Tintin i Hollywood

Olika människor läser Tintin på olika sätt. Beroende på ålder, intressen och erfarenheter finns det flera tolkningsmöjligheter. För mig är Tintin en estetiskt fulländad serie med historier som väcker nostalgiska känslor, dels för barndomen och dels för en tid och värld som jag aldrig fick uppleva. När jag var liten tyckte jag mest att det var otroligt spännande och mysigt att läsa Tintinserierna. Man kan läsa Tintin på olika sätt, och det finns egentligen inget förhållningssätt till den evigt unge journalisten som skulle vara bättre än ett annat, men en sak som är säker är att jag och Steven Spielberg inte riktigt ser samma saker hos Tintin. Jag har varit spänd, men inte särskilt entusiastisk, över Speilbergs Tintinfilmer sedan jag för några år sedan fick höra talas om att de var på väg. När han värvade Jamie Bell och Andy Serkis som Tintin respektive Haddock kändes det som att han var på rätt väg, men sedan de första bilderna dök upp har jag känt mig alltmer tveksam till hela projektet. Tintins största styrka är ju att det är en av världens snyggaste serier, och skulle jag få styra över en filmatisering av serierna skulle jag förstås försöka bevara så mycket som möjligt av förlagans charm och fulländade enkelhet. Men ska man göra en film i 3D, och det ska man ju förstås göra nuförtiden, verkar det som att såväl smurfar som Tintin får stå ut med att förfulas och bli groteska dataanimerade figurer, helt utan originalens charm och enkla linjer. Ingen kan påstå att Spielbergs Tintinfilm inte är tekniskt imponerande – det är onekligen en välgjord film med häpnadsväckande effekter – men samtidigt är den också väldigt ful. Den tecknade TV-serie som gjordes i början av 90-talet, och som jag växte upp med, gjorde helt rätt i att utgå från Hergés teckningar. Speilberg har valt en annan riktning och priset han får betala för sina explosioner och biljakter är oväntat högt.

Trots min skeptiska hållning var det ända med förhoppningar och viss entusiasm som jag gick och såg Tintin häromkvällen. Efter att ha läst ett gäng positiva recensioner hade mina första farhågor tonats ner och när jag hade fått på mig 3D-glasögonen blev jag väldigt nöjd och glad över filmens öppning där snygga Tintinsiluetter springer omkring och gör spektakulära saker. Tråkigt nog är filmens första minuter de allra snyggaste (och det finns en ännu snyggare alternativ öppningssekvens, med referenser till samtliga album, att beskåda här) och när filmen väl drar igång är det svårt att vara lika imponerad. För oss som kan Tintinalbumen utan och innan är storyn välbekant, men ändå inte, för det Spielberg har gjort här är att klippa ihop scener från tre olika album (Krabban med guldklorna, Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt) och löst sammanfogat dem till en egen story, med många inslag som aldrig syntes i serierna. Storyn fungerar visserligen, men det känns inte som att det Spielberg har lagt till tillför något till Hergés gamla berättelser, och därför känns det mest onödigt och smådumt. Inte för att Hergés serier var några litterära mästerverk men i Speilbergs version känns karaktärerna inte alls lika utmejslade och älskvärda. Tintinserierna kan inte beskyllas för att vara djupa men det finns ändå något där som engagerar och griper tag, som får mig att bry mig om karaktärerna och deras öden. Filmen saknar allt sådant och känns därför ganska oengagerande.

