Habibi – Craig Thompson

Som vana Finpopläsare redan vet älskar jag serier. Jag har alltid haft en stor passion för serietidningar och håller konstformen som ett av mina favoritmedier. Serier kan verkligen rymma allt och det finns egentligen inget som jag gillar lika mycket som att få begrava mig med några trevliga serier. Sedan jag lämnade tonåren bakom mig har jag mer eller mindre övergivit de vanliga serietidningarna, det är helt enkelt för omständigt och jobbigt att följa serier i form av lösnummer. Istället har det mest blivit samlingar av lösnummer eller renodlade graphic novels. När det gäller graphic novels finns det få exempel på serier som kan mäta sig med vanliga romaner i omfång och djup. Det är mödosamt och inte särskilt belönande att göra serier och de flesta serieförlag och författare väljer därför att ge ut sina serier i albumform där man måste läsa flera album för att få ta del av hela berättelsen. Ofta måste man vänta i flera år för att avsluta en serie och därför får serier svårt att tävla med vanliga böcker där upplevelsen inte alls är lika utdragen. Det finns förstås några undantag varav den nyutkomna Habibi av Craig Thompson är ett alldeles lysande exempel. Med en imponerande längd på dryga 600 sidor och en fascinerande story där islam står i centrum är Habibi en ovanlig serieroman som förmodligen kommer ligga bra till när årets bästa roman ska utses på olika håll vid årsslutet.

Craig Thompson har lite oväntat blivit en av världens mest älskade serietecknare. Han debuterade med den mysiga och lite deppiga Good-bye, Chunky Rice 1999 och fick genast ett stort genomslag som ny och lovande talang i seriebranschen. 2003 kom den självbiografiska tegelstensserieromanen Blankets och Thompson höjdes till skyarna och började nämnas bland de största. Han har jobbat med Habibi sen 2004 och hajpen har växt sig enorm allteftersom releasen har närmat sig. Jag har haft lite svårt för Thompson tidigare – hans talang går inte att ifrågasätta men både ”Chunky Rice” och Blankets har känts som grovt överskattade serier som varken berört eller underhållit mig. Trots det har jag ryckts med av förhandssnacket kring Habibi och lade en förhandsbeställning på serien så fort releasedatumet hade blivit känt. Habibi kommer utan tvekan vara årets mest omtalade serie. Litteraturkritiker kommer jämföra den med årets allra bästa böcker. Och det är uppenbart att Craig Thompson har gjort något riktigt stort här – både till formatet och innehållet.

Framförallt är jag imponerad över att Craig Thompson vågat göra en så stor serieroman. Jag kan inte tänka mig någon annan serietecknare som skulle vara beredd att göra samma sak. Sex år är lång tid och man kan bara tänka sig vilka enorma ambitioner som krävs för att göra ett verk som Habibi. Ekonomiskt måste det också ha varit tufft, för även om man är stor som serietecknare är det inte uppenbart att man är stor jämfört med andra författare. Och att inte publicera något på så lång tid kräver också ett enormt självförtroende. Risken är stor att man glöms bort och aldrig kommer uppnå sin forna storhet. Habibi, med sina 650 sidor, är verkligen som en roman i serieform. Man behöver inte vänta flera år på fortsättningen och får ta del av hela storyn direkt. Det känns som något väldigt ovanligt när det gäller så här stora serieprojekt. Så all respekt åt Craigh Thompson. Han förtjänar det.

I Habibi leker Craig Thompson med islam, ungefär på samma sätt som Blankets handlade om kristendomen. Boken kretsar kring en ganska brutal historia om en liten förslavad flicka som tar sig an ett mindre barn och flyr från sina förtryckare och bosätter sig i öknen där de växer upp – först som mor och son, sen som syster och bror och till slut som älskarinna och älskare. Men deras väg till kärleken och lugnet är lång och jobbig och innehåller mycket våld och förnedring. Craig Thompson låter sin berättelse utspela sig i miljöer som hämtade från Tusen och en natt men han kryddar världen med motorcyklar, moderna märkeskläder och nutida avfall. Det är en intressant värld och Thompson vill uppenbarligen säga mycket med sin berättelse. Historien om pojken och flickan varvas med berättelser från Koranen och arabiska myter. Det är en ganska jobbig serieroman att läsa då det nästan hela tiden händer något fruktansvärt. Den ena våldtäkten avlöser den andra och lidandet vet inget slut. Barn misshandlas och utnyttjas och allt känns väldigt mörkt, men ändå inte utan att vara lite lättsamt berättat. Man vet aldrig riktigt vad Thompson vill säga, och det är säkert också meningen. Ett som är säkert är dock att Habibi är en sjukt snygg serie. Thompson är en fantasisk tecknare och detaljrikedomen i hans teckningar är otroligt imponerande. Han använder traditionella arabiska mönster och bokstäver på ett fascinerande och innovativt sätt som verkligen förgyller bokens grafiska framtoning. Habibi är nästintill utmattande i sitt otroliga omfång och utmanande innehåll och det känns som Craig Thompson uppmanar läsaren att återvända till boken och läsa den igen, på ett kanske lite annorlunda sätt. Jag tror inte att det dröjer länge förrän jag finner mig själv bläddrandes i Habibi igen. Och till Craig Thompson kan jag bara säga att han har använt de sex senaste åren på ett väldigt bra sätt.