onsdag 29 juni 2011

The Tiger’s Wife – Téa Obreht

Det är lätt att bli misstänksam mot unga författare. Särskilt misstänksam blir man om de hyllas av en tämligen enig kritikerkår. Kanske har det med avundssjuka att göra – egentligen kanske man helst skulle vilja släppa allt och också börja skriva böcker – eller så känner man att unga författare läses och recenseras på ett ofta överdrivet fördelaktigt sätt. På omslagsfotot av hennes debutroman The Tiger’s Wife ser den 26 år gamla Téa Obreht ut som en liten docka. Men hon är uppenbarligen inte vilken liten docka som helst. Sedan The Tiger’s Wife släpptes för några månader sedan har den hyllats överallt. Téa Obreht lovordas för sitt fyndiga språk och hennes levande sätt att berätta en fängslande och annorlunda berättelse. Nyligen blev hon belönad med det tunga priset Orange Prize som varje år ges till en kvinnlig engelskspråkig författare. Inte liten vilken docka som helst alltså. Och det står klart redan efter några sidor att det egentligen inte finns någon anledning att tvivla och vara misstänksam i det här fallet. Téa Obreht är en begåvad författare och The Tiger’s Wife är en av de mest spännande debutromaner som jag har haft nöjet att läsa.

Téa Obreht föddes 1985 i det forna Jugoslavien och i The Tiger’s Wife utforskar hon sitt hemland på ett lika annorlunda som tilltalande sätt. Huvudpersonen Natalia är en ung läkare som åker runt på Balkan och hjälper till på barnhem. När hon får höra nyheten om sin farfars död, även han läkare, börjar hon utreda hans dödsfall och återupplever många av sina minnen och många av de legender och myter som hon och farfadern delade.

Problemet med många unga författares första romaner är ofta att ambitionerna är alldeles för stora för att rymmas i en enda bok. Man vill berätta så mycket om så mycket att det ofta bara blir platt, ytligt och rörigt. Det är lyckligtvis inget problem för Obreht som begränsar sig på ett lika smart som elegant sätt. The Tiger’s Wife är dels en bok om Natalia och hennes farfars Balkan – en del av Europa som blivit förstört av krig som inte riktigt går att förstå sig på. Det handlar om människor som lever med vetskapen om att de kan dö när som helst och hur de reagerar i en sådan situation. Det är angeläget och intressant. Obreht har medvetet undvikit att nämna årtal, städer och länder och lyckas skapa en känsla av att det som skildras kunde ha hänt nästan överallt på Balkan. Men framförallt är The Tiger’s Wife en bok om myter och mytbildning. Obreht bygger sin egen mytologi om en odödlig man, en frustrerad trubadur och – förstås – tigerns fru. Det är fängslande sagor med stark verklighetsförankring. Människorna som skildras känns alla väldigt levande och intressanta. Huvudpersonens egen historia känns mest nödvändig för att de fantastiska sagorna ska kunna berättas på ett bra sätt och få en fin och naturlig inramning. Téa Obreht skriver riktigt bra och jag är övertygad om att hon har en lång och spännande författarkarriär framför sig. The Tiger’s Wife både imponerar och fascinerar.

fredag 10 juni 2011

An Evening of Long Goodbyes – Paul Murray

Det är ganska sällan som böcker och filmer gör några större avtryck nuförtiden. Annat var det när man var yngre då varannan bok kändes som en livsförändrande upplevelse. Ju äldre jag blir desto svårare blir det att beröra mig (således kan ni förvänta er några få årliga blogginlägg framöver). Jag har ju redan sett och läst allt. Men det finns förstås undantag, även om de är få. Ibland hittar man faktiskt de där böckerna som helt oväntat slår undan benen på en. I februari skrev jag en hyllande recension av Paul Murrays pojkskoleroman Skippy Dies. Det är en fantastisk bok som jag ännu inte har lyckats släppa helt. Paul Murray bländade mig totalt med sitt insiktsfulla och roliga sätt att skriva och jag har känt mig sugen på mer av honom hela våren. Den här veckan har jag läst hans debutroman An Evening of Long Goodbyes, också det en fantastisk roman. Paul Murray är årets litterära fynd och jag kan rekommendera alla att läsa hans två romaner. Han är rolig och smart och skriver bättre än de allra flesta. An Evening of Long Goodbyes är en irländsk Dumskallarnas sammansvärjning, med en mästerligt utflippad story och mycket att säga om vår samtid.