De flesta Tintinserierna publicerades med en eller par sidor i veckan och därför händer det alltid en massa spännande saker i serierna. Det är fullt ös hela tiden, men på ett behärskat 40-talssätt. När Spielberg styr och ställer blir Tintin en modern actionhjälte som utför omänskliga hjältedåd i bästa TV-spelsstil. Det händer saker hela tiden och det är lätt att bli lite ofokuserad när den ena actionfyllda scenen avbyter den andra. Efter att jag fyllde tolv har jag haft problem att fokusera och engagera mig i actionfilmer där det händer något spektakulärt hela tiden, där man förväntas sitta på helspänn fast man ändå vet hur det ska sluta. Hade jag varit tio år hade säkert Spielbergs Tintinfilm kunnat bli en ny favorit, men nu känns det bara svårt att hänga med i alla svängar fram och tillbaka. Nu låter det som att jag fullständigt sågar filmen, men så är det inte heller. Trots att filmen är ful och oengagerande har jag det ganska kul när jag ser den. Speilberg gör sitt bästa för att förstöra Hergés klassiker men lyckas ändå inte sabotera den där typiska Tintinkänslan som ändå är närvarande genom stora delar av filmen. Jag imponeras av de snygga effekterna, skrattar åt Haddock och Milou och myser åt de få vinkningar som har slängts in åt fansen. Jamie Bell fungerar bra som Tintin och storyn fungerar. Man kan vara bitter över att Spielberg och hans amerikanska polare fick göra filmen och man kan vara sur över att Tintin pratar engelska och att man fullständigt har frångått de klassiska – och betydliga bättre – berättelserna. Men det går ändå inte att komma ifrån att det är kul att gå och se en storfilm med Tintin på bio år 2011. Jag kommer gå och se de kommande filmerna också, och jag kommer garanterar bli lite sur även då, men slutligen ger jag ändå tummen upp.



SvD, DN

Besatt av Jane Eyre

För mig är årets utan tvekan bästa film den nya Jane Eyre-filmatiseringen. Häromkvällen såg jag den för tredje gången och jag känner redan att jag skulle kunna se den igen. Det finns så mycket som är bra med Jane Eyre. När jag, en ensam kväll i slutet av augusti, satte mig för att se filmen för första gången hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Efter de senaste 20 årens vurmande för Jane Austen och alla romantiska kostymfilmer hade jag uppfattningen att Charlotte Brontës klassisker tillhörde samma genre som Stolthet och fördom. Jag kunde ju inte ha varit mer fel ute och när de grå, dystra landskapen började målas upp framför mig fastnade jag direkt. Jag satt på helspänn hela filmen och tyckte att jag fick ta del av en av de häftigaste berättelserna någonsin. När filmen gick upp på bio några veckor senare släpade jag med mig min flickvän, som också blev väldigt entusiastisk, och därefter har jag också hunnit med att läsa boken. Jag är bokstavligen besatt av Jane Eyre och skulle vilja uppmana alla att gå och se den nya filmen. Det är en häftig och modig filmatisering med tydliga konstnärliga ambitioner och lysande skådespelare i de bärande rollerna.

Det har gjorts många filmatiseringar av Jane Eyre tidigare men ingen av dem kammar hem lika många coolhetspoäng som den nya filmen. Valet av regissör känns först väldigt otippat, men snabbt inser man hur otroligt coolt och nytänkande det är att undvika de självklara valen och istället satsa på en ny och ung talang som kan tolka en gammal klassiker på sitt eget sätt, och kanske få fram något nytt och modernt ur en tidlös historia. Cary Fukunaga (pappan är japan, mamman svensk) enda tidigare film är den gripande och omskakande Sin Nombre som utspelar sig bland illegala flyktingar och våldsamma gängmedlemmar i Mexiko. Sin Nombre är förstås en lysande film, men man kommer inte mycket längre från Jane Eyre än så, och just därför är Fukunaga ett häftigt val av regissör. Och det känns verkligen som att han gör sin egen grej av Jane Eyre samtidigt som han förvaltar och tar till vara på allt som gör Charlotte Brontës roman så speciell och fascinerande.

