Outsider – Torbjörn Flygt

Torbjörn Flygts Underdog är nog den bästa svenska roman som jag har läst. Det är en bok som verkligen har allt. Storyn och karaktärerna är helt fantastiska och boken är skriven med ett otroligt flyt - det finns få som behärskat det svenska språket på ett lika lysande avslappnat sätt som Torbjörn Flygt. Dessutom har Underdog en politisk nerv, en ständigt närvarande klasskänsla som ständigt ligger och puttrar i bakgrunden, får alla händelser att fatta eld och sätter romanen i ett större, viktigare, sammanhang. Underdog är ett mästervek. För några veckor sedan kom uppföljaren Outsider – planerad ända sedan Flygt skrev Underdog, men till skillnad från allt snack om Underdogfilmatiseringar faktiskt verkställd och färdig. Det är tio år sedan Underdog publicerades, hyllades och belönades med Augustpriset. Jag har faktiskt ingen större koll på vad Flygt har sysslat med sedan dess, har inte läst en enda av hans andra böcker, vilket jag kanske borde ha gjort med tanke på hur mycket jag gillar Underdog. Men nu är han alltså tillbaka med fortsättningen om arbetarfamiljen från Malmö, en ny berättelse om Johan, morsan och systern Monika. Outsider är som förväntat en bra bok, på sina ställen träffsäker, smart och allmänt lysande, men lika bra som Underdog blir den aldrig. Torbjörn Flygt har tappert skrivit i motvind, förmodligen väl medveten om att varken han eller någon annan någonsin kommer kunna bräcka Underdog. I sig är Outsider en riktigt bra och välskriven roman som har något viktigt att berätta, men jämförelserna med Underdog måste ändå göras, och det är väl där den faller något.

Outsider börjar ungefär där Underdog slutade. Huvudpersonen Johan har flyttat till Lund där han utbildar sig till jurist. Han bor i studentkorridor, hänger på nationer, blir förälskad och reflekterar över livet. Boken utspelar sig under 80-talet då ”vanligt folk”, även sådana med arbetarklassbakgrund, hade börjat hitta till universiteten i ett större antal än tidigare. Det handlar mycket om den konfrontation som uppstår när arbetarklassen beblandar sig med den uråldrigt etablerade överklasskultur som universitetsvärlden är uppbyggd kring. Det är intressant och träffande, och för mig som har spenderat fyra år i Uppsala känns det mesta väldigt bekant. Uppluckringen av den gamla universitetskulturen tar väldigt lång tid och tråkigt nog verkar det inte som mycket har hänt på området de senaste 20-30 åren, åtminstone inte i de klassiska universitetsstäderna där överklassen och borgarna (och deras avkomma) fortfarande styr och ställer. Outsidern som det syftas på i bokens titel är främst de personer från ”enkla” förhållanden som försöker ta sig in på de rikas territorium, men aldrig riktigt kommer lyckas, och i sådana fall alltid kommer leva med känslan av att inte passa in. Johan, som vi får anta är Flygts alterego, ser som medelålders man tillbaka på sin studenttid och reflekterar över hur han blev den han är idag, hur han blev en gubbe med hög inkomst och stabila familjeförhållanden. Precis som i Underdog är tonen alltid lite bitter, men inte utan att samtidigt vara humoristisk och träffsäkert rolig. Den politiska nerven finns kvar och genomsyrar hela boken. Flygt skildrar 80-talet och det tidiga 90-talet sett med vänsterögon. Han är sur över det Sverige som vi lever i idag och det är omöjligt att inte storgilla gubben. Förutom Johan får vi självklart återträffa hans mamma och systern Monika som numer är ensamstående mamma och läkarstudent. Familjeskildringen är varm och mysig, men till skillnad från Underdog handlar det här mest om hur man, trots att man älskar sin familj, måste bryta sig loss och skapa sig sitt eget liv och sammanhang. Dessutom får vi lära känna ett helt gäng nya, färgstarka, figurer. Det är roligt, välskrivet och underhållande. Men helt enkelt inte lika bra som Underdog. Det är dock inte något argument för att inte läsa Outsider. Hur många böcker är egentligen bättre än Underdog?