Tintin i Hollywood

Olika människor läser Tintin på olika sätt. Beroende på ålder, intressen och erfarenheter finns det flera tolkningsmöjligheter. För mig är Tintin en estetiskt fulländad serie med historier som väcker nostalgiska känslor, dels för barndomen och dels för en tid och värld som jag aldrig fick uppleva. När jag var liten tyckte jag mest att det var otroligt spännande och mysigt att läsa Tintinserierna. Man kan läsa Tintin på olika sätt, och det finns egentligen inget förhållningssätt till den evigt unge journalisten som skulle vara bättre än ett annat, men en sak som är säker är att jag och Steven Spielberg inte riktigt ser samma saker hos Tintin. Jag har varit spänd, men inte särskilt entusiastisk, över Speilbergs Tintinfilmer sedan jag för några år sedan fick höra talas om att de var på väg. När han värvade Jamie Bell och Andy Serkis som Tintin respektive Haddock kändes det som att han var på rätt väg, men sedan de första bilderna dök upp har jag känt mig alltmer tveksam till hela projektet. Tintins största styrka är ju att det är en av världens snyggaste serier, och skulle jag få styra över en filmatisering av serierna skulle jag förstås försöka bevara så mycket som möjligt av förlagans charm och fulländade enkelhet. Men ska man göra en film i 3D, och det ska man ju förstås göra nuförtiden, verkar det som att såväl smurfar som Tintin får stå ut med att förfulas och bli groteska dataanimerade figurer, helt utan originalens charm och enkla linjer. Ingen kan påstå att Spielbergs Tintinfilm inte är tekniskt imponerande – det är onekligen en välgjord film med häpnadsväckande effekter – men samtidigt är den också väldigt ful. Den tecknade TV-serie som gjordes i början av 90-talet, och som jag växte upp med, gjorde helt rätt i att utgå från Hergés teckningar. Speilberg har valt en annan riktning och priset han får betala för sina explosioner och biljakter är oväntat högt.

Trots min skeptiska hållning var det ända med förhoppningar och viss entusiasm som jag gick och såg Tintin häromkvällen. Efter att ha läst ett gäng positiva recensioner hade mina första farhågor tonats ner och när jag hade fått på mig 3D-glasögonen blev jag väldigt nöjd och glad över filmens öppning där snygga Tintinsiluetter springer omkring och gör spektakulära saker. Tråkigt nog är filmens första minuter de allra snyggaste (och det finns en ännu snyggare alternativ öppningssekvens, med referenser till samtliga album, att beskåda här) och när filmen väl drar igång är det svårt att vara lika imponerad. För oss som kan Tintinalbumen utan och innan är storyn välbekant, men ändå inte, för det Spielberg har gjort här är att klippa ihop scener från tre olika album (Krabban med guldklorna, Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt) och löst sammanfogat dem till en egen story, med många inslag som aldrig syntes i serierna. Storyn fungerar visserligen, men det känns inte som att det Spielberg har lagt till tillför något till Hergés gamla berättelser, och därför känns det mest onödigt och smådumt. Inte för att Hergés serier var några litterära mästerverk men i Speilbergs version känns karaktärerna inte alls lika utmejslade och älskvärda. Tintinserierna kan inte beskyllas för att vara djupa men det finns ändå något där som engagerar och griper tag, som får mig att bry mig om karaktärerna och deras öden. Filmen saknar allt sådant och känns därför ganska oengagerande.

De flesta Tintinserierna publicerades med en eller par sidor i veckan och därför händer det alltid en massa spännande saker i serierna. Det är fullt ös hela tiden, men på ett behärskat 40-talssätt. När Spielberg styr och ställer blir Tintin en modern actionhjälte som utför omänskliga hjältedåd i bästa TV-spelsstil. Det händer saker hela tiden och det är lätt att bli lite ofokuserad när den ena actionfyllda scenen avbyter den andra. Efter att jag fyllde tolv har jag haft problem att fokusera och engagera mig i actionfilmer där det händer något spektakulärt hela tiden, där man förväntas sitta på helspänn fast man ändå vet hur det ska sluta. Hade jag varit tio år hade säkert Spielbergs Tintinfilm kunnat bli en ny favorit, men nu känns det bara svårt att hänga med i alla svängar fram och tillbaka. Nu låter det som att jag fullständigt sågar filmen, men så är det inte heller. Trots att filmen är ful och oengagerande har jag det ganska kul när jag ser den. Speilberg gör sitt bästa för att förstöra Hergés klassiker men lyckas ändå inte sabotera den där typiska Tintinkänslan som ändå är närvarande genom stora delar av filmen. Jag imponeras av de snygga effekterna, skrattar åt Haddock och Milou och myser åt de få vinkningar som har slängts in åt fansen. Jamie Bell fungerar bra som Tintin och storyn fungerar. Man kan vara bitter över att Spielberg och hans amerikanska polare fick göra filmen och man kan vara sur över att Tintin pratar engelska och att man fullständigt har frångått de klassiska – och betydliga bättre – berättelserna. Men det går ändå inte att komma ifrån att det är kul att gå och se en storfilm med Tintin på bio år 2011. Jag kommer gå och se de kommande filmerna också, och jag kommer garanterar bli lite sur även då, men slutligen ger jag ändå tummen upp.



SvD, DN