Fukunaga har valt att vara väldigt sparsmakad i sin Brontëtolkning. Till skillnad från i boken får vi som tittar inte reda på särskilt mycket om karaktärerna och deras bakgrunder – vilket bara gör det otroligt spännande och givande att läsa boken efteråt. Dialogen är begränsad till det allra nödvändigaste och det som inte sägs får istället utrymme att utspela sig i de fantastiska skådespelarnas ansikten. Coola Mia Wasikowska (som gjorde Alice i Tim Burtons vansinnigt usla Alice i Underlandet-film häromåret) är perfekt som den bleka Jane Eyre och Michael Fassbender – världens just nu coolaste skådespelare – är otroligt häftig och mäktig som mr Rochester, till vars spökliga gods Thornfield den unga Jane Eyre kommer för att jobba som guvernant. Jag tänker inte berätta så mycket om storyn, för om ni som jag inte har någon förutfattad mening om Jane Eyre kommer filmen te sig desto mäktigare och mer fascinerande. I övriga roller syns bland annat allas vår favorit Jamie Bell (Billy Elliot!) och Judi Dench. Det är en duktig ensamble som klarar av att göra något häftigt och speciellt av de spännande figurerna.

Förutom den fantastiska storyn, som verkligen tycks rymma hur mycket som helst, är det framförallt det estetiska och konstnärliga i Fukunagas version av Jane Eyre som har gjort starkast intryck på mig. Precis som i berättandet har han valt att hålla tillbaka och han jobbar genomgående med en väldigt begränsad palett. Det är fascinerande hur många nyanser av grått och brunt det faktiskt finns och hur mycket vackert man kan göra med så dova färger. Den nya Jane Eyre-filmatiseringen andas goth, mystik och spänning på ett sätt som skulle göra vilken filmskapare som helst avundssjuk. Tim Burton som har ägnat en hel karriär åt att skapa gothiga miljöer har aldrig lyckats så bra som Fukunaga, som ju här gör sitt första försök. Jane Eyre är årets snyggaste film och jag kommer nog aldrig tröttna på att titta på de vackra bilderna. Jane Eyre är på så många sätt en perfekt film och det känns kul att den mest fascinerande filmen år 2011 är en nytolkning av gammal klassiker. Vad som är ännu roligare är att den film som jag ser fram emot allra mest just nu är ännu en modern tolkning av en bok av systrarna Brontë. Den här gången är det Andrea Arnold, som tidigare har imponerat med den omskakande Fish Tank, som regisserar Emily Brontës Svindlande höjder. När Hollywood har fått slut på nya idéer vänder man sig tydligen till de riktigt gamla klassikerna och låter nya spännande regissörer tolka dem på sitt eget sätt. Det känns lite konstigt att det resulterar i filmiska mästerverk som får alla nya filmer som bygger på nya idéer att kännas gamla och tråkiga. Men det kanske är just därför som de kallas klassiker.

Outsider – Torbjörn Flygt

Torbjörn Flygts Underdog är nog den bästa svenska roman som jag har läst. Det är en bok som verkligen har allt. Storyn och karaktärerna är helt fantastiska och boken är skriven med ett otroligt flyt - det finns få som behärskat det svenska språket på ett lika lysande avslappnat sätt som Torbjörn Flygt. Dessutom har Underdog en politisk nerv, en ständigt närvarande klasskänsla som ständigt ligger och puttrar i bakgrunden, får alla händelser att fatta eld och sätter romanen i ett större, viktigare, sammanhang. Underdog är ett mästervek. För några veckor sedan kom uppföljaren Outsider – planerad ända sedan Flygt skrev Underdog, men till skillnad från allt snack om Underdogfilmatiseringar faktiskt verkställd och färdig. Det är tio år sedan Underdog publicerades, hyllades och belönades med Augustpriset. Jag har faktiskt ingen större koll på vad Flygt har sysslat med sedan dess, har inte läst en enda av hans andra böcker, vilket jag kanske borde ha gjort med tanke på hur mycket jag gillar Underdog. Men nu är han alltså tillbaka med fortsättningen om arbetarfamiljen från Malmö, en ny berättelse om Johan, morsan och systern Monika. Outsider är som förväntat en bra bok, på sina ställen träffsäker, smart och allmänt lysande, men lika bra som Underdog blir den aldrig. Torbjörn Flygt har tappert skrivit i motvind, förmodligen väl medveten om att varken han eller någon annan någonsin kommer kunna bräcka Underdog. I sig är Outsider en riktigt bra och välskriven roman som har något viktigt att berätta, men jämförelserna med Underdog måste ändå göras, och det är väl där den faller något.

