torsdag 14 april 2011

Mohammed Ali slår knockout igen

”Den här går tillbaks när jag var tretton år, hungrig som ett lejon som slickar sina sår.” När jag var tretton var det The Latin Kings som gällde. Borta i tankar var favoritlåten och jag satt i mitt pojkrum och diggade. 10 år senare händer det fortfarande att jag sätter på I skuggan av betongen och tänker mig tillbaka. Men det är inte längre The Latin Kings som är bäst i hiphop-Sverige. Efter att TLK hade lagt ifrån sig kungakronan tog Salazarbröderna sig an en ny generation rappare och AYLA-kollektivet bildades. Jag fick upp ögonen för AYLA förra året och sedan dess har jag lyssnat på de olika medlemmarnas skivor regelbundet. De ligger riktigt bra till i min last.fm-statistisk och det känns som att de blir bättre och bättre ju mer man lyssnar på dem. All musik som görs av AYLA-kollektivet har sina rötter i just TLK och de förfinar den svenska hiphoptraditionen på ett väldigt intressant och imponerande sätt. Svensk hiphop har faktiskt aldrig låtit bättre. AYLA-medlemmerna har alla lite olika stil och inriktning. Medan Stor kör på ett sinnessjukt flow och snygga rim skriver Carlito politiskt angelägna låtar. Men de av AYLA-killarna jag gillar mest är ändå duon Mohammed Ali. Jag lyssnade sönder deras första skiva Processen och nu när deras första officiella album Vi är här är jag vädligt entusiastisk.

Att Mohammed Ali väljer att kalla sitt nya album Vi känns på flera sätt självklart. Alla deras låtar andas samhällskritik och politik. De är aldrig lika uppenbara eller naivt radikala som Carlito utan väljer att betrakta och skildra lika mycket inifrån som utifrån. Ofta blir det väldigt effektivt. Deras låtar blir rapporter från ett Sverige som sällan syns i media, långt borta från Melodifestivalen och Solsidan. Det har alltid varit svensk hiphops främsta uppgift att rapportera om det som de som bestämmer väljer att inte se, och det finns ingen som gör det bättre än Mohammed Ali. Deras betraktelser från förorten är Sveriges motsvarighet till Ken Loachs filmer. Mohammed Ali och deras budskap behövs. Vi är ett löjligt starkt album laddad med vassa formuleringar och smarta texter. Beatsen av Mack Beats och bröderna Salazar kan vara de bästa som har hörts på ett svenskt hiphopalbum. Helhetsintrycket är otroligt positivt och produktionen känns riktigt tight. Det bästa är ju att man hela tiden är medveten om att skivan kommer växa ännu mer. De tidigare AYLA-skivorna har alltid känts bäst efter ett tiotal lyssningar vilket förmodligen betyder att jag kommer lyssna på Vi i många månader framöver. Det finns många grymma låtar här. En del är väldigt rörande och personliga. Särskilt Flykten och den vemodiga Sista resan får mig att känna på samma sätt som jag kände för Borta i tankar för tio år sedan. Det känns som att Mohammed Ali har utvecklats och det är imponerande att de vågar varva de klassiska förortsskildringarna med reflekterande och sorgsna låtar vars texter måste ligga dem väldigt nära. Samtidigt hinner de med en del halvdumma och naiva låtar, men grabbarna är inte mycket äldre än mig och man kan inte klandra dem när den större delen av albumet är så stark som den faktiskt är. Det finns en fin balans mellan hjärta och hjärna här och Mohammed och Ali framstår som väldigt sympatiska. Det kan inte bli annat än knockout. Igen.

lördag 9 april 2011

Tre vårskivor som växer

Den senaste veckan har tre skivor dominerat mina hörlurar och högtalare. Jag hade inte tänkt blogga om någon av dem. De första lyssningarna kändes det som bra skivor, men inget som jag kände att jag hade något att säga om. Men ju mer jag har lyssnat desto mer har skivorna växt. Det är tre skivor som jag tror kommer följa mig genom hela våren. Det enda skivorna har gemensamt är det melankoliska anslaget. Våren känns ibland som en särskilt dyster årstid. Samtidigt som snön smälter undan och kärleken sprudlar omkring oss är det också något mörkt som vaknar till liv. Sommaren och vintern är enkla årstider. Väldigt straight-forward. Men våren är komplicerad. Och då kan det behövas några schyssta skivor för att ta sig hela vägen till juni och sommaren.

Anna Järvinen – Anna själv tredje
Trots att Anna Järvinens förra skiva Man var bland molnen är en av de bästa svenska skivor som någonsin har spelats in var jag tveksam till hennes nya skiva Anna själv tredje. Titeln ligger inte rätt i munnen, omslaget gör anspråk på alldeles för mycket och singeln Lilla Anna kändes inte överdrivet kul. Jag har ett lite komplicerat förhållande till Anna Järvinen. Samtidigt som jag verkligen älskade hennes förra skiva finns det saker som jag stör mig på när det gäller henne och hennes musik. Jag har sett henne live två gånger, och det var två helt olika upplevelser. Anna Järvinen har flera olika sidor. Vissa av dem är sådana som jag älskar, medan jag knappt klarar av andra. Det är framförallt hennes pretentiösa ambitioner som retar mig ibland. Det finns få popartister i Sverige som är lika pretto som Anna och om man sen blandar det med alla hennes flummiga idéer och formuleringar kan det bli rent outhärdligt. Eller helt fantastiskt. Anna själv tredje är mestadels fantastisk. Låtarna är starka, Annas säregna visksång låter kanske bättre än någonsin och när skymningen smyger på finns det inget som jag hellre vill lyssna på. Favoritlåtarna på den nya skivan heter Ångrar inget och Vals för Anna. Anna Järvinens nya skiva har växt för varje lyssning och det finns inga tvivel om att det här är årets hittills bästa svenska album. Helheten är lika fascinerande som fantastisk, och jag kan faktiskt bortse från Annas mindre smickrande sidor när det låter så bra som det faktiskt gör.

Anton Kristiansson – Och jag
Det är snart två år sedan jag första gången hörde Anton Kristiansson. Jag ramlade över en ganska kort YouTube-video med titeln Broder Daniel Freestyle där Anton rappade över Broder Daniels ångestklassiker I’ll Be Gone. Det var ett utkast till det som senare skulle bli låten Lilla London. Jag fastnade för Anton och hans uttryck omedelbart. Det lät sjukt bra och jag kunde identifiera mig med varje ord. Det var deppigt och uppgivet, men ändå med jävligt mycket kraft och glöd. Till en början tänkte jag på Anton Kristiansson som Sveriges svar på Jamie T – en kille som poprappar över indiepop. Men efter att jag hade hört fler låtar blev det alltmer uppenbart att den som står Anton närmast rent uttrycksmässigt är en annan svensk kille, nämligen Nordpolen. Jag älskar verkligen Nordpolen och hans hittills enda album har betytt väldigt mycket för mig. Det känns som att Anton Kristiansson ser livet med samma ögon som Pelle Hellström och de formulerar sig på liknande sätt. De båda skriver fantastiska texter och lyckas sätta perfekta ord på hur det känns att vara ung, kille och deppig. Det har dröjt ganska länge för Anton att släppa sitt första album och nu när Och jag är här innehåller det flera låtar som jag har hört tidigare. De första lyssningarna kändes det mest småtrevligt att få höra några nya låtar med den här killen. Men sen började låtarna växa och jag kom på mig själv med att tänka på texterna ovanligt ofta. Anton Kristiansson skriver helt fantastiska låtar. Oavsett om man bor i Göteborg, Norrköping eller Uppsala kommer man känna igen sig i hans starka rader. Anton kommer till sin fulla rätt när man lyssnar på honom i sina hörlurar. Hans sätt att sjunga gör att han då kommer väldigt nära. Nästan för nära. Nästan så att han blir ett med lyssnaren. Om man kan identifiera sig med Anton vill säga, annars finns risken att man tycker att han är patetisk. Men de som inte förstår Anton kommer aldrig förstå någonting. Låtarna på Och jag är riktigt bra. Det finns inga svaga låtar här. Anton lyckas aldrig bräcka Lilla London. Det är och förblir hans anthem, som definierar honom och hans musik. På Jag vill inte vara mig själv (otroligt stark) och Tänk på döden (låter som Säkert!) får han sällskap av den begåvade Maja Milner från grymma Makthaverskan (ett annat band som stolt förvaltar Broder Daniels arv) och tillsammans skapar de ung ångestmagi. På det avslutande spåret Vi förtjänar att bli lyckliga backas Anton upp av Martin Elisson från Hästpojken och slutet blir ganska fint ändå. Anton Kristiansson kan bli väldigt deppig ibland, men till slut är det framförallt hoppet som ändå finns i låtarna som färgar av sig.

The Weeknd – House of Balloons
Jag vet egentligen inte någonting om Weeknd. Killen som ligger bakom projektet heter Abel Tesfaye. Han kommer från Toronto. Precis som Drake, som till viss del är ansvarig för den hype som snabbt har uppstått kring Abel och hans superdekadenta musik. Weeknd gör r’n’b som känns väldigt snyggt producerad, men ändå befinner sig någonstans långt bortom topplistorna. Soundet är imponerande och mäktigt, samtidigt som det är lågmält och smygande. Jag kommer att tänka på Kanye Wests 808s & Heartbreak, men egentligen är ljudbilden väldigt annorlunda jämfört med det albumet, men den allmänna stämningen påminner om Kanyes mörkare stunder. Abel sjunger skönsång. Det är mjukt, snällt och r’n’b-igt. Men texterna är råa, påträngande och jobbiga. De innehåller mycket dekadens och knarkreferenser deluxe. Det är lika oroande som intressant. Kontrasterna blir väldigt tydliga, och när Abel sjunger om vansinniga knarkorgier med sin perfekta röst börjar det kännas väldigt gripande, och störande. Han vet inte om det själv, men på något sätt blir den här musiken till ganska hård samhällskritik. En skildring av människor som har tappat bort sig totalt. Över alla låtar ligger en svårdefinierad ledsam känsla, och Weeknd hamnar väldigt långt från alla jobbiga och weeduppblåsta rappare. Det finns något mer här. Weeknd gör musik som är gripande och angelägen. Och det går inte heller att förneka att det låter otroligt bra. För ett halvår sedan fanns inget Weeknd och House of Balloons är ett slags officiellt mixtape som är gratis att ladda ned på Weeknds hemsida. Det tycker jag att du ska göra.

söndag 3 april 2011

Number9dream – David Mitchell

Om jag skulle rekommendera dig en författare att stifta bekantskap med den här våren hade jag definitivt föreslagit David Mitchell. Han är den författare som har gjort starkast intryck på mig under det senaste året, och de fyra böcker jag har läst av honom har alla varit intressanta och välskrivna. Än finns han inte översatt på svenska, och hans livfulla engelska kanske inte alltid är helt lätt att forcera, även för de som är vana att läsa skönlitteratur på engelska, men jag har fått ut så mycket av hans böcker att jag ändå skulle rekommendera alla att ge honom en chans. Efter besvikelsen med Haruki Murakamis senaste roman 1Q84 kände jag för att läsa något som kunde återge min läslust. David Mitchells andra roman Number9dream från 2001 hade legat på nattygsbordet ett bra tag, och många andra böcker hade fått gå före, men för att komma över Murakamidepressionen kändes Mitchell helt rätt. Alla hans böcker verkar vara smått inspirerade av Murakami och Number9dream är en bok som både i handling, budskap och upplägg påminner om en Murakamiroman. Den utspelar sig i Japan, där Mitchell bodde och undervisade i många år, huvudpersonen läser Murakamis Fågeln som vred upp världen och liksom Murakamis Norwegian Wood har Number9dream fått sin titel från en låt skriven av John Lennon. Drömmar och drömvärldar är ett av bokens centrala teman, men ändå har David Mitchell skrivit en väldigt jordnära och rak bok jämfört med Murakami. Karaktärerna är sympatiska, berättandet är färgstarkt och spännande, och vi slipper tröttsam prettofilosofi. Number9dream är framförallt en bra berättelse om att hitta sig själv. Och den är oändligt mycket bättre än 1Q84.

Eiji Miyake är 19 år och kommer till Tokyo för att leta efter sin pappa som han aldrig har träffat. Han vet var han ska börja leta, men det verkar inte som att pappan vill bli hittad. Men Eiji fortsätter envist att leta och sökandet går genom bordeller i Shibuya, pizzaställen, arkadhallar och drömmar. På vägen mot sanningen får Eiji uppleva våldsamma yakuzagängstrider, kärlek och desperation och till slut är det honom själv, mer än något annat, som han har hittat. Eiji är en mycket sympatisk huvudperson. David Mitchells karaktärer är mycket mer levande och närvarande än de Murakami brukar skriva om. Eiji har en jobbig uppväxt bakom sig och det är svårt att inte älska honom från första kapitlet, där han sitter på ett kafé och i sitt huvud går igenom olika scenarier av hur det kommer gå till när han får träffa sin pappa. Skildringen av Tokyo är rolig, färgstark och intensiv och på något märkligt sätt känns Number9dream mer japansk (eller kanske exotisk) än någon av Murakamis romaner. Storyn är enkel och rak. En klassisk coming of age-historia med mycket hjärta. David Mitchell skriver som vanligt sjukt bra. Varje kapitel har en ny dröm, eller alternativ verklighet om man pratar Murakami-språk, som kapitlets berättande kretsar kring. Det är inte det minsta flummigt, utan bara ett roligt och intressant grepp av Mitchell som gör att boken känns unik och spännande. I en av drömmarna säger John Lennon att den nionde drömmen börjar efter varje slut, och bokens nionde och sista kapitel är tomt. De olika drömmarna går aldrig ut över berättandet eller påverkar storyn i någon högre grad utan finns bara där för att ge boken en särskild struktur. Det är omöjligt att inte imponeras av David Mitchell. Finns det någon rättvisa borde han bli lika stor som Haruki Murakami. Vad som är spännande med Mitchell är också att han fortfarande är ganska ung, 42 år, och i ett ganska tidigt skede av sin författarkarriär. Hans romaner påminner inte om varandra och det känns som att han fortfarande utvecklas i sitt författarskap. Mitchells två senaste romaner, Black Swan Green och The Thousand Autumns of Jacob de Zoet, hör till de starkaste och bästa böcker som jag har läst de senaste åren. Så om jag får tipsa dig om en författare, och bara en, skulle det alltså vara David Mitchell.