New Finnish Grammar – Diego Marani

För några år sedan hade jag obekymrat passerat förbi romanen New Finnish Grammar utan närmare eftertanke, trots den ju helt fantastiska titeln. Det var innan jag träffade en viss finsk tjej och allt med Finland hade fått ett magiskt skimmer över sig. När det anonyma grannlandet i öst bara förknippades med fylla och mumintroll (inte nödvändigtvis i kombination). Jag besökte Finland – tillsammans med nämnda tjej – för första gången i augusti och hade det riktigt trevligt. Förutom det vansinniga språket, exploateringen av mumintroll (till min stora glädje finns de precis överallt!) och de tvångsmässiga bastubaden är Finland väldigt likt Sverige. Men det finns uppenbarligen de som gillar att framställa Finland som något mystiskt och unikt. Italienaren Diego Marani är en av dem. För tio år sedan skrev han en bok med stark Finlandsanknytning som, trots fina utmärkelser och priser, först nu har översatts till engelska (det är alltså inte bara i Sverige som vi är extremt sega med att översätta litteratur från främmande språk). New Finnish Grammar är en ganska grym bok. Diego Marani verkar vara en lite speciell man. Han jobbar med lingvistiska frågor för EU i Bryssel, har hittat på ett eget språk och gett ut flertalet – i Italien – uppmärksammade böcker. Med New Finnish Grammar har ambitionen uppenbarligen varit att skriva en klassiker för vår tid – och jämfört med nästan alla nyare böcker känns det som att man har med något tidlöst att göra när man läser den här romanen. Boken utspelar sig under andra världskriget och kunde i princip ha skrivits närsomhelst under de senaste 60 åren. Marani behandlar svåra ämnen som de flesta författare skulle undvika och lyckas med sina gedigna kunskaper i lingvistik komma språket och dess roll och funktion ovanligt nära för att vara en romanförfattare. Dessutom har boken en ganska häftig och mystisk handling och innehåller nästan snuskigt mycket Finlandsexotism.

Hösten 1943 hittas en man utan minne i den italienska staden Trieste. Han har förlorat talförmågan och verkar inte känna igen någonting. Ingen vet vem han är, och det enda som ger en liten ledtråd till vem han kan vara är det finska namnet på hans sjömanskostym. En finsk läkare i exil, som jobbar för tyskarnas räkning, fattar intresse för mannen. Läkaren har en splittrad relation till hemlandet men tar sig entusiastiskt an utmaningen att lära mannen utan minne, språk eller identitet det finska språket. Och mycket långsamt börjar mannen lära sig det finska språket varpå han skickas till ett oroligt Helsingfors för att ytterliga utveckla sin personlighet. I den finska huvudstaden väntar honom ensamhet, en märklig pastor med många intensiva berättelser från Kalevala och en söt sjuksköterska. Frågan är bara om mannen verkligen är finsk?

Svaret på den frågan är ett uppenbart nej, och det är man ganska övertygad om efter bara ett fåtal sidor. Marani har inte haft för avsikt att skriva en thriller eller en raffinerad gåta. New Finnish Grammar är bitvis spännande men Marani har fokuserat på helt andra saker än att berätta en spännande historia. Det här är ingen Breaking Bad. Ibland blir det onekligen lite segt och tråkigt men ofta känns det faktiskt som att Marani har mycket vettigt säga. Det är en otroligt välskriven bok, och det känns nästan som att man borde läsa den flera gånger för att kunna ta in allt. Boken omfattar bara 190 sidor men innehållsmässigt är det en väldigt stor och omfattande roman. Den stora frågan som Marani behandlar i New Finnish Grammar handlar om vilka faktorer som gör oss till de vi är - vad som formar oss som individer och personer. Minnen, nostalgi och myter får stor plats. Vi får följa hur mannen utan minne försöker skapa sig en identitet utifrån nästan ingenting och fascineras av hur väl han lyckas – men samtidigt, oundvikligen, också misslyckas. Eftersom Marani är språkvetare får språket mycket utrymme i boken. I den fascinerande inledningen lyckas han mycket övertygande skildra hur det är att helt sakna språk och inte kunna uttrycka något alls, att inte kunna sätt namn och ord på de saker man ser omkring sig. Det är onekligen mycket imponerande. Marani verkar också ha en nästan pervers fascination för det finska och det finska språket som, antar jag, för de flesta svenskar borde te sig fullständigt obegriplig men som samtidigt känns ganska fascinerande. Han målar upp ett Finland och Helsingfors som består lika mycket av myter som av riktiga människor och gator. New Finnish Grammar är en stor roman som gör anspråk på väldigt mycket. Det känns ofta som att man sitter och läser en gammal klassiker, på gott och ont. Det finns risk att jag återvänder till New Finnish Grammar för att fördjupa mig ytterliga i den nya finska grammatiken. Tydligen är både grammatik och bibel samma ord på finska. Bara en sådan sak.