Outsider börjar ungefär där Underdog slutade. Huvudpersonen Johan har flyttat till Lund där han utbildar sig till jurist. Han bor i studentkorridor, hänger på nationer, blir förälskad och reflekterar över livet. Boken utspelar sig under 80-talet då ”vanligt folk”, även sådana med arbetarklassbakgrund, hade börjat hitta till universiteten i ett större antal än tidigare. Det handlar mycket om den konfrontation som uppstår när arbetarklassen beblandar sig med den uråldrigt etablerade överklasskultur som universitetsvärlden är uppbyggd kring. Det är intressant och träffande, och för mig som har spenderat fyra år i Uppsala känns det mesta väldigt bekant. Uppluckringen av den gamla universitetskulturen tar väldigt lång tid och tråkigt nog verkar det inte som mycket har hänt på området de senaste 20-30 åren, åtminstone inte i de klassiska universitetsstäderna där överklassen och borgarna (och deras avkomma) fortfarande styr och ställer. Outsidern som det syftas på i bokens titel är främst de personer från ”enkla” förhållanden som försöker ta sig in på de rikas territorium, men aldrig riktigt kommer lyckas, och i sådana fall alltid kommer leva med känslan av att inte passa in. Johan, som vi får anta är Flygts alterego, ser som medelålders man tillbaka på sin studenttid och reflekterar över hur han blev den han är idag, hur han blev en gubbe med hög inkomst och stabila familjeförhållanden. Precis som i Underdog är tonen alltid lite bitter, men inte utan att samtidigt vara humoristisk och träffsäkert rolig. Den politiska nerven finns kvar och genomsyrar hela boken. Flygt skildrar 80-talet och det tidiga 90-talet sett med vänsterögon. Han är sur över det Sverige som vi lever i idag och det är omöjligt att inte storgilla gubben. Förutom Johan får vi självklart återträffa hans mamma och systern Monika som numer är ensamstående mamma och läkarstudent. Familjeskildringen är varm och mysig, men till skillnad från Underdog handlar det här mest om hur man, trots att man älskar sin familj, måste bryta sig loss och skapa sig sitt eget liv och sammanhang. Dessutom får vi lära känna ett helt gäng nya, färgstarka, figurer. Det är roligt, välskrivet och underhållande. Men helt enkelt inte lika bra som Underdog. Det är dock inte något argument för att inte läsa Outsider. Hur många böcker är egentligen bättre än Underdog?

Habibi – Craig Thompson

Som vana Finpopläsare redan vet älskar jag serier. Jag har alltid haft en stor passion för serietidningar och håller konstformen som ett av mina favoritmedier. Serier kan verkligen rymma allt och det finns egentligen inget som jag gillar lika mycket som att få begrava mig med några trevliga serier. Sedan jag lämnade tonåren bakom mig har jag mer eller mindre övergivit de vanliga serietidningarna, det är helt enkelt för omständigt och jobbigt att följa serier i form av lösnummer. Istället har det mest blivit samlingar av lösnummer eller renodlade graphic novels. När det gäller graphic novels finns det få exempel på serier som kan mäta sig med vanliga romaner i omfång och djup. Det är mödosamt och inte särskilt belönande att göra serier och de flesta serieförlag och författare väljer därför att ge ut sina serier i albumform där man måste läsa flera album för att få ta del av hela berättelsen. Ofta måste man vänta i flera år för att avsluta en serie och därför får serier svårt att tävla med vanliga böcker där upplevelsen inte alls är lika utdragen. Det finns förstås några undantag varav den nyutkomna Habibi av Craig Thompson är ett alldeles lysande exempel. Med en imponerande längd på dryga 600 sidor och en fascinerande story där islam står i centrum är Habibi en ovanlig serieroman som förmodligen kommer ligga bra till när årets bästa roman ska utses på olika håll vid årsslutet.

