock hantera ett raketgevär känns ju inte rätt någonstans. Det som stör mig allra mest är hur filmen ser ut. Jag har väldigt svårt för den animeringsstil som har valts och tycker det känns ganska jobbigt att se hur de snygga teckningarna tolkas på ett så fantasilöst och tråkigt sätt. Det känns mest som att man velat haka på den ihåliga 3D-trenden (jag har ännu inte sett en film vars 3D-effekter har imponerat eller förhöjt filmupplevelsen) och dra in lite extra cash. Jag är ett stort Tintinfan som har växt upp med albumen. Jag har läst serierna så många gånger att jag känner att jag har bättre koll på Tintin än någon av mina favoritböcker. Jag minns de olika berättelserna förvånansvärt bra och skulle kunna ge en kort sammanfattning av vilket album som helst, närsomhelst. De senaste åren har jag hävdat att min kärlek till Tintin mest har med hur serien ser ut att göra. Tintin är helt enkelt den snyggaste serie som någonsin har gjorts. Trots att Hergés stil är så enkel och ren har jag aldrig tröttnat på hans teckningar. Det finns ingen annan serie som har samma dragningskraft och som jag återkommer till gång på gång. Att Spielberig inte verkar ta vara på Hergés fulländade seriekonst gör mig därför skeptisk till hela filmprojektet. Vad hade Tintin varit om serierna inte varit så förbannat snygga?

När jag funderar kring den frågeställningen inser jag att det faktiskt finns mycket mer i Tintin än bara de snygga teckningarna. Om Tintinserierna endast hade varit estetiskt tilltalande hade jag aldrig fastnat för dem. Faktum är ju att historierna som Hergé målar upp är ganska fascinerande, trots att de nästan alltid är väldigt enkla och raka, anpassade för den unga målgruppen. Om man ser till helheten är Tintinserierna ett väldigt imponerande verk, med ett rikt karaktärsgalleri och flera återkommande teman som verkar vilja diskutera något större och viktigare än vad som ryms i serierna. De senaste dagarna har jag tillbringat i sällskap med Tom McCarthy och hans bok Tintin and the Secret of Literature. Det här är mitt första möte med engelsmannen McCarthy som tydligen har skrivit flera kritikerrosade romaner, där hans senaste bok C var nominerad till Bookerpriset förra året. McCarthy har bra koll på litteratur och han har ännu bättre koll på Tintin. McCarthy har spenderat många timmar med Hergés album och i Tintin and the Secret of Literature diskuterar han, över 200 sidor, kring Tintinserierna på ett nytt och fräscht sätt. McCarthy utgår från den stora frågeställningen om vad som är litteratur och går därefter vidare med att diskutera huruvida Tintin är litteratur eller inte. Han kommer aldrig fram till något entydigt svar, men det verkar inte heller ha varit hans ambition.

Tintin and the Secret of Literature är inte en analys av Tintin. Det är inte heller någon biografi över Hergé och hans serier. Dock finns det drag av både analys och biografi över hela boken. McCarthy måste bygga upp sina diskussioner kring något och kan därför inte undgå att ta upp Hergés politiska bakgrund (eller ickepolitiska bakgrund, eller politiska helomvändning efter andra världskrigets slut), mysteriet kring Hergés pappas bakgrund, Hergés infertilitet och Hergés arv. Hergé är en intressant person och jag skulle gärna läsa en biografi om honom. Men McCarthy vill uppenbarligen inte skriva någon biografi och istället är Tintin and the Secret of Literature en litteraturvetenskaplig bok fylld av ganska avancerade, om än imponerande och tankeväckande, diskussioner kring litteraturens byggstenar. Det McCarthy gör är att han tar sina imponerande Tintinkunskaper och ser till den helhet som serierna utgör för att sedan bryta ned serien i sina minsta beståndsdelar. Istället för att analysera serien jämför han den med stora klassiker ur världslitteraturen. Det hela känns oväntat vetenskapligt och diskussionen pendlar mellan att vara oerhört intressant till att bara kännas tröttsam. McCarthy skriver om hur en berättelse uppstår och vad som krävs för att en berättelse ska fungera. Hans skriver om döden, sex, gåtor och stölder - hela tiden med exempel från Tintinserierna och jämförelser med allt och alla från Tusen och en natt och Thomas Pynchon till Freud och Aristoteles. Tintin and the Secret of Literature skulle kunna ses som en introduktionskurs till litteraturvetenskap för Tintinfans. McCarthy är en driven och entusiastisk föreläsare med sjukt bra koll på Tintin. Han får mig att tänka lite annorlunda på Hergé och hans serier och nästa gång jag läser Faraos Cigarrer är det möjligt att jag ser på serien med delvis nya ögon. Men McCarthy är också väldigt pratig, och det är svårt att inte bli lite trött på honom och hans ofta ganska pretentiösa utläggningar (det visar sig att det går alldeles utmärkt att vara superpretto även när man diskuterar Tintin) efter att man har passerat de första hundra sidorna. Framförallt blir jag sugen på att läsa Tintinserierna igen. För mig kommer de alltid vara stor litteratur.