söndag 23 oktober 2011

Besatt av Jane Eyre

För mig är årets utan tvekan bästa film den nya Jane Eyre-filmatiseringen. Häromkvällen såg jag den för tredje gången och jag känner redan att jag skulle kunna se den igen. Det finns så mycket som är bra med Jane Eyre. När jag, en ensam kväll i slutet av augusti, satte mig för att se filmen för första gången hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Efter de senaste 20 årens vurmande för Jane Austen och alla romantiska kostymfilmer hade jag uppfattningen att Charlotte Brontës klassisker tillhörde samma genre som Stolthet och fördom. Jag kunde ju inte ha varit mer fel ute och när de grå, dystra landskapen började målas upp framför mig fastnade jag direkt. Jag satt på helspänn hela filmen och tyckte att jag fick ta del av en av de häftigaste berättelserna någonsin. När filmen gick upp på bio några veckor senare släpade jag med mig min flickvän, som också blev väldigt entusiastisk, och därefter har jag också hunnit med att läsa boken. Jag är bokstavligen besatt av Jane Eyre och skulle vilja uppmana alla att gå och se den nya filmen. Det är en häftig och modig filmatisering med tydliga konstnärliga ambitioner och lysande skådespelare i de bärande rollerna.

Det har gjorts många filmatiseringar av Jane Eyre tidigare men ingen av dem kammar hem lika många coolhetspoäng som den nya filmen. Valet av regissör känns först väldigt otippat, men snabbt inser man hur otroligt coolt och nytänkande det är att undvika de självklara valen och istället satsa på en ny och ung talang som kan tolka en gammal klassiker på sitt eget sätt, och kanske få fram något nytt och modernt ur en tidlös historia. Cary Fukunaga (pappan är japan, mamman svensk) enda tidigare film är den gripande och omskakande Sin Nombre som utspelar sig bland illegala flyktingar och våldsamma gängmedlemmar i Mexiko. Sin Nombre är förstås en lysande film, men man kommer inte mycket längre från Jane Eyre än så, och just därför är Fukunaga ett häftigt val av regissör. Och det känns verkligen som att han gör sin egen grej av Jane Eyre samtidigt som han förvaltar och tar till vara på allt som gör Charlotte Brontës roman så speciell och fascinerande.

Fukunaga har valt att vara väldigt sparsmakad i sin Brontëtolkning. Till skillnad från i boken får vi som tittar inte reda på särskilt mycket om karaktärerna och deras bakgrunder – vilket bara gör det otroligt spännande och givande att läsa boken efteråt. Dialogen är begränsad till det allra nödvändigaste och det som inte sägs får istället utrymme att utspela sig i de fantastiska skådespelarnas ansikten. Coola Mia Wasikowska (som gjorde Alice i Tim Burtons vansinnigt usla Alice i Underlandet-film häromåret) är perfekt som den bleka Jane Eyre och Michael Fassbender – världens just nu coolaste skådespelare – är otroligt häftig och mäktig som mr Rochester, till vars spökliga gods Thornfield den unga Jane Eyre kommer för att jobba som guvernant. Jag tänker inte berätta så mycket om storyn, för om ni som jag inte har någon förutfattad mening om Jane Eyre kommer filmen te sig desto mäktigare och mer fascinerande. I övriga roller syns bland annat allas vår favorit Jamie Bell (Billy Elliot!) och Judi Dench. Det är en duktig ensamble som klarar av att göra något häftigt och speciellt av de spännande figurerna.

