Scorsese och Hugo

Martin Scorsese är min favoritregissör. Förutom min absoluta favoritfilm Taxi Driver har han i 40 års tid gjort riktigt bra och fascinerande filmer. Från rörande Alice bor inte här längre, världens bästa rockfilm The Last Waltz, tunga Tjuren från Bronx och absurda komedin After Hours till nyare mästerverk som The Departed har han satt ett starkt avtryck på filmvärlden. De flesta verkar förknippa Scorsese med tunga och våldsamma dramer men faktum är att det inte finns någon regissör som har gjort mer varierade filmer och rört sig över fler genrer. Han har testat nästan allt, och gjort det med förvånansvärt bra resultat, oavsett om det har varit psykologiskt drama, komedi eller musikal.  Att hans senaste film Hugo är en smått sentimental familjefilm är därför inget direkt överraskande. Att den också har blivit höjd till skyarna och fått oerhört bra kritik (Scorsese fick en Golden Globe för bästa regi och filmen är nominerad i nästan alla kategorier på årets Oscarsgala) är inte heller något som förvånar. Hugo är en av de mest underhållande filmer jag sett den senaste tiden och trots att jag visste vad jag hade att vänta blev jag positivt överraskad.

När jag fick höra att Scorsese skulle göra film av Brian Selznicks bok En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret blev jag förvånad. Jag skrev om boken här på Finpop för tre år sedan och trots att det är en bra bok trodde jag aldrig att den skulle filmatiseras. Jag trodde inte att den hade fått det genomslag som skulle behövas för att det skulle bli en storfilm av berättelsen om den lilla pojken på tågstationen i 30-talets Paris. En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret  är en mycket speciell bok som förlitar sig lika mycket på sina bilder som texten. Ibland tar bilderna över helt och formen är mycket speciell och filmisk. En stor del av boken handlar också om de filmer som gjordes i filmens barndom och pionjären George Méliès har en betydande roll. Jag har nog aldrig läst en bok som känts mer filmisk än ”Hugo Cabret”, ofta känns boken som en film i formen av en bok, men trots det kändes det konstigt att det skulle komma en film baserat på boken. Varför göra film av något som redan är som en film? Men Scorsese har lyckats med filmatiseringen. Filmen känns passionerad och kärleksfull. Det är en sorts tidlös film som jag inte trodde producerades längre och Scorsese får mig att hoppas på filmen som konstform och medium igen.

Filmer kan vara underbara och fantastiska. Det är poängen och budskapet med Hugo, som faktiskt lyckas med bedriften att vara både underbar och fantastisk. Det första man möts av är otroligt snygga bilder på 30-talets Paris och filmen fortsätter, under dess två timmar, att bjuda på det senaste årets snyggaste filmbilder (i hård konkurrens med Cary Fukunagas Jane Eyre-filmatisering, som konstigt nog har blivit helt ignorerad vid de stora filmgalorna till förmån för mycket skit).  Det är snyggt, charmigt och förförande och det blir bara snyggare och snyggare ju längre filmen fortgår. Färgerna, kompositionerna, kameraåkningar och allt annat är helt perfekt. Den förhållandevis lågmälda storyn får utrymme att sakta blomma ut till något storslaget och vackert. I jämförelse med nästan alla andra familjefilmer som görs nuförtiden har Hugo en riktig story med känslor, budskap och starka karaktärer. Det blir inte mycket action, men jag tror de flesta barn borde fascineras av filmen ändå. Man ska inte underskatta en bra historia.


För Scorsese har Hugo varit en möjlighet för honom att få uppmärksamma och återskapa några vackra ögonblick från filmens barndom, och det finns några scener här som är otroligt häftiga och snygga. Hans kärlek till tidiga filmer skiner igenom och gör Hugo till något speciellt och fint. Scorseses bild av 30-talets snöiga Paris får Woody Allens småtråkiga Midnatt i Paris, som konstigt nog också är Oscarnominerad i klassen bästa film, att framstå som ett skämt. Den skådespelarensamble han har samlat ihop gör alla att riktigt bra jobb, och det ser ut som att de har väldigt kul framför kameran. 14-åriga Asa Butterfield är grym i huvudrollen (trots hans sorgsna Hollywoodbarnsuppsyn känner jag med honom) och Ben Kingsley och Sacha Baron Cohen (Borat, ni vet) gör två perfekta biroller. Allra bäst är dock Chloë Moretz, som tidigare har imponerat som Hit-Girl i fantastiska Kick-Ass, i rollen som Hugos tjejkompis. Hon briljerar i sin roll och är otroligt charmig. Det känns som att hon borde vara en utmärkt förebild för alla småtjejer och förhoppningsvis har hon en lysande karriär framför sig. Hugo är en mysig film, inte någon av Scorseses bästa men han visar att han också klarar av att göra fantastiska familjefilmer. Nuförtiden verkar det inte betyda någonting alls om en film blir nominerad till bästa film-klassen på Oscarsgalen, kolla bara på alla medelmåttiga filmer som har belönats med en nominering i år, men för min del får Hugo gärna ta hem hela skiten.