Huvudpersonen i An Evening of Long Goodbyes, Charles Hythloday, är ett riktigt överklassvin. Man borde inte gilla honom, men efter bara några sidor hyser jag varma känslor för denna märkliga unga man. Efter att hans pappa dött och mamman lugnar sina nerver på ett behandlingshem bor han och hans syster själva, tillsammans med familjens bosniska hemhjälp, i familjens stora herrgård utanför Dublin. Han är 24 år gammal och har inga större ambitioner med sitt liv. Han vill verkligen inte arbeta, utan spenderar hellre sin tid med att dricka dyra viner och titta på gamla filmer, och försöker förfina sin kultiverade livsstil. Livet går långsamt framåt och Charles har ingen aning om hur världen ser ut bortom familjens ägor. När hans mamma kommer tillbaka och, det efter flera komiska händelser, blir pinsamt uppenbart att familjen inte har några pengar kvar blir Charles tvungen att skaffa sig ett jobb. Han känner sig förnedrad och utjagad från sitt eget hem flyttar han in hos en av hans systers tidigare pojkvänner. Denne bor i ett fattigt och tråkigt betongområde där såväl barn som vuxna missbrukar heroin. Charles, som inte har någon som helst erfarenhet av något, har svårt att hitta ett jobb och genom ett bemanningsföretag hamnar han till slut på en brödfabrik, sida vid sida med inhyrda lettiska arbetare. Samtidigt som Charles börjar få upp ögonen för de fattiga och utsattas verklighet smider han planer för hur han ska kunna få tillbaka sin tidigare position som godsherre. För att slappna av flyr han in i de gamla Hollywoodfilmernas värld. Han är särskilt förtjust i den gamla filmstjärnan Gene Tierney och hennes filmer, och under läsandet av An Evening of Long Goodbyes får vi lära oss mycket om hennes tragiska liv.

Paul Murray är en rolig jävel. Skippy Dies och An Evening of Long Goodbyes hör till de roligaste böcker som jag någonsin har läst. Hans karaktärer och situationer är roligare än vilken hajpad amerikansk komediserie som helst. Men det fantastiska med Murray är att han är så mycket mer än bara rolig. Han använder sin fantastiska humor för att förstärka sina redan starka berättelser. An Evening of Long Goodbyes är i grunden en mycket rörande och gripande bok om en trasig familj, och ett på många sätt trasigt samhälle, som valt att leva i en illusion för att verkligheten är för hård och mörk att hantera. Hade inte Paul Murray haft sin humor hade det kanske varit helt outhärdligt att läsa An Evening of Long Goodbyes, för egentligen handlar det om ganska jobbiga grejer. Den bok som ligger närmast är nog John Kennedy Tooles superklassiker Dumskallarnas sammansvärjning, en av mina absoluta favoritböcker. Precis som Dumskallarnas sammansvärjning inte bara handlar om huvudpersonens vansinnigheter och missöden utan också är en stark skildring av staden New Orleans ger också An Evening of Long Goodbyes en intressant bild av Dublin. Murray skildrar de moderna europeiska storstäderna, med billig arbetskraft från östeuropa, bemanningsföretag, drogproblem i ytterområdena och så vidare, på ett brinnande intellektuellt sätt som känns förvånansvärt originellt. Paul Murray är alltså både rolig och smart, och han skriver dessutom otroligt bra. Att det här skulle vara hans debutroman känns ofta lite svårt att fatta. Han skriver så självklart och enkelt, och med ett sådant fantastiskt flyt, att vem som helst skulle bli avundssjuk. Hans karaktärer är levande och intressanta, och omöjliga att inte gilla. När jag slutar läsa An Evening of Long Goodbyes är det med blandade känslor. Jag är glad att jag fått läsa en så fin bok, men samtidigt lite ledsen att det inte finns mer att läsa av Paul Murray. Jag väntar ihärdigt på hans nästa bok.

onsdag 8 juni 2011

Första klassens superhjältar

I mina tonår spenderade jag så många timmar med X-Men att de unga mutanterna började kännas mer riktiga och viktiga än många av mina kompisar. X-Men kan vara bland det bästa som har skrivits för unga, smått vilsna och ambitiösa ungdomar och jag tog serien väldigt varmt till mitt hjärta. Det är flera år sedan jag aktivt orkade följa serierna om X-Men. Det som till början var en av seriens starkaste dragkrafter – att den aldrig tog slut, att man kunde fortsätta läsa och fördjupa sig så länge man ville – blev snarare ett problem när jag hade passerat tjugo. Men kärleken till karaktärerna finns fortfarande kvar, och när jag häromkvällen gick och såg X-Men: First Class satt jag med ett stort leende på läpparna under stora delar av filmen. X-Men: First Class är ganska exakt som jag hade förväntat mig att den skulle vara. Det är inte på något sätt ett filmiskt mästerverk utan en hygglig superhjältefilm som underhåller och får mig att minnas mina tonårseftermiddagar med gamla serietidningar.

X-Men: First Class berättar storyn om hur X-Men kom till. Även om storyn är starkt förankrad i serierna har regissören Matthew Vaughn tagit sig en hel del friheter med karaktärerna och berättandet. Alla serienördar har ett stort förtroende för Vaughn efter det att han regisserade Kick-Ass, tidernas kanske mest underhållande superhjältefilm, förra året. Vaughn är helt rätt kille att regissera en X-Men-film och han gör det med perfekt fingertoppskänsla. X-Men: First Class utspelar sig 1962 och i centrum står relationen mellan de unga Charles Xavier och Magneto. De spelas av James McAvoy och Michael Fassbender och båda är utmärkta i sina roller. Det är framförallt i scenerna mellan de båda som filmen verkligen blixtrar till. För en gammal X-Men-nörd är det nästan gåshudsgaranti när man ser de scenerna. Xavier och Magneto är karaktärer med substans och för mig hade gärna hela filmen fått kretsa kring dem. Men eftersom det är en X-Men-film det handlar om ska en massa andra karaktärer också få utrymme och speltid. Det blir lite hetsigt och rörigt när ett stort antal unga mutanter ska introduceras och etableras på så kort tid. Har man läst mycket X-Men-serier kommer man känna igen de flesta av karaktärerna, men man kommer också förundras över vissa av karaktärsvalen. Det finns ett 20-tal mutanter som jag hellre hade sett i filmen, men samtidigt känns det som att alla karaktärer passar i storyn. Större delen av skådespelarna är riktigt duktiga och det finns en hel del coola namn med på rollistan. Kevin Bacon gör rollen som den stora skurken och January Jones, mest känd som den kvinnliga huvudrollen i Mad Men, får exponera sina stora (!) bröst i rollen som hans hjälpreda Emma Frost. Rose Byrne, som gjorde i huvudrollen i suveräna TV-serien Damages, coola Jennifer Lawrence från Winter’s Bone och Nicholas Hoult från About a Boy, Skins och A Single Man gör också bra roller. Det är alltså ett ganska coolt och fräscht gäng framför kameran och alla gör sina roller med precis så mycket allvar som behövs för att det ska kännas trovärdigt och kul. Alla som medverkar är förmodligen medvetna om att den här filmen inte kommer vinna några priser, men de verkar ha det kul och skapar liv i sina karaktärer.

X-Men:First Class är varken bättre eller sämre än de tidigare X-Men-filmerna. Som superhjältefilm är den riktigt lyckad och jag ser fram emot de förmodade uppföljarna. Samtidigt går det inte att bortse från filmens något bortslösade potential. Att filmen utspelar sig på 60-talet utnyttjas aldrig fullt ut. Det hade kunnat bli mycket coolare om man hade gått hela vägen med mer 60-talsmusik och tidstypisk estetik. Karaktärerna och deras relationer med varandra är alltid det som har varit det centrala i X-serierna och i en film som denna är det omöjligt att utveckla några närmare relationer till karaktärerna. Det hela blir ganska ytligt, men det är också ett problem som X-Men: First Class delar med nästan alla andra superhjältefilmer. Viktigast av allt är dock att filmen lyckades återuppväcka mitt intresse för X-Men. När jag åker hem till mina föräldrar nästa gång ska jag gå raka vägen till mitt gamla pojkrum och ta fram mina gamla serietidningar.

måndag 6 juni 2011

L.A. Noire

Jag har spelat mycket TV-spel det senaste året. I takt med att utbudet av TV-serier och filmer har blivit allt sämre och tråkigare är det X-boxen som har fyllt mina timmar framför teven. Uttrycksmässigt ligger TV-spelen väldigt nära filmen och TV-serierna, men när jag spelar är jag inte längre nödvändigtvis ute efter en bra story och trovärdiga karaktärer. När jag spelar är jag snarare ute efter en intensiv och actionfylld upplevelse. Som de flesta andra föredrar jag spel där man springer omkring i häftiga miljöer och dödar fiender på spektakulära sätt. För de flesta TV-spel är storyn bara en ursäkt för att det ska finnas ett sammanhang och tema att hålla spelet till. Det finns egentligen inte några spel med bra storys. Man kan uppleva en spelstory som bra om den presenteras på ett snyggt och engagerande sätt (med mycket action, högt tempo och snygg grafik, vill säga) men jämfört med bra romaner finns det inga spelberättelser som hållet måttet. Det finns förstås de spelutvecklare som vågar närma sig ett filmiskt berättande, som vill berätta en stark historia och beröra spelarna. Manusförfattare av spel ställs dock inför samma problem som manusförfattarna av Hollywoodfilmer – det är så dyrt att göra ett TV-spel att spelet måste tilltala en stor publik. Och därför kommer det aldrig komma TV-spel med särskilt avancerade storys. Som vanligt kommer man få leta efter de välskrivna och gripande berättelserna i böckernas värld. För till skillnad från TV-spel och filmer kostar det nästan ingenting att skriva en bok. Istället för att ta del av en halvhjärtat berättad och tråkig story när jag spelar TV-spel, föredrar jag att läsa de starka berättelserna och spela intensiva actionspel. Men det finns förstås undantag och när jag i höstas fick höra talas om L.A. Noire blev jag ovanligt förväntansfull. För första gången förhandsbokade jag ett spel och jag började vänta på ett spel som skulle ligga närmare filmen än något tidigare spel.

L.A. Noire utspelar sig i Los Angeles 1947. I rollen som Cole Phelps, en nyligen hemkommen soldat, får spelaren prova på jobbet som polis. I ett ganska segt tempo åker vi runt i ett väldigt trovärdigt återgivet Los Angeles och löser olika brott. Spelets uppbyggnad påminner om en TV-serie med olika episoder. Varje episod är snyggt berättad och kretsar kring ett brott som måste lösas. Polisarbetet genomförs lugnt och metodiskt, vittnen och misstänkta ska intervjuas, ledtrådar och bevis ska samlas och en skyldig ska till slut pekas ut. Efter ett tag börjar man som spelare se ett större sammanhang och spelet blir alltmer spännande.