Förutom den fantastiska storyn, som verkligen tycks rymma hur mycket som helst, är det framförallt det estetiska och konstnärliga i Fukunagas version av Jane Eyre som har gjort starkast intryck på mig. Precis som i berättandet har han valt att hålla tillbaka och han jobbar genomgående med en väldigt begränsad palett. Det är fascinerande hur många nyanser av grått och brunt det faktiskt finns och hur mycket vackert man kan göra med så dova färger. Den nya Jane Eyre-filmatiseringen andas goth, mystik och spänning på ett sätt som skulle göra vilken filmskapare som helst avundssjuk. Tim Burton som har ägnat en hel karriär åt att skapa gothiga miljöer har aldrig lyckats så bra som Fukunaga, som ju här gör sitt första försök. Jane Eyre är årets snyggaste film och jag kommer nog aldrig tröttna på att titta på de vackra bilderna. Jane Eyre är på så många sätt en perfekt film och det känns kul att den mest fascinerande filmen år 2011 är en nytolkning av gammal klassiker. Vad som är ännu roligare är att den film som jag ser fram emot allra mest just nu är ännu en modern tolkning av en bok av systrarna Brontë. Den här gången är det Andrea Arnold, som tidigare har imponerat med den omskakande Fish Tank, som regisserar Emily Brontës Svindlande höjder. När Hollywood har fått slut på nya idéer vänder man sig tydligen till de riktigt gamla klassikerna och låter nya spännande regissörer tolka dem på sitt eget sätt. Det känns lite konstigt att det resulterar i filmiska mästerverk som får alla nya filmer som bygger på nya idéer att kännas gamla och tråkiga. Men det kanske är just därför som de kallas klassiker.

7 kommentarer:

Stekspaden sa...

Mia Wasikowska var helt fantastisk i första säsongen av In Treatment.
Kollar du några nya serier denna säsongen? Homeland från Showtime är riktigt bra och rekommenderas.

rotve sa...

Har du läst svindlande höjder? Emily Bronte tror jag. Min absoluta favoritroman. Så mörk, grym och obönhörlig, samtidigt: den kärleken, den kärleken.. En roman så långt från "Stolthet och fördom" man kan komma.

Finns i otaliga filmatiseringar, varav ingen når upp till originalet. Den som ändå lyckas bäst i sitt misslyckande är väl den från 90-talet med Julie Binoche.

rotve sa...

"Den som ändå lyckas bäst i sitt misslyckande"

SVAR: kryptisk mening. sorry. jag menar alltså, "den som är minst misslyckad".

Henrik Valentin sa...

@Stekspaden: In Treatment kändes som ett alltför stort projekt när det begav sig, så den har jag aldrig sett. Den här säsongen ser jag inte mycket nytt. Har fastnat för brittiska Fresh Meat. Om du gillar Inbetweeners och Peep Show, och det gör du ju förstås, är den ett hett tips. Ganska roligt och fräscht. Har inte sett Homeland än, men hört mycket gott om den, så jag tänkte dra igenom de avsnitt som har visats hittills någon kväll i veckan :) Något annat som jag inte borde missa?

@rotve: Jag började faktiskt läsa Svindlande höjder idag. Har läst 100 sidor och tycker att det har börjat riktigt bra, så jag ser fram emot att läsa vidare. Jag har inte sett någon filmatisering av boken men den kommande filmen av Andrea Arnold som jag nämnde i bloggen verkar sjukt lovande :)

dan sa...

Vad roligt att läsa en så här pass välskriven recension av en film! En film som jag dessutom trott att jag ska gilla, men många sagt varit medelmåttig.

rotve sa...

Vad tyckte du om svindladne höjder? Jag tycker den känns oerhört modern.
Kompakt, grym och tvetydig.

Henrik Valentin sa...

Jag gillade den! Den gjorde inte lika stark intryck på mig som Jane Eyre men jag förstår klassikerstatusen och inser att det måste ha varit en sensationell roman när den kom ut. Jag störde mig lite på de osympatiska karaktärerna och det faktum att man aldrig fick några egentliga svar (jag trodde hela tiden att det framåt slutet skulle avslöjas att Heathcliff och Katy var halvsyskon). Jag tyckte också att boken hade tjänat på att sluta ungefär halvvägs (vill inte spoila om någon som inte har läst boken skulle läsa detta) och det verkar som att Andrea Arnold har valt att sluta berättelsen där i sin nya film. Jag kände mig allså lite splittrad efter läsningen.