torsdag 16 februari 2012

Beväpna dig med raspig röst

Thåström har gjort mig riktigt besviken en gång och jag kan inte glömma det. Jag var 14 år gammal och dyrkade honom. Han var störst, coolast och bäst. Jag hade lyssnat sönder samtliga skivor med Ebba Grön och Imperiet och memorerat alla låtar från hans soloskivor. Sen kom Mannen som blev en gris. Jag var entusiastisk, sugen på att höra nya Thåströmlåtar, och efter skolan gick jag och köpte skivan på releasedagen. På den här tiden hade jag 300 spänn att disponera fritt varje månad och en nyutgiven skiva sågs som en ganska stor utgift. Hemma i sovrummet, framför den billiga bergsprängaren var dock besvikelsen ett faktum. Mannen som blev en gris var tråkig, osvängig och menlös och förpassades snart till en plats längst ned i skivhögen. Efter den där skivan har jag alltid dragit ned mina förväntningar inför ett nytt skivsläpp från Thåström. Jag vill inte bli besviken igen. Men hans senaste två album har varit helt och hållet fantastiska, definitivt bland det bästa han gjort. Skebokvarnsv. 209 är möjligen den bästa svenskspråkiga skiva som har spelats in. Den medelålders Thåström är ett reflekterande Dan Andersson-geni som aldrig har förlorat sin värdighet och fortsatt leverera. Jag måste erkänna att jag var lite orolig inför det nya albumet Beväpna dig med vingar, förstasingeln med samma namn lät inte helt övertygande de första lyssningarna, men efter några lyssningar på skivan kan jag lyckligtvis konstatera att oron var obefogad. Thåström håller fortfarande, och kanske var det dumt av mig att någonsin tvivla.

Thåström är ju som bekant helt galet stor. Störst i Sverige, antar jag, tillsammans med Håkan Hellström. Hans stundande vårturné är slutsåld och den nya skivan har redan recenserats överallt. Jag vet inte om jag har så mycket att tillföra till diskussionen om Beväpna dig med vingar. Först och främst: det är en bra skiva. Det är vi alla överrens om. Riktigt bra på sina ställen. De första lyssningarna var jag inte helt förtjust i ljudbilden, hela skivan kändes som en förlängning av låtarna Axel Landquists park och Linnéa från förra albumet Kärlek är för dom. Visserligen två bra låtar, men det kändes som att man borde balansera det dova mörkret med något lite ljusare. Men den där känslan släppte efter ett tag och jag började ta in texterna istället. Och texterna är bra. Inte Skebokvarnsvägen-bra, inte på långa vägar, men betydligt bättre än vad de flesta svenska textförfattare ens kan drömma om. Trots det finns det en del låtar på skivan som inte gjort något starkt intryck, exempelvis Nere på Maskinisten och Låt dom regna som varken känns särskilt intressanta eller medryckande. Beväpna dig med vingar känns som en skiva som kommer växa, och därför kanske det vore mer rättvist att recensera albumet om ett halvår när det har fått sjunka in, och inte nu. Jag har dock en känsla av att jag kommer lyssna på den här skivan betydligt mindre än både Skebokvarnsvägen och Kärlek är för dom, det var helt enkelt två bättre skivor, på alla sätt. Jag saknar melodierna, det personliga och Dan Andersson. Avslutningsvis, något som fortfarande ter sig obegripligt för mig är albumomslaget. Det känns lite äckligt och motbjudande på något sätt. Jag förstår inte riktigt varför Thåström vill ge sken av att vara äckligare och osundare än vad han är. Sanningen är ju att han är betydligt fräschare än vad som egentligen borde vara möjligt för en gammel rocker i hans ålder med Einstürzende Neubauten-tatuering och ständig mössa på huvudet. Om omslaget är ett klassiskt Thåström-försök att skrämma iväg folk och framställa sig själv som mindre folklig tycker jag han kan ge upp. Det är lönlöst. Sedan We’re only in it for the drugs har han varit Sveriges största, och enda riktiga, rockstjärna. Och det kommer han fortsätta vara, så länge han lever.

Inga kommentarer: