Tintin and the Secret of Literature – Tom McCarthy

Det är med skräckblandad förtjusning som jag tittar på trailern till den kommande Tintinfilmen. Samtidigt som jag är väldigt sugen på att få se den önskar jag att den aldrig hade gjorts. Det är så mycket som känns fel. Men det som känns så fel är också vettigt och förståeligt. Att en Tintinfilm görs i Hollywood känns förstås inte bra, men att Spielberg – regissören framför nästan alla andra när det gäller våghalsiga äventyr - regisserar känns ju samtidigt rätt. Att Tintin pratar engelska känns skumt, men att det är Jamie Bell (Billy Elliot) som gör rösten känns samtidigt väldigt rätt. Att filmens story verkar vara ett hopkok av flera olika album känns förstås oroande och att se Kapten Haddock hantera ett raketgevär känns ju inte rätt någonstans. Det som stör mig allra mest är hur filmen ser ut. Jag har väldigt svårt för den animeringsstil som har valts och tycker det känns ganska jobbigt att se hur de snygga teckningarna tolkas på ett så fantasilöst och tråkigt sätt. Det känns mest som att man velat haka på den ihåliga 3D-trenden (jag har ännu inte sett en film vars 3D-effekter har imponerat eller förhöjt filmupplevelsen) och dra in lite extra cash. Jag är ett stort Tintinfan som har växt upp med albumen. Jag har läst serierna så många gånger att jag känner att jag har bättre koll på Tintin än någon av mina favoritböcker. Jag minns de olika berättelserna förvånansvärt bra och skulle kunna ge en kort sammanfattning av vilket album som helst, närsomhelst. De senaste åren har jag hävdat att min kärlek till Tintin mest har med hur serien ser ut att göra. Tintin är helt enkelt den snyggaste serie som någonsin har gjorts. Trots att Hergés stil är så enkel och ren har jag aldrig tröttnat på hans teckningar. Det finns ingen annan serie som har samma dragningskraft och som jag återkommer till gång på gång. Att Spielberig inte verkar ta vara på Hergés fulländade seriekonst gör mig därför skeptisk till hela filmprojektet. Vad hade Tintin varit om serierna inte varit så förbannat snygga?

När jag funderar kring den frågeställningen inser jag att det faktiskt finns mycket mer i Tintin än bara de snygga teckningarna. Om Tintinserierna endast hade varit estetiskt tilltalande hade jag aldrig fastnat för dem. Faktum är ju att historierna som Hergé målar upp är ganska fascinerande, trots att de nästan alltid är väldigt enkla och raka, anpassade för den unga målgruppen. Om man ser till helheten är Tintinserierna ett väldigt imponerande verk, med ett rikt karaktärsgalleri och flera återkommande teman som verkar vilja diskutera något större och viktigare än vad som ryms i serierna. De senaste dagarna har jag tillbringat i sällskap med Tom McCarthy och hans bok Tintin and the Secret of Literature. Det här är mitt första möte med engelsmannen McCarthy som tydligen har skrivit flera kritikerrosade romaner, där hans senaste bok C var nominerad till Bookerpriset förra året. McCarthy har bra koll på litteratur och han har ännu bättre koll på Tintin. McCarthy har spenderat många timmar med Hergés album och i Tintin and the Secret of Literature diskuterar han, över 200 sidor, kring Tintinserierna på ett nytt och fräscht sätt. McCarthy utgår från den stora frågeställningen om vad som är litteratur och går därefter vidare med att diskutera huruvida Tintin är litteratur eller inte. Han kommer aldrig fram till något entydigt svar, men det verkar inte heller ha varit hans ambition.

Tintin and the Secret of Literature är inte en analys av Tintin. Det är inte heller någon biografi över Hergé och hans serier. Dock finns det drag av både analys och biografi över hela boken. McCarthy måste bygga upp sina diskussioner kring något och kan därför inte undgå att ta upp Hergés politiska bakgrund (eller ickepolitiska bakgrund, eller politiska helomvändning efter andra världskrigets slut), mysteriet kring Hergés pappas bakgrund, Hergés infertilitet och Hergés arv. Hergé är en intressant person och jag skulle gärna läsa en biografi om honom. Men McCarthy vill uppenbarligen inte skriva någon biografi och istället är Tintin and the Secret of Literature en litteraturvetenskaplig bok fylld av ganska avancerade, om än imponerande och tankeväckande, diskussioner kring litteraturens byggstenar. Det McCarthy gör är att han tar sina imponerande Tintinkunskaper och ser till den helhet som serierna utgör för att sedan bryta ned serien i sina minsta beståndsdelar. Istället för att analysera serien jämför han den med stora klassiker ur världslitteraturen. Det hela känns oväntat vetenskapligt och diskussionen pendlar mellan att vara oerhört intressant till att bara kännas tröttsam. McCarthy skriver om hur en berättelse uppstår och vad som krävs för att en berättelse ska fungera. Hans skriver om döden, sex, gåtor och stölder - hela tiden med exempel från Tintinserierna och jämförelser med allt och alla från Tusen och en natt och Thomas Pynchon till Freud och Aristoteles. Tintin and the Secret of Literature skulle kunna ses som en introduktionskurs till litteraturvetenskap för Tintinfans. McCarthy är en driven och entusiastisk föreläsare med sjukt bra koll på Tintin. Han får mig att tänka lite annorlunda på Hergé och hans serier och nästa gång jag läser Faraos Cigarrer är det möjligt att jag ser på serien med delvis nya ögon. Men McCarthy är också väldigt pratig, och det är svårt att inte bli lite trött på honom och hans ofta ganska pretentiösa utläggningar (det visar sig att det går alldeles utmärkt att vara superpretto även när man diskuterar Tintin) efter att man har passerat de första hundra sidorna. Framförallt blir jag sugen på att läsa Tintinserierna igen. För mig kommer de alltid vara stor litteratur.