söndag 15 mars 2009

Det finns ingen som Thåström


Det är snart tio år sedan jag var tolv år och upptäckte Thåström. Det var i samband med att han gjorde comeback med Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal (en fantastisk skivtitel som blev ett motto för mig under hela tonårstiden). Jag hade lyssnat mycket på musik och fastnat för olika band tidigare, men det var med Thåström som jag för första gången snöade in på något. Jag minns En vacker död stad som ett uppvaknande, en kram och samtidigt en spark i magen. Jag hade aldrig berörts av musik på samma sätt. Det visade sig att Thåström hade spelat in mycket material under åren och de följande två åren var det bara Ebba Grön, Imperiet och soloskivorna som gällde för mig. För första gången började jag spendera mina egna pengar på skivor och musik. Sommaren efter att Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal hade släppts såg jag Thåström live i Linköping. Det är fortfarande den bästa livespelning som jag någonsin har sett. Jag har sett honom två gånger efter den spelningen, men det har aldrig varit som den där första gången då Thåström var klädd i röda arbetskläder och stickad mössa. Via Thåström hittade jag The Clash, och efter det kunde jag inte lyssna på Thåström med samma öron. The Clash var de nya kungarna, och när Mannen som blev en gris kom blev jag oerhört besviken. Därefter blev det inte mycket Thåström under några år. Sen kom Skebokvarnsv. 209 och jag knockades igen. Det var en fantastisk skiva med flera lysande låtar. Jag har lyssnat på Skebokvarnsv. 209 ett oräkneligt antal gånger och jag har inte tröttnat än. Jag har väntat länge på den nya skivan, Kärlek är för dom, och singeln med samma namn har spelats många gånger den senaste månaden. Nu är äntligen albumet här och jag kan konstatera att Thåström fortfarande är en av de största.

Det finns ingen som Thåström. Han är en unik artist och det finns ingen svensk sångare som kan mäta sig med honom. Jag älskar hans integritet och är övertygad om att han aldrig skulle sälja sig. Istället vänder han framgången ryggen, och varje gång som han blir omfamnad av en stor publik försöker han överge publiken genom att göra mindre lättlyssnade skivor. För Thåström har musik aldrig handlat om att bli stor, rik och älskad av alla. Och det är säkert därför så många älskar honom. Han ger inga intervjuer och med den nya skivan manifesterar han återigen sin roll som utanförskapets fanbärare. Singeln Kärlek är för dom talade för att det nya albumet inte skulle ha några catchy refränger och lättlyssnade melodier. Det är mörkt och ödsligt.

Kärlek är för dom har inte fått något varmt mottagande av landets kritiker. De verkar tycka att det är en tråkig och menlös skiva. Jag läste den ena oroande recension efter den andra, och mina förväntningar sjönk under veckan. Men efter att ha lyssnat på Kärlek är för dom ett tiotal gånger undrar jag om vi har lyssnat på samma skiva. Den vansinniga "recensionen" i SvD, skriven på katastrofal och osammanhängande svenska, måste helt enkelt bygga på en annan skiva. För Kärlek är för dom är en bra skiva. Mycket bra.

Med Skebokvarnsv. 209 tog Thåström en ny riktning. Han började minnas och reflektera över sitt liv och enstaka händelser som betytt mycket för honom. Det var stillsamt, nostalgiskt och jävligt bra. Han fortsätter på samma sätt på Kärlek är för dom. Thåström ger inga intervjuer och jag förstår varför. Vad skulle han säga i intervjuerna? Hans musik fyller ju samma funktion, och vill man veta något om Thåström som person och musiker är det bästa man kan göra att lyssna på hans två senaste skivor. Thåström kommer alltid var mystisk. Han är den enda riktiga svenska rockikonen, och kommer aldrig avslöja allt om sig själv. Men på Kärlek är för dom svarar han på många frågor om sig själv. Ställda av sig själv. Det är intressant och gripande, och om man har det minsta intresse för Joakim Thåström som person förstår jag inte hur man inte kan gilla den här skivan.

Soundet på Kärlek för dom är mörkare och enklare än på Skebokvarnsv. 209. Thåström rör sig i ett ödsligt och kargt musiklandskap. Ljudbilden påminner lite om den musik han gjorde med Sällskapet. Soundet skiljer sig mycket från det jag brukar lyssna på, och kanske är det därför jag tycker det är så intressant. Det låter lite som minimalistisk postpunk från 80-talet. Thåströms sköna röst dominerar alla låtar. Det finns inga utpräglade rocklåtar på albumet, utan Thåström sjunger lugnt med en nästan mässande ton. Förhoppningsvis leder det till trevligare konserter där inte fotbollshuliganerna som aldrig har förstått musiken kan stå längst framme vid scenen och överrösta bandet. Samtidigt tror jag att många av låtarna på skivan lätt kan bli vilda rocknummer som rockar sönder det mesta. Ökar du tempot i Kärlek är för dom har du en huliganklassiker, och det samma gäller för flera av låtarna på skivan.

Det låter onekligen som att Thåström försöker reda ut sig själv. Att han försöker minnas och förstå. Det finns olika slags nostalgi, och i de flesta fall kan jag tycka att nostalgi är tråkigt. Men Thåström är nostalgisk på ett annat sätt än de flesta. Han verkar inte längta tillbaks. Han minns och accepterar. Om det han sjunger om faktiskt är sant vet jag inte, men det känns onekligen så. Man får en bild av hur Thåström är idag, och han är ju faktiskt en av Sveriges mest intressanta personer. Det finns låtar på Kärlek för dom som är starkare än andra. Det är ett lite ojämnt album, och de låtar som Thåström inte har skrivet själv – Dan Andersson/Black Jim-tolkningen Den druckne matrosens sång och Nationalteaterns Dylancover på svenska Men bara om min älskade väntar – känns inte lika angelägna som de han har skrivit själv. Min favoritlåt är Långtbort som förstärks av en riktigt grym – och ganska lågmäld – manskör som mässar ordet ”Långbort”. Som tåg av längtan är också en väldigt bra och medryckande låt, med sin suggestiva text och Thåströms fantastiska sång. Det känns inte som Thåström lämnar så mycket att analysera. Kärlek är för dom är inte ett särskilt svårt eller mystiskt album. Thåström skriver om sig själv och gör låtar som kanske inte riktigt låter som det hans publik vill ha. Det ska han ha respekt för. På den inledande Kort biografi med litet testamente droppar han många minnesbilder och sjunger att "Jag såg The Clash på stora hotellet i Örebro. Sen blev det aldrig bättre än så." Jag kan inte ifrågasätta en man som har sett The Clash och sen insett att det aldrig kommer bli bättre än så. För det känns som att det är precis så det är. Thåström vet vad han snackar om.

Lyssna på Kärlek är för dom på Spotify!




DN, Aftonbladet

1 kommentar:

andy sa...

underbar platta. blir grymt på fredag i göteborg!

Hittat hit till din blog. bra läsning!, får spara dig och kolla in strax igen, dohertys nya är ju även guld...