L.A. Noire är ett väldigt snyggt spel som på förhand fick väldigt mycket uppmärksamhet. Det är utvecklat av Team Bondi, en liten australiensisk spelstudio, men uppbackat och marknadsfört av det mer välkända spelföretaget Rockstar Games. Efter spel som GTA och Red Dead Redemption förknippas allt med Rockstar-loggan med kvalitet och därför började L.A. Noire hajpas direkt. Jag är själv väldigt förtjust i Rockstar-spelen och i efterhand kan man tycka att mina förväntningar på L.A. Noire var orimligt höga. För även om L.A. Noire är snyggt och imponerande på alla sätt är det inte ett särskilt roligt spel.

Noirgenren är ganska svårgreppbar och särskilt i USA verkar noir-begreppet användas om mycket och av många. ”Noir” är helt enkelt kreddigt och coolt. Det är tydligt att L.A. Noire har inspirerats av klassiska noirfilmer, men det är ändå ganska sällan under spelats 20 timmar som den där typiska noirkänslan infinner sig. Det är kanske mer rättvist att jämföra L.A. Noire med en väldigt gammaldags polisserie där ett nytt brott ska lösas i varje avsnitt. Spelmässigt känns det som ett mellanting mellan GTA och de där skitsvåra äventyrsspelen till PC som man ibland tvingade sig själv att spela på 90-talet. Under hela spelet satt jag och längtade efter ett nytt GTA och kunde inte förmå mig att spela mer än ett uppdrag åt gången. Det finns stora ambitioner bakom spelet och ibland tänder det till, men ofta blir det tjatigt och småtråkigt. Det är meningen att spelaren ska lösa fallen själv men även om man kan göra väldigt snygga spel i dagsläget klarar inte den moderna speltekniken av att göra spel där man får tänka och bestämma själv. All sorts valfrihet i spel är valfrihet med modifikation, och det är ännu en anledning till att jag föredrar linjära och intensiva actionspel. I L.A. Noire tvingas spelaren att tänka precis som utvecklarna har tänkt. När man ska intervjua misstänkta slutar det ofta i en slags gissningslek om huruvida det talas sanning eller inte. På sätt och vis dödar det spelet helt.

Men det finns också områden där L.A. Noire verkligen briljerar. 40-talets Los Angeles känns så detaljerat och snyggt återgivet att det är kul att bara åka runt och se sig omkring. Och det är sant att L.A. Noire är det spel som hittills har haft störst filmiska ambitioner. Efter att ha spelat Rockstars tidigare spel har man blivit bortskämd med välskrivna spelmanus och tokroliga karaktärer, men L.A. Noire är bättre än något jag hittills har sett. Man har använt riktiga skådespelare och den unika Motion Scan-tekniken gör att figurerna i spelet ser ut och beter sig som riktiga människor. I ett spel där dialogen med figurer i spelet är central är det något viktigt som tillför spelet väldigt mycket. Storyn känns väldigt allvarlig och är berättad i ett lugnt och sansat tempo, helt annorlunda jämfört med de flesta spel vi är vana vid. Skådespelarna är oväntat bra, och Mad Men-skådisen Aaron Staton gör sig riktigt bra i huvudrollen. Regin av spelets många scener är också riktigt bra, och ofta känns det som att man sitter och tittar på en riktigt hygglig gammal polisfilm. Även om storyn aldrig lyckas beröra på djupet är det en skickligt berättad historia om vänskap, korruption och mord som håller mitt intresse uppe hela vägen. L.A. Noire är inte det spel som jag hade hoppats på. Men det känns som ett modigt steg i rätt riktning. Det Team Bondi har åstadkommit här lovar väldigt gott inför framtiden. Spelen närmar sig filmen alltmer och när speltekniken har blivit mer avancerad och spelaren kan ta del av berättelsen på ett annat sätt än idag tror jag att spelindustrin har goda chanser att dra in mer pengar än filmindustrin.