Craig Thompson har lite oväntat blivit en av världens mest älskade serietecknare. Han debuterade med den mysiga och lite deppiga Good-bye, Chunky Rice 1999 och fick genast ett stort genomslag som ny och lovande talang i seriebranschen. 2003 kom den självbiografiska tegelstensserieromanen Blankets och Thompson höjdes till skyarna och började nämnas bland de största. Han har jobbat med Habibi sen 2004 och hajpen har växt sig enorm allteftersom releasen har närmat sig. Jag har haft lite svårt för Thompson tidigare – hans talang går inte att ifrågasätta men både ”Chunky Rice” och Blankets har känts som grovt överskattade serier som varken berört eller underhållit mig. Trots det har jag ryckts med av förhandssnacket kring Habibi och lade en förhandsbeställning på serien så fort releasedatumet hade blivit känt. Habibi kommer utan tvekan vara årets mest omtalade serie. Litteraturkritiker kommer jämföra den med årets allra bästa böcker. Och det är uppenbart att Craig Thompson har gjort något riktigt stort här – både till formatet och innehållet.

Framförallt är jag imponerad över att Craig Thompson vågat göra en så stor serieroman. Jag kan inte tänka mig någon annan serietecknare som skulle vara beredd att göra samma sak. Sex år är lång tid och man kan bara tänka sig vilka enorma ambitioner som krävs för att göra ett verk som Habibi. Ekonomiskt måste det också ha varit tufft, för även om man är stor som serietecknare är det inte uppenbart att man är stor jämfört med andra författare. Och att inte publicera något på så lång tid kräver också ett enormt självförtroende. Risken är stor att man glöms bort och aldrig kommer uppnå sin forna storhet. Habibi, med sina 650 sidor, är verkligen som en roman i serieform. Man behöver inte vänta flera år på fortsättningen och får ta del av hela storyn direkt. Det känns som något väldigt ovanligt när det gäller så här stora serieprojekt. Så all respekt åt Craigh Thompson. Han förtjänar det.

I Habibi leker Craig Thompson med islam, ungefär på samma sätt som Blankets handlade om kristendomen. Boken kretsar kring en ganska brutal historia om en liten förslavad flicka som tar sig an ett mindre barn och flyr från sina förtryckare och bosätter sig i öknen där de växer upp – först som mor och son, sen som syster och bror och till slut som älskarinna och älskare. Men deras väg till kärleken och lugnet är lång och jobbig och innehåller mycket våld och förnedring. Craig Thompson låter sin berättelse utspela sig i miljöer som hämtade från Tusen och en natt men han kryddar världen med motorcyklar, moderna märkeskläder och nutida avfall. Det är en intressant värld och Thompson vill uppenbarligen säga mycket med sin berättelse. Historien om pojken och flickan varvas med berättelser från Koranen och arabiska myter. Det är en ganska jobbig serieroman att läsa då det nästan hela tiden händer något fruktansvärt. Den ena våldtäkten avlöser den andra och lidandet vet inget slut. Barn misshandlas och utnyttjas och allt känns väldigt mörkt, men ändå inte utan att vara lite lättsamt berättat. Man vet aldrig riktigt vad Thompson vill säga, och det är säkert också meningen. Ett som är säkert är dock att Habibi är en sjukt snygg serie. Thompson är en fantasisk tecknare och detaljrikedomen i hans teckningar är otroligt imponerande. Han använder traditionella arabiska mönster och bokstäver på ett fascinerande och innovativt sätt som verkligen förgyller bokens grafiska framtoning. Habibi är nästintill utmattande i sitt otroliga omfång och utmanande innehåll och det känns som Craig Thompson uppmanar läsaren att återvända till boken och läsa den igen, på ett kanske lite annorlunda sätt. Jag tror inte att det dröjer länge förrän jag finner mig själv bläddrandes i Habibi igen. Och till Craig Thompson kan jag bara säga att han har använt de sex senaste åren på ett väldigt bra sätt.