onsdag 11 januari 2012

Årets första skivor

Nytt år, nya skivor. Dags att lämna det gamla bakom sig och ge sig ut på jakt efter ny musik igen. Året har knappt börjat men ändå har jag hittat två riktigt trevliga mysskivor som livar upp årets kanske tråkigaste månad. Det är två nästan bortglömda bekantskaper som har gett ut varsin skiva, nämligen Chicagorapparen Common och malmöbandet Vit Päls.

Jag bekantade mig först med Common år 2005 när han släppte albumet Be. Det var ganska kort efter det att Kanye West hade fått mitt hiphopintresse att blomstra igen och jag tog emot Common med öppna armar. Be är fortfarande en av mina absoluta hiphopfavoriter och 2005 var det precis vad jag letade efter. Common framstod som Kanye Wests musikaliska storebror, hans smarta och gripande texter var så långt bort från gangsta som man kunde komma och låtar som Go! Och The Corner spelades oavbrutet hemma i pojkrummet. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, men Common kändes inte särskilt intressant efter Be. Han var uppenbarligen sugen på att vara mer än den kreddiga mysrappare han varit tidigare och gjorde några felsteg ut i ett mer kommersiellt sound. Det kändes som att han var mer intresserad av att gnälla om piratkopiering än att skildra vad som händer ute på gatorna. Strax innan jul släppte Common sitt senaste, och nionde, album The Dreamer/The Believer och där låter det faktiskt som att han har hittat tillbaka till sig själv. Det är inte en sensationell skiva på något sätt, Commons bästa dagar är förbi, men det är ändå den mysigaste hiphop jag har hört på länge. Common rappar riktigt bra, produktionen är snygg och texterna känns angelägna. Soundet är souligt och trevligt och jag känner mig lite gladare när jag lyssnar på hur Common rappar om saker som verkar betyda något för honom. Han verkar inte vara lika angelägen om att gå hem kommersiellt längre och det gör den här skivan mycket trevligare att lyssna på än de andra skivor Common gjort de senaste åren. Det är nästan så att jag blir sugen på att läsa den självbiografi som Common gav ut förra året, där han skriver om det betydelsefulla förhållandet till sin mamma.

Jag lyssnade mycket på Vit Päls när jag var i Kanada för två år sen och var mer insnöad än någonsin på svensk musik. Skivan Nu var det i alla fall så bestod av tokmysig och proggig lo-fi som gjorde ett starkt intryck på mig med sina härligt öppna och ärliga texter och skeva sång. Det var en skiva som spelades mycket under några veckor för att sedan glömmas bort. Nu är Carl Johan Lundgren tillbaka med en ny skiva med Vit Päls, som för övrigt måste vara ett av Sveriges bästa bandnamn. Den nya skivan Nånstans ska man va låter som man kan förvänta sig. Det är en skiva full av mysiga, roliga och utlämnande vardagsbetraktelser hämtade från Lundgrens eget liv. Det är som att lyssna på hur någon läser högt ur sin dagbok. Det är nära och intimt. Soundet är detsamma som tidigare. Lite halvtrasigt och skramligt, men uppenbarligen genomtänkt och musikaliskt. Nånstans ska man va känns bättre än föregångaren. Texterna är bättre, bandet spelar bättre och låtarna känns mer sammanhållna. Det finns många som inte kommer gilla det här, men skit i dem, de har ingen själ. Carl Johan Lundgren tar över rollen som Sveriges svar på Jonathan Richman efter Jens Lekman och i mig har han ett evigt fan. Vit Päls gör musik som får vardagen att kännas lite roligare och ljusare.

Inga kommentarer: