söndag 22 januari 2012

First Aid Kit tar över

Det skrivs mycket om First Aid Kit nu. Klara och Johanna Söderberg har blivit stora. Obegripligt stora. Större än vad någon hade väntat sig. Det är ju framförallt det som är coolt och imponerande med First Aid Kit – att de har blivit så stora. De hyllas i nästan alla recensioner. Får högsta betyg överallt. Men ändå känns det som att kritikerna är lite kyliga och avståndstagande i sina hyllningar. Det som det skrivs om är musiken och hur bra, tidlös och fantastisk den är. Och visst, jag håller med – First Aid Kit låter väldigt bra. De kan sin typiskt osvenska genre utantill och behandlar den på ett lika respektfullt som vackert sätt. Det känns vuxet, värdigt och bra. Precis som det känns vuxet att fokusera på musiken i recensionerna av deras nya skiva The Lion’s Roar. För egentligen borde ju First Aid Kit hyllas för vilka de är, vad de har åstadkommit och hur de har åstadkommit det.

För ärligt talat, deras musik är varken speciell eller nyskapande. Den är skitbra, men om man jämför med de amerikanska förlagorna hittar man snart bättre låtar och skivor. Däremot är det svårt att hitta ett coolare band. Det jag gillar mest med First Aid Kit är att de har blivit stora helt på sina egna premisser. Vad vi snackar om här är två tjejer som knappast är några klassiska skönheter, men ändå har lyckats bli stjärnor. De klär sig i konstiga hippieklänningar och känns allmänt sympatiska.
Bara det är värt att hyllas. De har aldrig horat ut sig i Idol eller varit halvnakna på scen. De posar inte med öppen mun och stönar inte i micken. År 2012 när allt handlar om sex känns First Aid Kit som ett sundhetstecken på att tiden inte är helt ur led. Nuförtiden är det heller inget konstigt med unga musikaliska giganter, men de unga popstjärnor som vi oftast får se är beräknade skivbolagsprodukter – lika falska som äckliga. På det området blir First Aid Kit också en symbol för något speciellt och unikt. Deras tidlösa, uråldriga gubbmusik borde förstås inte spelas av två knappt myndiga svenska tjejer. De känns äkta rakt igenom, det finns inget som klingar falskt hos First Aid Kit, varken i deras musik eller i deras personligheter. Och kanske är det därför First Aid Kit har blivit så enormt stora – för att de påminner oss om, och får oss att drömma, om en bättre värld där allt inte handlar om pengar, sex och status. De två tjejerna får symbolisera det rena, oskuldsfulla och vackra som fortfarande finns kvar här i världen.

I en First Aid Kit-hyllning måste man också nämna den enorma triumf det måste vara att få spela in en skiva hos Mike Mogis i Omaha. Och hur stort det måste vara att få spela in en låt tillsammans med sin största idol, Bright Eyes. Det är större än vad jag tror att någon av oss kan förstå. Och grejen med First Aid Kit är att vi storartat unnar dem alla deras framgångar. Eftersom de känns så genomsympatiska finns det ingen som är missunnsam eller avundssjuk när det gäller First Aid Kit. Alla vill att det ska gå sjukt bra för de här tjejerna och, så länge de själva vill, kommer de nå längre än vad som egentligen vore möjligt. Det här är nog bara början.

Inga kommentarer: